Fackföreningsrörelsen i SydkoreaDe två största fackförbunden i Sydkorea är Federation of Korean Trade Unions (FKTU) och Korean Confederation of Trade Unions (KCTU). Cirka 80 procent av landets omkring 6 000 fackföreningar är anslutna till en av dessa paraplyorganisationer (FKTU 60 procent och KCTU 20). Räknat i antal anslutna medlemmar har FKTU 770 572 medlemmar, vilket motsvarar 51,1 procent av de fackligt anslutna medan motsvarande siffror för KCTU är 642 053 och 42,7 procent. Endast 93 547 eller 8,4 procent av de fackligt anslutna är medlemmar i en fristående fackförening. Av landets arbetande befolkning är 10,3 procent fackligt anslutna, vilket är en relativt låg siffra jämfört med andra OECD-länder. (USA har 12,5 procent, Japan 18,7 procent och Taiwan 37,0 procent). Andelen har sjunkit markant sedan 1989 då 19,8 procent var fackligt anslutna. Toppnotering på 25,4 procent uppnåddes 1977. Bristande förtroende för fackförbunden, korruptionsskandaler bland höga facktjänstemän, återkommande illegala strejker samt inomfackliga konflikter är de vanligaste förklaringarna till nedgången.
FKTU som är det mer moderata fackförbundet bildades 1961 och var det enda lagligt tillåtna förbundet fram till 1999, då det mer radikala fackförbundet KCTU erkändes av Sydkoreas regering efter fyra års kamp.
Traditionellt sett har den sydkoreanska staten inte samarbetat väl med fackförbunden, och vissa av de stora sydkoreanska företagen saknar helt fackföreningar, t.ex. Samsung. Detta påverkar i sin tur underleverantörer och andra mindre och medelstora företag som är beroende av de stora företagen. I synnerhet gäller denna regel för anställda på mellanchefsnivå. Andra stora företag såsom Hyundai har däremot en ganska hög facklig anslutning. Särskilt Hyundai-Kia Automotive Group och Hyundai Heavy Industries har starka fackföreningar, vilka dessutom står för en stor del av de mest uppmärksammade konflikterna och strejkerna.
Endast fast anställda kan gå med i fackföreningar vilket utesluter en stor del av de sydkoreanska arbetarna som är s.k. ”icke reguljära”, d.v.s. arbetare med mycket lösa anställningsvillkor och färre rättigheter. Det finns ingen formell definition av begreppet ”non-regular worker”, men vanligtvis avses arbetstagare som inte har långtidskontrakt på anställning. Således hänförs tidsbestämda kontraktsanställda, deltidsanställda och utländska gästarbetare till kategorin ”non-regular workers”. Enligt arbetsministeriets statistik utgjorde den icke-reguljära arbetsstyrkan i mars 2007 36,7 procent av samtliga förvärvsarbetande, eller 5,77 miljoner människor. KCTU uppger däremot siffran 8,75 miljoner. Förvärvs¬frekvensen i landet var 63 procent och andelen arbetslösa 3,2 procent. I medeltal sägs en ”icke reguljär” anställd erhålla 62,6 procent av en ”reguljär” anställds lönebelopp. Särskilt ICT- och tjänstesektorn har bidragit till den avsevärda ökningen av antalet ”icke reguljära” anställda. ”Icke reguljära” arbetare har inte rätt att gå med i samma fackföreningar som fast anställda, de har lägre lön och begränsade löneökningar. De kan avskedas när som helst och har därmed sämre arbetstrygghet. Arbetsgivarnas socialförsäkringsansvar är också avsevärt lägre. Endast 40 procent av den ”icke reguljära” arbetskraften omfattas av socialförsäkringar.
I kontrast till detta står de fackligt anslutna fast anställda. De kostar väsentligt mycket mer för arbetsgivaren, och lönerna i denna grupp har ökat i en snabbare takt än andra ekonomier i regionen (som t.ex. Japan, Kina eller Taiwan) tack vare de aktiva fackföreningarna. Vidare är det mycket svårt att avskeda fast anställda som dessutom har rätt till två månaders uppsägningstid. Detta skapar en tydlig obalans på den sydkoreanska arbetsmarknaden där skillnaden mellan ”icke reguljära” och fast anställda är väldigt betydelsefull, vilket gör att många arbetsgivare föredrar att använda sig av ”icke reguljära” arbetare i så stor utsträckning som möjligt. Detta utgör en del av den oftast förekommande kritiken mot landets arbetsmarknadspolitik, inklusive den från OECD och IMF.
Efter två års förhandlingar kunde tre lagförslag som syftade till att stärka den ”icke reguljära” arbetskraftens ställning antas av nationalförsamlingen. Den nya lagstiftningen, som infördes under andra halvåret av 2007, stipulerar bl.a. att ”icke reguljär” anställning ska begränsas till två år, därefter skall den anställde erbjudas heltidsanställning utan tidsbegränsning. Vidare förbjuds diskriminering av icke-reguljär arbetskraft och en klagoinstans inrättas. Den tredje delen av denna lagstiftning reglerar bl.a. ovannämnda klagoinstans. KCTU har kritiserat lagen som förbundet menar kommer att medföra en ökning av ”icke reguljär” arbetskraft inklusive den invandrade arbetskraften.
Strejkrätten är ganska begränsad i Sydkorea. Många statsanställda är inte tillåtna att gå med i fackföreningar och/eller strejka. En del grupper, som lärare, har rätt att bilda fackföreningar men inte strejka. De stora fackföreningarna, som t.ex. metallarbetarnas, utlyser dock ofta kortare strejker. Dessa varar mestadels bara en dag eller ett par timmar åt gången. Det är svårt att få tillstånd för längre strejker, vilket gör att de blir korta men intensiva och desto mer ofta förekommande istället. Vanligtvis anordnas demonstrationsmöten i samband med strejkerna. Dessa kan ibland urarta i våldsamheter eller leda till överträdelser av det tillstånd som givits. Detta är vad som åsyftas med ”olagliga demonstrationer” av regeringen.
TrepartskommissionenFör att försöka lösa problemen på arbetsmarknaden instiftades "Trepartskommissionen" 1998 av dåvarande presidenten Kim Dae-jung. Denna skulle fungera som en plattform för samarbete och dialog mellan regering, arbetsgivare och arbetstagare. Under åren har kommissionen stött på flera problem, och vid flera tillfällen har arbetstagarnas representanter (fackförbunden, i synnerhet KCTU) bojkottat möten i protest.
Ett nytt lagförslag som bl.a. innebär att företag inte längre behöver betala ut lön till fackombudsmän på arbetsplatsen samt tillstånd att organisera flera fackföreningar på samma arbetsplats las fram för Trepartskommissionen under sommaren 2006. KCTU lämnade förhandlingarna i protest mot förslaget, som de anser går emot arbetarnas intressen och försvagar fackföreningarnas möjligheter till inflytande. FKTU däremot kom överens med övriga parter, d.v.s. regeringen och arbetsgivarförbunden, om att skjuta på förslaget till 2009 så att både företag och fackföreningar får tillräckligt med tid att anpassa sig. Detta skapade i sin tur en öppen konflikt mellan de båda fackförbunden. KCTU anser att FKTU har svikit arbetarrörelsen och har dömt ut förhandlingarna som ogiltiga, eftersom en av de största parterna på arbetarsidan inte har varit medverkande.
Konflikter fackförbund – regeringKCTU har riktat skarp kritik mot regeringen för dess sätt att hantera fackliga demonstranter. Bl.a. arresterades 763 av KCTUs medlemmar vid en demonstration i Seoul den 16 augusti 2006, och fackförbundet hävdar att polisen vid detta tillfälle använde övervåld mot demonstranterna. Enligt KCTU sitter också 63 fackligt aktiva i fängelse p.g.a. att de utövat sin rätt att demonstrera. I september 2006 dömdes flera fackliga demonstranter till långa fängelsestraff för skadegörelse och störande av affärsverksamhet i samband med en ockupation i juli samma år av en byggnad tillhörande stålföretaget Posco. Fackförbunden har protesterat mot dessa domar som de anser vara orimliga i relation till anklagelserna och menar att regeringen är alltför strikt och hårdför gentemot fackliga demonstranter.
Den 22 september 2006 arresterades flera medlemmar ur den KCTU-anslutna Korean Government Employees' Union (KGEU) som förklarats olaglig av regeringen. Detta är den ena av två fackföreningar för statsanställda, medan den andra (Federation of Government Employees' Union) är lagligt registrerad och mindre radikal. Dispyten handlar främst om bestämmelser som gör att statsanställda i chefspositioner inte kan vara med i fackföreningar och den begränsade rätten för statsanställda att strejka. KGEU vägrar att registrera sig som en laglig fackförening, eftersom de inte är beredda att ändra sin ståndpunkt. Tillslaget och arresteringarna fick stark kritik av såväl fackliga företrädare som jurister, som menade att staten agerat felaktigt och brutit mot fackliga rättigheter.
Regeringen anser att flera fackföreningar, och i synnerhet de med koppling till KCTU, är radikala och militanta. Olagliga strejker och demonstrationer arrangeras ofta, och den rådande lagstiftningen respekteras inte av demonstranterna i många fall. Regeringssidan anser att polisen måste ha möjlighet att sköta sitt jobb att hålla ordning under de relativt ofta förekommande demonstrationer som dessutom kan vara ganska stökiga och ibland resultera i skadegörelse. Regeringen hänvisar även till en folklig opinion som till stor del misstror och ogillar fackförbundens aktiviteter. Den 22 november 2006 orsakade drygt 70 000 demonstranter runt om i landet stora skador på statlig egendom (regionkontor m.m.) i en av de mest våldsamma demonstrationerna på flera år. Röster har höjts för att använda hårdhandskarna med nolltolerans för sådana typer av våldsamma och olagliga demonstrationer.
Konflikter mellan fackförbundenFKTU har som sagt varit med och beslutat om att ovannämnda lagförslag ska genomföras, även om de har varit, och fortfarande till viss del är, kritiska till delar av förslaget. FKTUs ståndpunkt är att det generellt sett är bättre med samarbete än konfrontation, och att fackförbunden bör inrikta sig på att skapa ökad stabilitet på arbetsmarknaden. KCTU å andra sidan, är starkt kritiskt till FKTUs agerande och menar att de med sina eftergifter har underminerat hela arbetarrörelsens kamp i Sydkorea. Demonstrationer och viss skadegörelse har skett utanför både FKTUs och KCTUs huvudkontor, orsakade av missnöjda medlemmar ur respektive fackförbund. KCTU har även fått politiskt stöd för sin sak av Democratic Labour Party (DLP) som är representerat i den lagstiftande nationalförsamlingen.
FKTU menar att synen på den sydkoreanska fackföreningsrörelsen hindrar många utländska företag att investera i landet. Fackföreningsrörelsen uppfattas ofta som militant och oberäknelig samt förknippas med olagliga strejker och stökiga demonstrationer. Detta vill FKTU ändra på, och det är en av orsakerna till att man gick med på förhandlingar i motsats till KCTU med sin mer kritiska hållning i frågan. FKTU hävdar att en anledning till att synen på de koreanska fackföreningarna är så pass negativ är medias rapportering som fokuserar på de högljudda demonstrationer utförda av KCTU-anslutna som står för den absolut största delen av alla konflikter. KCTU å sin sida menar att fackföreningarna i Sydkorea måste vara hårdföra och höja sina röster. Förhållandet mellan de båda fackförbunden har försämrats ytterligare p.g.a. deras motsatta inställning till det nya lagförslaget.
Som en reaktion på det bristande förtroendet för de två stora fackförbunden bildades under hösten 2006 ett nytt fackförbund, som lanserade sig själva som ett "högeralternativ" till de "anti-kapitalistiska" FKTU och KCTU. The New Rights Confederation of Trade Unions (NRCTU) har fortfarande ett begränsat medlemstal, men de har fått en del välkända ansikten med sig. Företrädare för NRCTU hävdar att det nya fackförbundet ska arbeta tillsammans med arbetsgivare istället för emot dem, vilket de menar att de traditionella fackförbunden har gjort. Att skapa fler jobb är det bästa sättet att tillgodose arbetarnas intressen, enligt NRCTU.
Kritik mot Sydkoreas arbetsmarknadspolitikICFTU (International Confederation of Free Trade Unions) har riktat kritik mot Sydkoreas policy gentemot fackföreningar. De menar att fackföreningarna inte har full möjlighet att verka fritt i Sydkorea, och att rättigheter ofta kränks, såsom rätten att demonstrera och att strejka. ICFTU konstaterar också att polisen vid ett antal tillfällen använt övervåld mot demonstranter så till den grad att två personer dött under 2006 till följd av skador de åsamkats av polisen.
Sydkoreanska arbetsmarknadsexperter har uttryckt kritik mot själva organisationen av trepartskommissionen. De anser att den hittills har fungerat dåligt och inte är en mogen institution, trots att den nu funnits i snart ett decennium. Ett exempel på problem kommissionen har brottats med är att den endast lyckades nå ett beslut efter att KCTU lämnat förhandlingarna, vilket bör ses som ett misslyckande. Hur man ska förbättra situationen är experterna oense om. En del anser att man bör lägga ner hela trepartsidén medan andra hävdar att den istället behöver utvidgas för att få ökad legitimitet. Det skulle i så fall ske genom att fler grupper ur samhället togs in, framför allt de s.k. "icke reguljära" arbetarna, som utgör cirka hälften den sydkoreanska arbetskraften men som saknar representation, eftersom de inte kan verka genom sina fackföreningar.KOILAF (Korea International Labour Foundation) har också varit kritiskt till det nya lagförslaget och menat att det är kraftlöst och egentligen inte innehåller några viktiga och betydelsefulla förändringar. Trots bristerna i lagförslaget vill KOILAF nu ändå uppmana KCTU, som bojkottade förhandlingarna inom trepartskommissionen, och FKTU, som genomförde dem, att gräva ner stridsyxan och enas om att föra frågan om de ”icke reguljära” anställdas förhållanden i samhällsdebatten. De bör vinnlägga sig om att inte låta denna fråga leda till interna stridigheter på arbetsplatser och mellan förbunden, menar KOILAF.
Huruvida lagen om icke-reguljärt arbete, som trädde i kraft i juli 2007, kommer att leda till bättre förhållanden och ökad trygghet återstår att se. Särskilt små och medelstora företag, där ca 90 procent av landets ”icke reguljära” arbetskraft finns, har protesterat mot att det blir dyrt för enskilda företag att uppgradera sina anställdas status. Democratic Labour Party (DLP) är den parlamentariska grupp som har varit starkast motståndare till lagen. De menar att den enda lösningen på problemet med ”icke reguljära” arbetare är att förbjuda denna anställningsform helt och hållet.
Det ledande oppositionspartiet, GNP (Grand National Party), har också varit kritiskt till regeringens sätt att hantera arbetsmarknadsfrågorna. De anser att regeringen har gått med på alltför omfattande kompromisser och genom att skjuta på reformer i ytterligare tre år enbart försenat den viktiga processen att reformera landets arbetsmarknadspolitik. GNP lovar starkare och mer konkreta åtgärder om de kommer till makten efter nästa presidentval.
ILO, IMF och OECD instämmer i kritiken och menar att de problematiska förhållandena mellan arbetsmarknadens parter och de återkommande konflikterna skapar hinder för utländska investeringar i landet. Flera undersökningar uppger att just detta är det främsta skälet till att utländska företag tvekar att investera i Sydkorea. Sydkorea uppmanas att anpassa sig till internationell standard och vidta kraftigare åtgärder för att skapa en mer flexibel men samtidigt mer stabil arbetsmarknad, med bättre villkor för både arbetstagare och arbetsgivare.
Regeringens svar på kritikenTalesmän för regeringen framhåller att situationen inte så dålig som den ofta uppges vara. De menar att arbetsmarknaden på senare tid har stabiliserats mer och mer och att antalet konflikter och förlorade arbetstimmar på grund av dem har minskat under senare år.
Från 1987, när Korea demokratiserades och protester blev möjliga att organisera skedde under några år en markant ökning av antalet arbetstvister. Vartefter som ett regelverk för lösande av tvister etablerades minskade antalet ända fram till mitten av 90-talet. Men med den ökade osäkerheten på arbetsmarknaden som Asienkrisen ledde till blev tvister återigen vanligare.
En anledning till att dispyterna uppmärksammas i så hög grad är att fackförbunden, och i synnerhet KCTU, har börjat ställa högre krav på arbetsgivarna för att införa kollektivavtal och garantera anställningstrygghet. Denna typ av krav är mer komplicerade och skapar konflikter som tar längre tid att lösa. Före finanskrisen 1997 handlade det främst om löneökning, vilket kan ses som naturligt i ett skede av reformer på arbetsmarknadsområdet. Trenden mot en mer stabil situation är dock otvetydig, menar regeringen.
Antalet konflikter som drabbar utländska företag i landet är också avtagande, och regeringen ser ingen anledning för utländska företagare att tveka att investera i Korea. En stor del av de mest uppmärksammade konflikterna hänför sig till metallarbetarnas KCTU-anslutna fackföreningar, oftast inom bilindustrin, vilket visar att problemen är ganska begränsade och koncentrerade till vissa sektorer. Av de 36 dispyter som drabbade utländska företag under 2006 utgjordes 22 av denna grupp. Övriga industrier har betydligt lägre siffror och mer stabila förhållanden mellan fackföreningar och arbetsgivare. Regeringen uppmärksammar problemet med metallarbetarna och lägger särskild vikt på att förbättra situationen. Vilka konkreta åtgärder detta skulle innebära är dock ännu oklart.
Arbetsmarknaden är således enligt regeringens uppfattning på väg att stabiliseras och reformeras för att anpassas till internationell standard. Utvecklingen går tydligt framåt även om en del problem kvarstår, främst med olika militanta fackföreningar inom KCTU, som traditionellt använt sig av konfrontation snarare än dialog, och som står bakom 85 procent av strejkerna i landet. Men regeringen menar att situationen gradvis förbättras och att bättre förhållanden på arbetsmarknaden kan förväntas inom en snar framtid.