Om Venezuela

Basfakta

Historisk översikt

Innan kolonialtiden beboddes området som idag utgör Venezuela av karibiska ursprungsfolk som främst ägnade sig åt fiske och jordbruk. Landet upptäcktes 1498 av spanjorerna och 1522 upprättades här den första permanenta spanska bosättningen på den latinamerikanska kontinenten. Befolkningen såväl som naturresurserna exploaterades vilket reducerade ursprungsfolken och slavar började inskeppas från Afrika. Idag finns ungefär 40 etniska grupper i landet. Ursprungsfolken utgör drygt 1 procent av invånarna, och omkring 10 procent av befolkningen är afrovenezolaner.

Landet förblev en spansk koloni fram till självständighetsförklaringen 1811. Därefter, 1819, bildade Venezuela tillsammans med Colombia, Ecuador och Panama, konfederationen Gran Colombia. Nuvarande Venezuela uppstod efter att Gran Colombia föll samman 1830. Tiden därefter präglades av politisk instabilitet och militärt auktoritärt styre. 1958 lyckades oppositionen ena sig mot militärdiktaturen och genom den så kallade Punto Fijo-pakten enades landets två största partier, ”Demokratisk aktion” (AD) och det kristdemokratiska COPEI, om att dela makten. Val vart femte år infördes och i över tre decennier regerade partierna växelvis.

Politisk översikt

Valet av Hugo Chávez till president 1998 förändrade det politiska landskapet i Venezuela. De traditionella partierna och starka intressegrupper, såsom kyrkan och näringslivet, fick stå tillbaka när de breda folklagrens vilja gavs ett större genomslag i politiken. Chávez har under sin regeringsperiod intensifierat den ”bolivarianska revolutionen” med sikte på ”socialism för 2000-talet.” Staten har ökat sin kontroll över ekonomin med nationaliseringar av bland annat olje- och energibolag, industrier och banker. Samtidigt har militären fått allt större inflytande över både civila och militära institutioner, och utgör idag en ny elit.

Som ett led i att ytterligare stärka sin politiska ledarroll skapade Chávez 2008 en enhetlig maktbas – ”Det enade venezolanska socialistpartiet” (PSUV) som samlar en rad Chávez-vänliga, vänsterorienterade grupper. Chávez grepp om makten stärktes ytterligare i och med folkomröstningen i mars 2009, där folket röstade för en grundlagsändring som innebär att alla politiska representanter kan ställa upp för omval ett obegränsat antal gånger. Därmed kan Chávez kandidera för omval i presidentvalet 2012 och även därefter. 

Stödet för Chávez har genom åren varit stabilt, men idag är det flera som börjat se problem och uteblivna resultat i den ”bolivarianska revolutionen”, även de som tidigare stått helhjärtat bakom den samhällsomvälvning som Chávez och hans allierade genomför. Administration är pressad av interna splittringar och folkliga protester. Under januari 2010 har högt uppsatta politiker och tjänstemän sagt upp sig från sina poster, däribland vicepresidenten och tillika försvarsministern Ramón Carrizalez. Sviktande ekonomi, hög inflation, elransoneringar, korruption och ökad brottslighet är problem som Chávez inte lyckats lösa. Våldsnivån i landet är mycket hög med mord, kidnappningar, väpnade rån och överfall. Enligt undersökningar utgör våldet den största oron för det venezolanska folket. Under Chavéz styre har kriminaliteten ökat och 2009 begicks 16 094 mord i landet, i genomsnitt 44 mord per dag. Huvudstaden Caracas har högst antal mord per capita och är den mest våldsamma staden i Latinamerika.

I september 2010 hålls parlamentsval i Venezuela där 165 representanter ska väljas för de kommande fem åren. Chavezanhängare har sedan 2005 kontrollerat samtliga platser i nationalförsamlingen efter att oppositionen då bojkottat parlamentsvalet. Motståndarpartierna förväntas nu öka sitt inflytande. Emellertid är oppositionen fortfarande splittrad, saknar ett tydligt ledarskap och har haft svårt att skapa ett politiskt alternativ.

Venezuelas relationer med USA är frostiga och bottnar i betydande ideologiska skillnader. I och med Barak Obamas tillträde som amerikansk president sågs en öppning mot förbättrade förhållanden, men Chávez anti-amerikanska retorik har fortsatt. USA och Venezuela har trots sina meningsskiljaktigeter en betydande handel, där oljan utgör ett ömsesidigt beroende länderna emellan. Under 2009 sjönk dock Venezuelas export till USA med 45 procent jämfört med året innan. Importen från USA minskade med drygt 25 procent. 
 
Relationen till grannlandet Colombia har under lång tid varit ansträngd till följd av ideologiska olikheter mellan Chávez och Colombias president, Álvaro Uribe. Situationen har ytterligare förvärrats under 2009. Colombias samarbetsavtal med USA, som ger amerikanska militärer tillgång till colombianska baser är enligt Chávez en provokation som utgör ett hot mot Venezuela och regionen. Båda länderna har också stärkt sin militära närvaro i gränsområdena. Den bilaterala handeln mellan länderna är svårt drabbad och har sjunkit drastiskt sedan Chávez beordrat att colombianska importprodukter ska ersätts med produkter från andra länder. Venezuelas import från Colombia sjönk med 78 procent under december månad 2009 jämfört med året innan.

Utrikespolitiskt söker Venezuela främja ett multipolärt system som motvikt till USA:s geopolitiska och ekonomiska inflytande. Venezuela har sedan tidigare mycket goda relationer med Kuba och har på senare tid också fördjupat relationerna med både Ryssland och Kina. Chávez har också uttryckt stöd för länder som Iran, Libyen och Vitryssland.

Mänskliga rättigheter

Samtliga centrala konventioner om mänskliga rättigheter har ratificerats och enligt den venezolanska konstitutionen äger dessa företräde framför nationell lag. Dock förekommer ett utbrett polis- och militärvåld samt trakasserier av MR-grupper och journalister i landet.

Inskränkningar mot tryck- och yttrande¬friheten har ökat i Venezuela och det är ont om oberoende nyhetskällor. Media har politiserats och Chávez har låtit stänga regeringskritiska radio- och TV-stationer. I juni 2009 introducerades en ny medaelag som tvingar nationella kanaler att producera mer än 70 procent av sitt material i Venezuela samt att avbryta sändningar för att visa meddelanden från presidenten. I januari 2010 tvingades sex kabel-TV kanaler att sluta sända efter att CONATEL, tillsynsmyndigheten för telekommunikation, menat att de brutit mot lagen. Stängningen av en av kanalerna, RCTV International (Radio Caracas Television), den äldsta privata TV-kanalen, har orsakat stora protester runt om i landet och två studenter har dödats och 80-talet poliser skadats. I februari 2010 återfick kanalen sitt sändningstillstånd efter att man, dock under protest, skrivit in kanalen som nationell och lovar rätta sig efter den nya lagstiftningen. Samtidigt ämnar RCTV skapa en ny internationell kanal, RCTV Mundo. 

Den venezolanska regeringen har gjort det problematiskt för arbetarna i landet att ansluta sig till oberoende fackföreningar, och istället favoriseras de fackföreningar som stöder regeringen.

Straffriheten är utbredd i landet. Domstolsväsendet anses inte oberoende, rättssäkerheten är otillfredsställande och det råder utbredd korruption. Tortyr förekommer, och det finns uppgifter om utomrättsliga avrättningar. Även godtyckliga frihetsberövanden förekommer. Överbeläggning och utbrett våld försämrar de redan omänskliga förhållandena i landets fängelser. 

Ekonomi och handel

Under mitten på 2000-talet var Venezuela en var världens snabbaste växande ekonomier tack vare höga oljepriser som inbringade stora inkomster till staten. Inflationen sköt i höjden och trots att oljepriset har sjunkit och den ekonomiska tillväxten avtagit, uppgick inflationen under 2009 till drygt 27 procent. Den globala ekonomiska krisen har drabbat Venezuela och under 2009 minskade landets BNP med 3,3 procent. Under Chávez regeringsperiod har staten successivt ökat kontrollen över ekonomin genom nationaliseringar av företag inom avgörande sektorer såsom hamnar, flygplatser, olje-, tele-, el-, stål-, och cementindustrin. Även utländska företag och flera banker har nationaliserats. Den alltmer planekonomiska och nationalistiska politiken har resulterat i ineffektivitet i ekonomin.

I ett försök att komma tillrätta med de ekonomiska problemen devalverades den venezolanska valutan i januari 2010, från att tidigare legat på en fast växelkurs på 2,15 BsF per dollar. I och med devalveringen infördes dubbla växelkurser. Den lägre kursen, 2,6 BsF per dollar, avser import av basvaror som livsmedel och medicin. Den högre, 4,3 BsF per dollar, gäller övriga produkter. Devalveringen har motiverats som ett försök att komma tillrätta med den parallella växelkursen på den svarta marknaden. Dessutom gynnas exporten och det statliga oljeföretaget PDVSA stärks, och därmed också statskassan. Bedömare menar samtidigt att det är ett sätt för Chávez att skapa utrymme för ökade offentliga utgifter inför det stundande parlamentsvalet i höst. Dock drabbas lokalbefolkningen som genom devalveringen fått mindre pengar att röra sig med.

Risken för fortsatt ökad inflation är stor. I januari 2010 övertogs den fransk-colombianska stormarknadskedjan Éxito efter anklagelser från regeringen om höjda priser, vilket kan ses som en gest för att avskräcka andra företag att göra detsamma. Priskontroller från statens sida har tidigare inneburit sänkt eller utebliven produktion hos många företag då kostnaderna överstigit intäkterna. Det har bland annat lett till bristsituationer för viktiga basvaror.

Privata investerare har märkbart minskat sina investeringar i landet på grund av radikaliseringen av ekonomin under de senaste åren. Det finns en risk att affärsklimatet blir osäkrare och att handeln blir mer komplierad på grund av den dubbla växelkursen.

Bilaterala förbindelser med Sverige

Sveriges export till Venezuela har ökat något under senare år och uppgick 2009 till 1,2 miljarder SEK. Den svenska importen av venezolanska produkter låg under samma år på 1,5 miljarder SEK, vilket är en minskning med 62 procent jämfört med samma period året innan. Importen består nästan uteslutande av råolja. Ett 20-tal svenska företag har dotterbolag eller representeras av inhemska företag i Venezuela. Bland dem märks exempelvis ABB, Alfa Laval, Atlas Copco, Electrolux, Ericsson, Scania och Sony Ericsson. 

2005-2008 erbjöd flera svenska charterbolag resor till den karibiska semesterön Isla de Margarita och tusentals svenska turister har besökt ön. Sverige har ett honorärt generalkonsulat i Caracas samt ett honorärkonsulat i Porlamar, Isla de Margarita. Venezuela har i sin tur en ambassad i Stockholm.