Förra året präglades starkt av den kraftsamling som behövdes för att klara EU-ordförandeskapet och den påbjudna borgfreden med oppositionen upprätthölls i stort sett. År 2008 bör vara skördetid för alla de reformer som regeringen Sócrates påbörjade 2005, för att kunna fokusera på valrörelsen år 2009.
President Cavaco Silva och utrikesminister Amado har sedan årets början ägnat sig åt en intensiv reseverksamhet. Inte minst har man velat utnyttja den good-will som toppmötena med Afrika och Brasilien liksom Euromed-mötena genererade. Portugal har ju stora affärsintressen i synnerhet i de nu starkt växande ekonomierna i Angola och Brasilien.
Premiärminister Sócrates koncentrerar sig alltmer på hemmaarenan och fortsätter att vara i ett permanent medialt fokus. Han väljer att synas i samband med områden som finns både i regeringsprogrammet och på Lissabonagendan, med en klar inriktning på en modernisering av Portugal: forskning, utbildning, förnyelsebar energi etc. Försiktigt positiva resultat kan redovisas beträffande ekonomin: 2007 uppvisade en tillväxt på 2 %, vilket, om än blygsamt, är den starkaste tillväxten här på sex år. Det i förtid nedpressade budgetunderskottet (målet var 3% först i år) till under 3% redan förra året är ytterligare en bedrift att skryta med. Bantningen av antalet statsanställda, där målet är en minskning med 75 000 personer går åt rätt håll (nu ca -40 000 med hjälp av naturliga avgångar), men inte alls lika fort som regeringen lovat. Detta beror delvis på pensionsreformen som genomdrevs i början av mandatperioden och höjde pensionsåldern till 65 år för alla, även statligt anställda. Förtida pensionering blev därmed ekonomiskt mycket ogynnsamt. Nu finns en ny lag rörande de statligt anställda, som av media beskrivs som att ”regeringen backar och ger nya privilegier” med innebörd att de kan (under 2008) gå i pension efter 33 anställningsår med bibehållande av 75% av lönen under de första fem åren. Lagen har varit i kraft blott två veckor och verkar ha avsedd effekt – hundratals har redan frivilligt gått i pension.
Till de områden som vållat mest bekymmer för regeringen hör hälsovården och skolan. Den lilla regeringsombildningen i början av året innebar bl a att hälsoministern måste avgå efter starka protester och demonstrationer. Missnöjet och kritiken handlar i stort sett om samma frågor som debatteras hemma: Tillgänglighet, väntetider och nedläggning av akutmottagningar och BB:n på platser där befolkningsunderlaget är för tunt. Många var förvånade över att inte skolministern byttes ut i samma veva. Hon är för ögonblicket den mest utskällda av alla ministrar. I helgen demonstrerade 50 000 lärare i Lissabon mot reformerna inom utbildningssektorn. Framför allt vände man sig emot att lärarnas prestationer ska utvärderas / betygssättas samtidigt som leningsmodellerna för skolan ska förändras. Utbildningsnivån i Portugal är enligt min bedömning landets allvarligaste problem. Endast 13 % av befolkningen har gymnasieutbildning och endast 10 % universitetsutbildning. Portugal ligger alltid i botten av PISA-studier mm. En förklaring till den ilska som riktas mor skolministern är också att hon, i motsats till vårt system, är deras direkta ”arbetsgivare”. Skolan är inte kommunaliserad och det finns heller inte något underlydande verk att skylla på…Tills vidare har hon dock premiärministerns stöd.
I media läser man i stort sett varje dag om olika korruptionsskandaler som involverar politiker. Endast en av dem kastar sin skugga över Sócrates och det handlar om ett byggnadstillstånd som på åttiotalet (då han var kommunalpolitiker) skulle ha beviljats en av hans släktingar. Men, de riktigt stora affärerna rör alla f d eller nuvarande politiker inom högeroppositionen PSD. Det rör sig bland annat om illegal sponsring av deras kommunala valkampanj 2001 samt om alltför generösa villkor lämnade av regeringarna Barroso och Santana Lopes när man upplät mark för att bygga Lissabons nya Casino.
Både regeringstrogna och –kritiska media spekulerar redan om det kommande valet nästa år. De är just nu överens om att högeroppositionen är svag och splittrad. Med den nye partiledaren Menezes, som inte har någon parlamentsplats och hans stand-in, den f d kortvarige premiärministern Santana Lopes som parlamentarisk talesman, gör partiet en tämligen slät figur och har exempelvis ännu inte formulerat något eget program. Att de båda herrarna redan börjat bråka sinsemellan gör inte saken bättre. Det som allt oftare dyker upp i diskussionerna är huruvida socialistpartiet kommer kunna räkna med egen majoritet en gång till. Gatans parlament visar ju på ganska stark opposition från vänster och den kommer säkert inte bara från kommunistpartierna utan också inifrån de egna leden.