Frågan om isländskt EU-medlemskap – skepsis bland befolkningen, ökat intresse inom näringslivet, regeringen fortsatt negativ

Regeringslinjen negativ
Förre stats-/utrikesministerns David Oddsson (självständighetspartiet) negativa inställning till EU omfattas synbarligen alltjämt av en majoritet. Dagstidningen Frettabladid presenterade nyligen resultatet av en av tidningen den 20 januari genomförd opinionsundersökning om befolkningens attityder visavi en ansökan om EU-medlemskap. Enligt denna är endast 36 % positiva härtill, dvs nästan nio procentenheter färre än de 44,8 % som bejakade ett medlemskap i februari 2006, och det lägsta stödet sedan år 2003. Skillnaderna mellan olika grupper i samhället är liten, men kvinnor och boende i huvudstadsområdet intar generellt en något mer positiv inställning. Allmänt gäller att näringsliv/finanssektor och fackföreningar är för ett EU-inträde, så även högskolevärlden. Inom politikerkåren råder däremot en utbredd skepsis – enda stora undantaget är samfylkingens (den socialdemokratiska alliansen) ledning som öppet tagit ställning för ett medlemskap.

Oddssons tidigare så dominanta ställning inom självständighetspartiet verkade naturligen starkt återhållande på de krafter i partiet som hade en mer modifierad syn på medlemskapsfrågan. När han i fjol lämnade det politiska livet fanns vissa förhoppningar om att hans efterträdare skulle inta en något mer EU-vänlig linje. Så blev dock ej fallet, utan Oddssons negativism delas av hans efterträdare som partiordförande, nuvarande statsministern Geir H. Haarde, som uttalat att ett EU-medlemskap enligt hans uppfattning vore förenat med sådana nackdelar att det ”inte står på den politiska dagordningen”. Haarde säger sig dessutom inte vara medveten om att något politiskt parti avser göra EU-medlemskap till en särskild valfråga – vilket enligt honom för övrigt vore ”extremt oklokt”.

Den isländska regeringen har prioriterat goda handelsrelationer med unionen framför nära politiska förbindelser. Strategin synes ha varit att söka tillgodose näringslivets ekonomiska intressen och samtidigt söka undvika att rubba det relativa samförstånd som rått på det inrikespolitiska planet. Fullt medlemskap lär egentligen aldrig ha övervägts, mot detta har talat att landet först år 1944 blev en helt självständig republik samt den här till synes förhärskande attityden om att inte ge upp landets oberoende eller rätten att på egen hand fatta för landets utveckling avgörande beslut. Den territoriella suveräniteten över de egna naturresurserna har också traditionellt varit en känslig fråga.

Regeringens negativa hållning visavi medlemskap bottnar fortsatt primärt i den risk för förlorad kontroll över fisket kring ön som unionens "common fisheries policy" befaras medföra. Islands ekonomi är den minst diversifierade i Norden, och fiskerinäringen har alltjämt stor betydelse för landets utveckling. Pågående omstrukturering av ekonomin genom dels stora investeringar i energiintensiva industrier (som aluminiumsmältverk), dels en snabb tillväxt av serviceindustrin, kommer dock att minska detta beroende. Det kan därför inte uteslutas att en omprövning av Europapolitiken kan komma att ske under nästa mandatperiod, beroende givetvis på hur det politiska landskapet då ser ut.

Till argumenten mot ett EU-medlemskap kan läggas att man inom regeringen anser att avtalen om Europeiska samarbetsområdet i praktiken ger Island alla de ekonomiska fördelar som skulle följa med ett medlemskap. Andra skäl som förts fram är att ett ”utanförskap” underlättar framförhandlandet av handelsavtal med Nordamerika och särskilt med de stora marknader i Asien (läs Kina och Indien) som nu öppnar sig för isländska företag.

Partierna vill ej ha EU-debatt som valfråga
Hos islänningen i gemen förefaller en dominerande uppfattning vara att landet klarat sig bättre än EU på flertalet områden (snabbare ekonomisk tillväxt, lägre arbetslöshet etc.) och att ett medlemskap skulle innebära att landet finge dela sin nyvunna, relavtiva rikedom med övriga EU – vilket man befarar skulle reducera landets välstånd till en lägre, genomsnittlig EU-nivå. Även i alltinget hörs många negativa röster, vilket dock ej förvånar eftersom nästan var tredje alltingsman lär ha ett förflutet inom fiskerinäringen.

Självständighetspartiets väljarkår är alltjämt den mest EU-negativa, endast 20,2 % är för medlemskap. Samfylkingens sympatisörer är däremot övervägande positiva, och drygt hälften (50,5 %) är för en ansökan. Enligt partiordföranden Gisladottir är det nödvändigt att Island går med i EU för att säkerställa en balans i ekonomin. Denna balans (i form av lägre inflation, minskade valutakursfluktuationer, och en lägre räntenivå) är i sig ett villkor för den övergång från krona till euro hon också förespråkar. Enligt Gisladottir skulle man genom ett medlemskap i EMU kunna få till stånd den ”disciplin i skötseln av ekonomin” som hon anser saknas, inklusive nödvändig återhållsamhet i de statliga finanserna.

Samfylkingen ligger dock tämligen lågt i EU-frågan (även om Gisladottir nyligen uttalat att denna står högt på partiets dagordning), och det spekuleras därför i att man söker hålla dörren öppen för en regeringskoalition efter alltingsvalet i maj med vänster-gröna och liberalerna (som båda motsätter sig ett EU-medlemskap). Opinionsläget kan innebära att EU-frågan inte kommer att få en framträdande roll i den valkampanj som nu långsamt drar igång inför alltingsvalet den 12 maj. Det förs heller ingen politisk debatt i frågan, vare sig av de som är för eller av de som är emot medlemskap (ett talande exempel är att det i samfylkingens primärval bara lär ha varit fyra av 70-talet kandidater som ens nämnde EU). Enda egentliga undantaget under senare år var de diskussioner som ägde rum hösten 2002 inför alltingsvalet på våren 2003 – en diskussion som resulterade i en majoritet mot medlemskap[1], och frågan återkom därefter ej i själva valrörelsen.

Euro-diskussionen
Det har däremot under de senaste månaderna förts en något märklig debatt om huruvida Island borde ersätta den egna valutan med euro. Bakgrunden härtill är de väldiga kursfluktuationer (c:a 30 %) som kronan uppvisat sedan i februari 2006[2]. Risken är dock, menar regeringen, att denna (som ”oansvarig” betecknade) debatt ytterligare underminerar kronan – debatten är dessutom ”missriktad”, såtillvida att det inte är möjligt att införa euron utan att gå med i EU (vilket f.ö. även bekräftats i ett uttalande från KOM, vari euron sägs vara en ”oskiljaktig del av unionen”).

Detta har inte hindrat utrikesministern Valgerdur Sverrisdottir (framstegspartiet), som – till skillnad från sin partiordförande Jon Sigurdsson – är starkt för ett byte till euro, från att säga sig vilja fortsätta undersöka möjligheterna att införa euron  utan att för den skull behöva bli medlem i EU. Skälet härtill är de svårigheter hon ser för ett litet land, med en liten ekonomi, att bibehålla en oberoende valuta i det öppna Europeiska samarbetsområdet. Sverrisdottir har samtidigt förklarat att hon inte föreslår start av medlemsförhandlingar ”i nuläget”. Stöd för utrikesministerns linje tycks finnas hos samfylkingen, som har betecknat kronan som ”värdelös”.

Inom näringslivet finns många som anser att kronan utgör en hämsko på utländska investeringar i Island och dessutom försvårar beslutsfattande för de många företag och banker som nu är aktiva på den internationella marknaden. Denna uppfattning delas av Islands industriförbund, som menar att ekonomisk stabilitet endast kan uppnås genom att gå med i EU och införa euron. Det skulle också reducera risken för framtida ekonomiska kriser.

Den isländska jordbruksnäringen tros kunna klara sig väl inom EU. Dessutom ligger landet norr om den 62:a breddgraden och torde därmed kunna påräkna samma villkor som det nordliga finska lantbruket. Skillnaden i jordbrukspolitik mellan Island och EU är inte så stor – en uppfattning som, något överraskande, i huvudsak även delas av ledande företrädare för landets bondeförbund, där man snarare menar att det egentliga hotet mot isländskt jordbruk härrör från WTO och att ett EU-medlemskap faktiskt skulle kunna utgöra ett skydd för Islands jordbruk.

Inom den, trots avtagande ekonomisk betydelse, ännu inflytelserika fiskesektorn består den negativa synen på EU. Även i dessa kretsar förmärks dock ett svagt spirande intresse för euron. Några tycks t.o.m. vara beredda att diskutera om den gemensamma fiskeripolitiken egentligen vore så ”farlig” för näringen som man hittills med sådan emfas hävdat – en position som delvis förefaller vara betingad mer av emotionella än sakliga skäl. Möjligen har man också tagit intryck av de bedömare (bl.a. från Islands universitet) som menar att ett EU-medlemskap inte skulle leda till en förlust av fiskekvoter till EU eller ha någon direkt effekt på det isländska kvotsystemet.

- - -

[1] Gallup-undersökning i april 2003, då 27,8 % var positiva, 42,1 % negativa, och 30,1 % obeslutsamma

[2] då ett antal negativa rapporter och prognoser om Islands ekonomiska stabilitet presenterades av  utländska kreditvärderingsinstitut och ledde till en omfattande kapitalflykt som sänkte såväl krona som aktiemarknad

Utdrag ur 14A 2007-01-31

Mars 2007