Sedan 1959 har uppskattningsvis två miljoner kubaner lämnat landet, flertalet finns i USA, främst i Florida. De som lämnade landet i kölvattnet av revolutionen har utgjort den hårda kärnan i den kubanska exil som avvisat tanken på närmare kontakt mellan ländernas regeringar. Denna grupp är en politisk maktfaktor beträffande USA:s utrikespolitik gentemot Kuba och låsningen i relationen mellan USA och Kuba kan till viss del härledas till påtryckningar från denna lobbygrupp. Under Bush försämrades de bilaterala relationerna ytterligare. Under 2004 skärpte den amerikanska administrationen tonläget mot Kuba. En särskild kommission presenterade en plan för hur transitionen i Kuba skall ske och hur det nya Kuba därefter ska utformas. Som ett led i denna plan skärptes reglerna för överföring av penningstöd från familjer i USA till släktingar på ön. Reglerna för resor till Kuba ändrades också, från en resa per år till en vart tredje år.
Trots det amerikanska embargot pågår ett visst samarbete mellan de båda länderna. Kryphål i det amerikanska embargot har utnyttjats av amerikanska exportörer och USA är till exempel den störste leverantören av jordbruksprodukter till Kuba. Under 2008 importerades bl a sojaprodukter, socker, ris, majs, vete och kyckling till ett värde av 710 miljoner USD, en ökning med 61% jämfört med 2007.Vidare samarbetar länderna sedan länge kring migrations- och narkotikafrågor.
Barack Obamas tillträde på presidentposten 2009 har inneburit en förändrad amerikansk hållning gentemot Kuba. Redan under sin valkampanj 2008 annonserade Obama att han avsåg föra en annorlunda Kubapolitik än tidigare administrationer och redan syns tecken på det. Sedan april 2009 kan kubanamerikaner resa till Kuba hur ofta de vill, ingen maxgräns finns längre för remitteringar till ön och amerikanska telekombolag tillåts ingå avtal med Kuba.
Raúl Castro har vid flera tillfällen sagt sig vara öppen för en dialog med USA men betonar att samtal mellan länderna måste ske utan att villkor ställs på Kubas politiska utveckling.