Om Peru

Här presenteras ambassadens landrapport för Peru. Rapporten är skriven i augusti 2011.

Historik
Perus kulturhistoria sträcker sig tusentals år bakåt i tiden. Flera mäktiga indiankulturer som chavin, moche, paracas, nasca och wari har lämnat otaliga arkeologiska spår och påverkat kulturarvet. Landet var under medeltiden hjärtat i det väldiga Inkariket, som i början av 1500-talet sträckte sig över det nuvarande Bolivia, Ecuador, Peru, södra Colombia och norra Chile. År 1532 anlände spanska erövrare under ledning av Francisco Pizarro till Peru, och under loppet av ett par år erövrade spanjorerna landet i sin helhet. Lima grundades 1535 och blev huvudstad i det spanska vicekungadömet Peru.

Det spanska kolonialväldet varade i 300 år, och präglades av ett omfattande förtryck av ursprungsbefolkningen och dess rika kultur. Indianerna bjöd dock hårt motstånd, det sista stora indianupproret ägde rum under den legendariske Túpac Amarus ledning i slutet av 1700-talet. År 1821 anslöt sig Perus befolkning till den självständighetsrörelse som börjat i Argentina och Chile. Den spanska kolonialmakten i Peru besegrades slutligen 1824.

Den första självständighetstiden präglades av ständiga inbördeskrig mellan lokala ledare, s.k. gauchos. Först på 1850-talet uppnåddes viss stabilitet, en ny författning antogs 1856, med innebörd bl.a. att slaveriet förbjöds. Peru uppbar vid den tiden betydande inkomster från guano, en fosfor- och nitratrik fågelspillning från öarna utanför kusten, som såldes som gödselmedel till Europa. Under 1800-talets andra hälft hamnade landet i krig med Spanien (år 1866) och därefter med Chile i det s.k. "Salpeterkriget" åren 1879-1883, vilket resulterade i förlusten av landets södra delar. Även mot den nordliga grannen Ecuador har man utkämpat flera krig. Den senaste väpnade konflikten mellan länderna ägde rum 1995 om ett omtvistat gränsområde, Guerra del Cenepa. Fredsavtalet undertecknades av dåvarande president Fujimori och hans ecuadorianske kollega Mahuad i Brasilia år 1998.

Från 1980 har Peru styrts av folkvalda presidenter. 1980-85 av Fernando Belaúnde Terry, 1985-1990 av Alan García, 1990-2001 av Alberto Fujimori som bl.a. genomförde en kritiserad "självkupp" år 1992 som koncentrerade makten till ett fåtal personer i presidentens närhet. Våldsamma inre strider mot flera gerillarörelser framför allt Sendero Luminoso, präglade landet mellan 1980 och 2000. Då Fujimori gick i landsflykt år 2000, ledde dåvarande kongressledamot Valentin Paniagua en övergångsregering fram tills Alejandro Toledo valdes till president 2001-2006. Därefter regerade ånyo Alan García 2006-2011. Efter ett jämnt val 2011, tillträdde Ollanta Humala som president.

Inrikespolitik - Presidentvalet 2011
Inför president- och kongressvalet i april 2011 riktades stor uppmärksamhet kring de kommunala val som genomfördes i landet under andra halvan 2010. Särskilt uppmärksammat blev slutstriden om borgmästarposten i Lima, där en tredjedel av Perus befolkning bor. Susana Villarán, som även gjort sig känd som barnrättsaktivist, vann med knapp marginal. Inför presidentvalet avvisade  hon kategoriskt partiallianser med Ollanta Humalas parti och radikalvänstern.

I mitten av november 2010 offentliggjordes före detta presidenten, Alejandro Toledo, som presidentkandidat. I direkt samband med lanseringen av Toledos presidentvalskampanj, påbörjades spekulationerna om vem som stöder vem.
Det stod dock tidigt klart att inom flera tänkbara politiska stödgrupper till Toledo, fanns en utbredd uppfattning om att man skulle ha svårt att ansluta sig till en koalition. Under sin presidenttid gjorde sig Toledo bland annat impopulär i hanteringen av frågor rörande de mänskliga rättigheterna. Därtill stödde Toledo, Villaráns besegrade motståndare, Lourdes Flores, från Partido Popular Cristiano, i samband med det uppmärksammade borgmästarvalet.

Samtliga rikstäckande partier i landet, drygt 25 stycken, har rätt att nominera en presidentkandidat, vanligtvis sker dock en hel del försök till allianser innan en slutgiltig lista med presidentkandidater brukar kunna fastställas. I kategorin starka presidentkandidater hade Luis Castañeda presenterats, Limas förre borgmästare, som knappast heller gynnades av att meningsmotståndaren Villarán ersatte honom som ny borgmästare. Därtill, högerpopulisten Keiko Fujimori, dotter till den kontroversielle förre presidenten Alberto Fujimori, som i flera opinionsundersökningar hade stärkt sin position. President Alan Garcías parti lanserade som sin presidentkandidat, den före detta ministern, Mercedes Aráoz, men fick se sina förhoppningar grusas om fortsatt framgång.

I de peruanska valen är vägen fram till ett avgörande en relativt lång och brokig resa, särskilt blev detta fallet för de två slutkandidaterna i 2011 års presidentval, Keiko Fujimori och Ollanta Humala, som avgörandet kom att stå mellan. Flera kandidater, allianser och koalitioner uppstod och föll bort under resans lopp. Till slut bekräftade resultatet av den andra valomgången, att Ollanta Humala vunnit flest antal röster (51,48%) mot Fujimoris (48,52%).

Den 28 juli installerades Ollanta Humala som landets 94:e president. Under sitt första tal som president, upprepade Humala budskapen från sin kampanj med löften om att säkerställa social integration av Perus mest utsatta grupper. För detta ändamål, utannonserade han bland annat en stegvis ökning av Perus minimilön, införandet av allmän pension för 65-åringar, en hälsoreform och ett program för gratis förskoleundervisning i landets fattigaste områden. Han bekräftade också att en del av dessa nya sociala förmåner skulle finansieras genom en ny skatt på utvinningsindustrins företag som är verksamma i landet.

Den nye presidenten var samtidigt noga med att understryka sin försäkran till Perus näringsliv och utländska investerare om sitt engagemang för att säkerställa en fortsättning av landets ekonomiska modell och befintliga frihandelsavtal. Därtill var marknadens reaktioner positiva på utnämningarna av Luis Miguel Castilla Rubio till finansminister och återinsättandet av Julio Velarde Flores som chef för landets centralbank för ännu en mandatperiod.

Peru regionalt och internationellt
Presidentinstallationen gästades av inte mindre än elva statschefer från regionen. Dock valde den avgående presidenten Alan García att inte delta med rädsla för att han inte skulle tas emot på ett värdigt sätt av medlemmar i den nya kongressen. En möjlig anledning till denna misstro grundade sig i det faktum att han under sitt sista officiella framträdande under presidentperioden 1985-1990 blev hånad av kongressledamöter som ogillade hans förda politik.

Relationen till grannländerna anses vara av första prioritet och landet är aktiv medlem i Unasur och associerad medlem i Mercosur. Förbindelserna med Brasilien är särskilt viktiga och Chile erkänns som en förebild. Relationen till Chile är dock inte helt okomplicerad. Under 2009 drog Peru frågan om den maritima gränstvisten med Chile inför den internationella domstolen i Haag, vilket ytterligare ökat spänningen mellan länderna. Under 2011 inkom Chile i sin tur med ett formellt svaromål till domstolen. Chiles regering har uttryckt att man inte kunde förutse några överraskningar. Därtill ansåg man sig vara säker på att argumenten bakom fördragen från 1952 och 1954 skulle vara fortsatt legitima och därmed även avgörande i en regelrätt domstolsprövning.

När det gäller Perus frostiga relationer med grannlandet Bolivia inträffade en anmärkningsvärd händelse i oktober 2010 då landets respektive presidenter, Alan García och Evo Morales, plötsligt sammanstrålade. Vid mötet, som ägde rum i den peruanska kuststaden Ilo, enades de båda ledarna om att återuppliva 1992 års avtal mellan dåvarande presidenterna Alberto Fujimori och Jaime Paz Zamora, om en tullfri zon, hamn- och turistområde för bolivianer i Ilo.
Alan García upprepade ofta sitt stöd för Bolivias krav på rätten till en egen suverän hamn vid Stillahavskusten, vilket alltid skapade stora rubriker i Chile. 

I november 2010 genomfördes ett chilenskt statsbesök med president Sebastian Piñera i Lima med syfte att tina upp och underlätta de ansträngda bilaterala förbindelserna. Piñera var enligt uppgift den förste presidenten att personligen gratulera Humala då det stod klart att presidentvalet var avgjort.

Under Garcías tid som president skickades flera ministrar på uppvaktningar till grannländerna för att söka stöd för en regional nedrustningspakt som presidenten själv ursprungligen lanserat. Den föreslagna pakten avsågs kunna innebära en minskning av militära utgifter i regionen till förmån för fattigdomsbekämpning och inrättandet av en gemensamt finansierad sydamerikansk fredsstyrka. Chile avvisade förslaget. I praktiken har dock Garcías regering ökat Perus försvarsbudget och därmed rimligen omöjliggjort fortsatt peruanskt engagemang om nedrustning i närtid. När det gäller infrastrukturella, försvars- och säkerhetspolitiska relationer, har i praktiken de stora regionala grannarna Brasilien och USA, fortsatt prioritet. Bland annat har större energianläggningar planerats i Peru för vidareexport till Brasilien och man har slutit avtal om ett större motorvägsprojekt mellan kusterna.

Mänskliga rättigheter
Den viktigaste frågan för mänskliga rättigheter i Peru enligt de organisationer som arbetar och specialiserat sig inom detta område, är uppföljningen av den nationella Sannings- och Försoningskommissionens, CVR (Comisión de la Verdad y Reconciliación) rekommendationer som presenterades redan 2003.

I Peru finns en nationell samordningsorganisation för mänskliga rättigheter, CNDDHH (Coordinadora Nacional de Derechos Humanos), som är en sammanslutning av cirka åttio frivilligorganisationer.  Den rekommendation från CVR som enskilt har diskuterats mest, berör kompensationen till dem som drabbats under decennierna av våldsamma inrikeskonflikter i landet. 

Även om en nationell lista har blivit upprättad och certifikat har utdelats till tiotusentals människor, som en form av ett officiellt erkännande att dessa personer farit illa, har det hittills konkret gjorts små framsteg när det gäller de specifika rekommendationerna om konkreta åtgärder för att ge kompensation.
CNDDHH har även framfört kritik mot att regeringen kraftigt reducerat det anslag som avsetts för den officiella instans, Consejo de Reparaciones (CR), som bland annat ansvarar för hanteringen av det nationella registret över offer. Det finns även en utbredd kritik mot regeringen när det gäller den utsatta situationen som många offentliga försvarare och organisationer i det civila samhället tvingats motta i form av hot och repressalier. CNDDHH har även pekat på att en konsekvens av bristerna i försoningsprocessen, som fått uppmärksamhet, paradoxalt resulterat i att det akuta behovet av att förbättra situationen för kvinnor, barn och funktionshindrade också blivit eftersatt.

Efter att inledningsvis varit avvisande, beslöt sig Alan García under 2009 för att ge tummen upp till ett uppförande av ett nationellt minnesmuseum i Lima.
Första spadtaget till bygget togs i november, men det är först och främst internationella biståndspengar som finansierar projektet. Den peruanska regeringen uppdrog åt UNDP att genomföra byggprojektet.

De internationellt uppmärksammade åtalen mot Perus före detta president, Alberto Fujimori, ledde till att han blev utlämnad från Chile i slutet av 2007. Under 2008 inleddes rättegången med elva åtalspunkter där några domar föll i mars 2009. I slutet av september samma år, dömdes till slut Fujimori till ytterligare sex års fängelse att avtjänas parallellt med de 25 år han redan tilldömts för olaglig telefonavlyssning, mutor och missbruk av statliga medel för att kontrollera medierna, armén och den politiska oppositionen under sin tioåriga regim. Samtidigt menade många människorättsförsvarare att det fanns en hel del potentiella åtalspunkter som i framtiden skulle kunna väckas när det gäller brott mot mänskliga rättigheter. Därmed blev det en viktig principfråga under presidentvalet 2011, för den förre presidentens dotter, Keiko Fujimori, om att genom presidentdekret offentligt förlåta sin far och rentvå hans namn.

Polis och militär står under civil kontroll men beskylls inte sällan för tortyr och misshandel. Häktningstiderna kan vara långa, fängelserna är nedgångna och överfulla. Representanter för mänskliga rättighetsorganisationer, vittnen, försvarsadvokater, åklagare och domare i rättegångar där kränkningar av mänskliga rättigheter har påtalats har utsatts för hot. Våld mot kvinnor och barn, människohandel och diskriminering av funktionshindrade, fortsätter att vara allvarliga problem. Barnarbete är vanligt förekommande i Peru, framför allt på landsbygden. Ursprungsbefolkningen är i betydande avseenden ofta marginaliserad. Landets inkomstfördelning är mycket sned och trots landets makroekonomiska positiva trend kommer de nya rikedomarna inte alla till del.

I december 2005 trädde en nationell MR-plan i kraft med avsikt att sträcka sig fram till och med 2011. Den utarbetades under ledning av justitieministeriet, CNDH (Consejo Nacional de Derechos Humanos) med ett brett deltagande från såväl den statliga sektorn som organisationer från det civila samhället och urbefolkningen. Planen har dock ännu inte verkställts och det stod fortfarande oklart huruvida regeringen avsåg ta fram en ny plan inför kommande fem år.

Efter ett antal uppmärksammade attacker från gerillagruppen Sendero Luminosos (Den lysande stigen) rebeller, intensifierade regeringen sina insatser för att officiellt bekämpa de spridda upproren. Ändå är utsikterna till fortsatta attacker av gruppen, som till stor del besegrades under 1990-talet, fortfarande stark då man menade att kokaindustrin understödjer aktivisterna.
Under en attack i början av september 2009, där rebeller nedsköts, blev en militär helikopter och tre medlemmar av besättningen dödade samt ett flertal soldater skadade. Sedan 2008 har den peruanska militären försökt bekämpa en enhet om cirka 600 aktivister från Sendero Luminosos maoistiska gerilla. De är baserade i Ene-Apurimac dalen, som även kallas för VRAE, i Perus södra och centrala djungel, som omfattar delar av provinserna Ayacucho, Junín, Cusco och Huancavelica. Militärens strategi har dock vare sig lyckats med att förhindra Sendero Luminosos aktiviteter eller för den delen på ett avgörande sätt ha påverkat rörelsens underförstådda koppling till kokainhandeln.

I juni 2009 öppnade polisen eld mot inhemska demonstranter vid Bagua i den peruanska regnskogen varpå 33 personer omkom. En händelse som väckte stor uppmärksamhet och ilska i hela landet. En kontrovers har därpå uppstått med anledning av den särskilda kommissionen som utsågs av regeringen för att undersöka omständigheterna kring incidenten. Kritiken har främst bestått av att ursprungsbefolkningens kultur har beskrivits i nedvärderande termer och att rapporten bland annat antyder att detta skulle vara en bakomliggande orsak till sammanstötningen. När kommissionens förslag offentliggjordes, angreps den på dessa grunder av ledare och företrädare för lokalbefolkningen.

President García försvarade kommissionens arbete och passade på att kritisera belackarna med att avfärda dem som konspiratoriska och extrema uppviglare.
Två av kommissionens samordnare tog avstånd från rapporten och ville göra en egen utredning för att reda ut och förklara vad de ansåg egentligen hände.
García vållade senare under 2010, stor uppmärksamhet och ilska när Peru till slut var i färd med att implementera ILO:s stadga 169 om urbefolknings rätt till ömsesidig konsultation, då han med sitt presidentveto abrupt stoppade allt.
 
Ekonomi
Med undantag för det internationella recessionsåret 2009, då Peru ändå växte med knappt 1 procent, har den peruanska ekonomin uppvisat imponerande samt växande tillväxttakt de senaste tio åren. Den genomsnittliga tillväxten för perioden 2000-2010 uppgick till drygt 5,5 procent, den högsta i Sydamerika.

President Humalas främsta utmaning på kort sikt består enligt bedömare i att ge lugnande besked till såväl inhemska som utländska investerare om att han kommer att föra en ansvarsfull ekonomisk politik som främst säkerställer ett investeringsvänligt klimat och därmed möjliggör fortsatt ekonomisk tillväxt.

Redan i sitt installationstal gav Humala lugnande besked då han lovade att i stort sett behålla ramverket för investeringar med undantag för potentiella skatteändringar inom gruvsektorn samt en omförhandling av naturgaspriser.

Analytiker anser även att regeringen kommer att - åtminstone på kort sikt - hålla den finanspolitiska regeln om ett strukturellt saldo på +/- en procent av BNP. På litet längre sikt är dock regeringens stora prövning att säkerställa att den ekonomiska tillväxtens positiva effekter i samhället även når landets mer utsatta grupper som till stor del röstade fram president Humala till slutsegern.

Med hänvisning till en förväntad svagare internationell konjunktur och  osäkerhet om hur den nya regeringen kommer att agera, bedöms BNP-tillväxten bli något svagare. Prognosen för 2011 och 2012 ligger på 6,5 respektive 5 procent, att jämföras med 9,8 procent 2008 och 8,8 procent 2009.

Perus stabila makroekonomiska grund bedöms dock kunna hindra ekonomin från en kraftig försämring på sikt. Trots investerarnas och i viss mån även konsumenternas avvaktande attityd, bedöms såväl privata investeringar som konsumtion utgöra viktiga drivkrafter för tillväxt under perioden 2012-15 (i genomsnitt med 7-8 respektive 4,5-5 procent).

I år förväntas exporten växa med 5 procent och cirka 7 procent nästa år. Även importen förväntas växa med 10,7 procent i år och 7,8 procent under 2012.
Fortsatt höga internationella metallpriser medför ökade gruvinvesteringar (USD 40 miljarder för de närmaste åren förutspåddes före presidentvalet).
 
Byggsektorn förväntas bromsa in något under 2011 och större delen av 2012, men återupptar tillväxten under perioden 2013-15 såväl vad gäller bostads-byggnation som privata infrastrukturprojekt. Industriell produktion förväntas också minska under 2011 på grund av den politiska osäkerhetsfaktorn.

Under 2012-15 förblir produktionen sårbar för fluktuationer med anledning av den osäkra efterfrågan från främst USA och Kina. Potentiell tillväxt inom den jordbruksindustriella sektorn kommer förmodligen att drivas av såväl extern som inhemsk efterfrågan. Tjänstesektorn präglas även framgent av växande detaljhandel, turism och transport.

Alltjämt höga internationella priser för metaller kommer bland annat genom  ökade bolagsskatteintäkter samt en utlovad royalty på gruvsektorn att bidra till relativt starka statsintäkter. En ökning av sociala utgifter och vissa statliga prissubventioner (såsom livsmedel, gas etc.) kommer att hålla offentliga utgifter på i genomsnitt cirka 30 procent av BNP under åren 2012-15.

Detta är högre än genomsnittet för perioden 2001-10 (28,3 procent) men nära nivån för president Alan Garcías stimulansprogram under åren 2009-10. Den offentliga konsumtionens andel av BNP förväntas därför att stiga från 10,2 procent under 2010 till 12,5 procent 2015. Även Perus offentliga investeringar kommer att hålla en hög nivå för att förbättra sin bristfälliga infrastruktur, motsvarande 5,5 procent av BNP per år under perioden 2012-15.

Den peruanska statsskulden uppgick 2010 till historiskt låga 23,9 procent av BNP. Kombinationen av ekonomisk tillväxt och den strukturella finanspolitiska regeln bidrar till vidare reducering av statsskulden som anses kunna gå ner till 20,2 procent av BNP vid år 2015.

Den årliga inflationstakten ligger just nu inom centralbankens målområde på 1-3 procent. Detta samt osäkra internationella utsikter får nu centralbanken att åtminstone tillfälligt införa en paus i sin räntehöjningscykel. Höga internationella livsmedels- och oljepriser kan dock återigen komma att pressa priserna uppåt. Höga offentliga utgifter bör resultera i ökad inhemsk efterfrågan. Sammantaget bedöms då inflationen kunna komma att uppgå till i genomsnitt 3 procent under perioden 2012-15. Man bör därför inte utesluta att centralbanken återupptar sin åtstramning av penningpolitiken.

Bytesbalansunderskottet ökar stadigt från en prognostiserad 1,7 procent av BNP 2011 till 3,5 procent av BNP 2015. Handelsöverskottet kommer successivt att sjunka från 4,4 procent av BNP 2010 till 3 procent 2015. Trots större bytesbalansunderskott  kommer fortfarande höga utländska investeringsflöden att möjliggöra fortsatt ackumulation av valutareserver, vilka förmodas kunna nå upp till cirka USD 65 miljarder vid år 2015.

Under förutsättning att det politiska klimatet förblir stabilt bedöms den peruanska  valutan fortsätta på sin apprecieringstrend och avsluta året med en växelkurs på Nuevo Soles 2,70 per USD. Ett ökat bytesbalansunderskott borde dämpa denna trend något under perioden 2013-15, men centralbankens omfattande valutareserver på USD 47 miljarder (beräknat under mitten av 2011 och motsvarande sexton månaders import) kommer reducera risken för kraftiga växelkursjusteringar.

Handel
Peru tillhör förespråkarna av en mer liberal världshandel och en större regional och bilateral integration. Mineraler såsom koppar och guld, textiler samt jordbruksprodukter utgör större delen av den peruanska exporten.

Peru tillsammans med Bolivia, Ecuador och Colombia ingår i den Andinska gemenskapen (CAN). Grannlandet Chile tillkom i september 2006 som associerad medlem. CAN grundades 1969 som Andinska pakten och dess generalsekretariat ligger i Lima. Landets största exportmarknader är USA, Kina, Schweiz, Kanada, Japan, Tyskland, Chile och Spanien.

Ett frihandelsavtal med USA trädde i kraft i februari 2009. Peru har också ett frihandelsavtal med Kina. Utöver USA och Kina har Peru även tecknat frihandelsavtal med Chile, Thailand, Korea, Kanada, Singapore och Mexiko. 2010 undertecknades även ett frihandelsavtal mellan Peru och EFTA-länderna vilket trädde i kraft den 15 juli 2011. Slutligen tecknades även den 14 april 2011 ett frihandelsavtal mellan Peru och EU.

Därutöver finns ett officiellt intresse från Peru att ytterligare stärka de handelspolitiska förbindelserna med de asiatiska stillahavsländerna. Peru är sedan flera år medlem av APEC samt initiativtagare till den så kallade ”Acuerdo del Pacífico”, ett initiativ som söker en djupare integration mellan deltagande länder i öppna ekonomier och en gemensam strategi för internationella marknader.

Sveriges förbindelser med Peru
Sveriges ambassad i Santiago de Chile är sidoackrediterad i Peru sedan  ambassaden i Lima avvecklades 2001. I Lima finns sedan dess ett svenskt honorärt generalkonsulat. Ett antal politiska kontakter och högnivåbesök företogs under den senare halvan av 1990-talet, bland annat dåvarande näringsminister Sten Heckscher (1995), inrikesminister Jörgen Andersson (1998) och Invandrarverkets generaldirektör, Lena Häll-Eriksson (1998).

En EU-observatörsgrupp leddes av Sveriges nuvarande ambassadör i Chile, dåvarande andre vice talman, Eva Zetterberg, i samband med presidentvalet i Peru 2001. I november 2002 besökte en svensk näringslivsdelegation Lima.

Under november 2007 genomfördes ett seminarium om trafficking i samarbete med peruanska myndigheter och tillresta svenska experter. Utrikesminister Carl Bildt med en delegation från svenska UD var i Lima i maj 2008 i samband med EU-Latinamerikatoppmötet.

Under hösten 2009 etablerades en nordisk handelskammare i Lima med uppdrag att stödja svenskt näringsliv. I januari 2010 genomförde exportrådet ett Peruinriktat seminarium i Stockholm och i februari samma år besökte ett antal ledamöter från Sveriges riksdag olika delar av landet.

Ett investeringsskyddsavtal mellan Sverige och Peru finns avtalat sedan 1994.
Även om handeln mellan Sverige och Peru spelar en begränsad roll i de båda ländernas utrikeshandel har det bilaterala kommersiella utbytet vuxit betydligt under det senaste årtiondet. Svensk export till Peru ökade från 442 MSEK år 2000 till 1543 MSEK år 2010. Särskilt viktig är inte oväntat försäljningen av motorfordon, maskiner för anläggningsarbeten (framförallt för gruvbrytning och relaterade verktyg) samt elektrisk utrustning och telekomprodukter.

Under den senaste tioårsperioden ökade den svenska importen från Peru, från 127 MSEK år 2000, till 2279 MSEK år 2010. Från Peru importerar Sverige främst kopparmalm (81 procent av hela importen) och kaffe (15 procent).

Ett femtontal svenska företag är verksamma i Peru. Bland dessa återfinns bland annat; Alfa Laval, ABB, Atlas Copco, Ericsson, Electrolux, Oriflame, Sandvik, Scania, Skanska, SKF, SSAB, Tetra Pak och Volvo Trucks.

Bilateralt utvecklingssamarbete
Under 2010 stängdes det av Sida finansierade biståndskontoret i Lima. Då Sveriges regering år 2007 beslöt att koncentrera utvecklingssamarbetet till ett färre antal länder avskrevs Peru därmed som bilateralt samarbetsland och biståndet avvecklades gradvis för att helt upphöra under 2010.

Utvecklingssamarbetet var främst inriktat på demokrati- och MR-främjande. Stödet på ca 20-25 MSEK per år, kanaliserades både genom svenska enskilda organisationer som arbetade med och genom peruanska organisationer samt genom bilateralt direktstöd och kontraktsfinansierat tekniskt samarbete.