Om Colombia

Basfakta, siffror från 2010 om inget annat anges

År 1810 förklarade sig landet självständigt men det var först när Simón Bolívars trupper segrade över spanjorerna 1819 som landets självständighet erkändes. Bolívar ville samla alla kolonier som brutit sig loss från spanskt styre i en latinamerikansk union som kunde konkurrera med USA om inflytande och makt. Gran Colombia bildades och inkluderade Colombia, Panama, Venezuela och Ecuador. Elva år senare bröt sig Venezuela och Ecuador loss, och 1886 fick landet sitt nuvarande namn, republiken Colombia. Panama bröt sig loss från Colombia 1903.

Politisk översikt
Colombias historia har präglats av motsättningar mellan de liberala och konservativa partierna. Motsättningarna ledde till inbördeskrig (La Violencia) och våldsamheterna slutade med att liberaler och konservativa ingick avtal om att de från och med 1958 skulle dela på platserna i kongressen, medan presidentposten skulle alternera mellan partierna. Samarbetet pågick formellt till och med valet 1974 men fortsatte i praktiken fram till 1986. Efter att en ny grundlag antagits 1991 har flera mindre partier kunnat ta sig in i kongressen. I parlamentets två kammare, senaten och representanthuset, finns idag omkring tio partier representerade.

Juan Manuel Santos, Colombias president sedan augusti 2010, har starkt stöd från folket. Hans popularitet beror till stor del på de militära framgångarna mot FARC, förbättrade relationer till grannländerna samt en reformagenda inom det politiska, sociala och ekonomiska områdena, och som bland annat inkluderar satsningar för ökade arbetstillfällen, förbättrad infrastruktur, bekämpning av korruptionen samt återbördande av jord och gottgörelse till konfliktens offer. Den nye presidenten har under sina första sex månader gett signaler om samarbete, försoning och minskad polarisering i det politiska livet. Santos har på olika sätt, såväl konkret som symboliskt, sträckt ut handen till olika grupper i samhället. Konsekvenserna av den väpnade konflikten, brott mot mänskliga rättigheter, den ojämlika jordfördelningen, bristande demokrati, bristande omfördelning mellan rika och fattiga regioner är några exempel som nu tas upp till diskussion. Tonvikten i politiken har förskjutits från säkerhetssituationen till att också handla om ekonomisk tillväxt, jobb och fattigdomsbekämpning.

Under den senaste mandatperioden, 2006-2010, skakades landet av en rad politiska kriser. Den mest djupgående rör politikers kopplingar till paramilitären och de senares politiska och ekonomiska makt i Colombia, benämnt parapolítica. Högsta domstolen har dömt ett stort antal parlamentariker och lokala politiker inom ramen för parapolitica-skandalen, men Högkommissarien för mänskliga rättigheter konstaterade ändå i 2011 års rapport att fenomenet kvarstod.

Rättegångarna fortskrider mot ett fyrtiotal tjänstemän varav fyra chefer vid den colombianska underrättelsetjänsten DAS (Departamento Administrativo de Seguridad). Dessa anklagas för att ha genomfört olagliga avlyssningar och förföljelser mot bland andra journalister, domare, oppositionspolitiker och MR-försvarare mellan 2005 och 2008.

Under 2008 avslöjades ytterligare en skandal, kallad falsos positivos, som handlar om att militärer anklagas för att ha dödat civila som sedan visats upp som gerillamedlemmar dödade i strid. Åklagarmyndigheten utreder för närvarande 1 488 fall med totalt 2 547 offer och de flesta fall ägde rum mellan 2004 och 2008.

Den interna väpnade konflikten
I Colombia pågår sedan mer än 45 år en intern väpnad konflikt. Konflikten bottnar i fattigdom, social och ekonomisk orättvisa samt regionala skillnader i kombination med svaga statliga institutioner i det vidsträckta territoriet.

Aktörerna i konflikten är de illegala väpnade vänstergerillorna FARC och ELN samt statens säkerhetsstyrkor (polis och militär). Andra illegala grupper som utsätter civilbefolkningen för våld och mänskligt lidande har vuxit fram efter avmobiliseringen av paramilitären. Det rör sig främst om kriminella grupper och organiserad brottslighet. Samtliga illegala väpnade grupper är involverade i produktion och smuggling av narkotika, vilket till stor del finansierar rörelserna. Flera rapporter redogör för ett samröre mellan medlemmar i säkerhetsstyrkorna (polis och armé) och illegala grupper i narkotikahandeln.

Mellan 2003 och 2006 drev regeringen en avmobiliseringsprocess där 32 000 paramilitärer, som ingick i paraplyorganisationen AUC, avväpnades. De som deltog i processen fick strafflättnader för vilket processen har kritiserats nationellt och internationellt. Resultatet av avmobiliseringen är omtvistat. Paramilitärernas avmobilisering innebar en klar minskning av våldet i Colombia. Samtidigt menar kritiker att avmobiliseringen var ett spel för gallerierna. Tomrummet som lämnades av AUC har fyllts av såväl nya illegala grupper, ofta under ledning av tidigare avmobiliserade AUC-medlemmar. Den colombianska polisen anser att de nya illegala grupperna utgör det största hotet mot befolkningens säkerhet i dagsläget och uppskattar att dessa grupper har ca 4 000 medlemmar. Enskilda organisationer hävdar att siffran kan uppgå till 10 000.

Under Uribes presidentperiod flyttades fokus från förhandlingar om ett fredsavtal till att en militär seger över gerillan. Regeringen Santos håller fast vid samma linje, men har öppnat upp för möjliga samtal med gerillan under förutsättning att denna upphör med terroristaktioner och brott mot internationell humanitär rätt, som exempelvis kidnappningar, användande av personminor och rekrytering av barnsoldater.  

Under de senaste åren har militären slagit ut flera ur FARC:s ledning, bland annat ”Raul Reyes” i mars 2008 och i september 2010 den militäre ledaren ”Mono Jojoy”. FARC har försvagats avsevärt och har idag cirka 8 000 stridande män och kvinnor. Den mindre ELN-gerillan uppgår till cirka 2 500 soldater. Både FARC och ELN klassas som terroristorganisationer av USA och EU. Trots en minskning av antalet kidnappningar har gerillan, främst FARC, fortfarande civila, poliser och militärer i sitt förvar. Ett stopp för kidnappningar och ett frisläppande av samtliga som sitter fångna utgör enligt bedömare en nyckel för att öppna dörren till fredssamtal.

Mänskliga rättigheter och den humanitära situationen
Colombia har ratificerat samtliga centrala FN-konventioner för mänskliga rättigheter. Dock har den över 45 år långa interna väpnade konflikten haft förödande konsekvenser för de mänskliga rättigheterna i landet. Försvarare av mänskliga rättigheter trakasseras, hotas och mördas. Andra särskilt utsatta grupper är barn och ungdomar, kvinnoorganisationer, urfolk, afrocolombianer, journalister och jurister. Colombia är fortfarande ett riskfyllt land för fackligt aktiva (enligt officiella siffror 34 döda under 2010) och straffriheten är utbredd.

De illegala väpnade grupperna, särskilt FARC och ELN, begår systematiska attacker som drabbar civilbefolkningen och gör sig återkommande skyldiga till överträdelser av den internationella humanitära rätten. Dessa attacker inkluderar tvångsrekrytering av minderåriga, massakrer, selektiva mord, hot och sexuellt våld mot kvinnor och flickor. Vid flera tillfällen har dessa illegala väpnade grupper, särskilt FARC, använt antipersonella minor och genomfört attacker direkt mot civila mål eller genom användning av civila för att genomföra dåden. ELN har uttalat i slutet av 2010 att man ämnar följa internationell humanitär rätt.

Den utdragna konflikten har inneburit att Colombia idag har en av de värsta humanitära kriserna i världen. De mest utsatta områdena är gränserna till Ecuador och Venezuela samt Stillahavskusten. Enligt officiella siffror uppgår antalet internflyktingar till tre och en halv miljoner medan organisationen Codhes uppger nära fem miljoner.

Under slutet av 2010 drabbades Colombia av häftiga stormar som ledde till kraftiga översvämningar i hela landet. Minst 312 människor uppges ha dött, 289 skadats och 64 försvunnit till följd av översvämningarna. Över 2, 2 miljoner colombianer miste sina hem eller sina försörjningsmöjligheter. Regeringen kom att satsa ekonomiskt på återuppbyggnad av förstörd infrastruktur, en insats som beräknas ha kostat ca 6 miljarder USD (vilket inte inkluderar kostnader för omhändertagande av offer).

Utrikespolitik
Colombia har sedan länge goda och nära relationer med USA och landet är en viktig handelspartner för Colombia. USA är också en viktig allierad i kampen mot narkotikahandel och terrorism, bland annat genom finansiellt stöd till den nationella planen för konfliktlösning och drogbekämpning ”Plan Colombia”, ett stöd som dock minskar.

Regeringen har intagit en försonlig ton gentemot grannländerna Venezuela och Ecuador och sträckt ut en hand för normalisering av relationerna med dessa. Presidenterna Santos och Chavez har mötts och överenskommelse har nåtts om ett fempunktsprogram som bland annat innebär återbetalning av skulder till colombianska företag för att återupprätta handeln länderna emellan. Ett intensivt mötesprogram på utrikesministernivå har också inletts mellan Colombia och Ecuador. Konkreta resultat är dock nödvändiga för att överbrygga de starka spänningar och bristen på förtroende som präglat de senaste årens relationer mellan grannarna. Santos har även arbetat för att stärka relationerna till Brasilien.

Förutom de traditionellt starka banden till USA och grannländerna har Colombia börjat blicka mot både EU och Asien för fördjupat samarbete. Colombia söker vidare medlemskap i APEC (Asia Pacific Economic Cooperation) som syftar till ökad ekonomiskt samarbete och frihandel mellan asiatiska länder och länder i Oceanien och Latinamerika bland andra.

På den multilaterala arenan önskar Colombia spela en större roll. Under klimatförhandlingarna i Köpenhamn och Cancún intog Colombia en progressiv roll och söker enligt egen utsago företräda den stora gruppen länder i mitten, de som varken är stora utsläppare eller de mest sårbara. Den tidigare presidenten Uribe deltog själv under förhandlingarna i Köpenhamn. Colombia har dessutom valts in i FN:s säkerhetsråd för perioden 2011-2012. Ytterligare ett tecken på Colombias globala ambitioner är att man nu söker medlemskap i OECD. 

Ekonomi och handelspolitik
Colombias tillväxt ökade starkt under 2000-talet. Den höga tillväxten tillskrivs till stor del landets ökade säkerhet som lett till fler utländska investeringar. Andra förklaringar till den starka tillväxten var en finans- och skattepolitik som gett stabila spelregler, samt en ökad export. Den globala krisen påverkade dock landets ekonomi och tillväxten slutade år 2009 på 0,1 procent. Jämförelsevis klarade sig dock Colombia relativt bra ur den globala ekonomiska nedgången. Under 2010 ökade tillväxten till 3,9 procent och den colombianska ekonomin förväntas fortsätta växa med mellan fyra och fem procentenheter under 2011 enligt officiella prognoser. Andelen utländska direktinvesteringar uppgår till 2,6 procent av BNP. Inflödet av utländskt kapital har kraftigt ökat värdet på den colombianska peson jämfört med dollarn. Detta förväntas hämma exporten och skapandet av nya jobb. Att få kontroll på växelkursutvecklingen ses därför som en viktig faktor för att minska arbetslösheten, som ligger på nära tolv procent.

USA är Colombias viktigaste handelspartner både vad gäller export och import. På grund av den globala krisen har USA:s efterfrågan dock minskat. Dessutom har USA:s kongress valt att skjuta upp godkännandet av ett bilateralt frihandelsavtal med Colombia med hänvisning till situationen gällande mänskliga rättigheter i landet. 

Venezuela fortsätter att vara en viktig handelspartner för Colombia trots kraftiga minskningar av den colombianska exporten till grannlandet under 2010 på grund av det känsliga politiska läget. Då relationerna nu har förbättrats med Venezuela förväntas handeln öka.

Flera andra frihandelsavtal är under förhandling eller inväntar godkännande såsom mellan Colombia och Kanada, EU, Sydkorea och EFTA bland andra. Under 2009 undertecknades ett handelsavtal gällande olja mellan Colombia och Kina, vilket gör Kina till en viktig exportmarknad för Colombia. Colombia har därtill frihandelsavtal med nära samtliga sydamerikanska länder i syfte att öka handels- och investeringsflödena.

Bilaterala förbindelser med Sverige
Sverige strävar efter att vara en partner för fred i Colombia. I nära samklang med utvecklingssamarbetet för Sverige också en politisk dialog med colombianska aktörer. Den interna konflikten orsakar mycket mänskligt lidande och hämmar mycket av den utvecklingspotential som finns i landet. Det svenska engagemanget syftar till att stödja en utveckling mot hållbar fred och på sikt bygga en långsiktig god relation baserad på handel och kulturutbyte. Under 2010 uppgick det svenska biståndet till Colombia till cirka 180 miljoner kronor. Biståndet fokuseras på två områden: konflikthantering, fred och säkerhet samt mänskliga rättigheter och demokratisk samhällsstyrning. Av det svenska biståndet var drygt 43 miljoner kronor humanitärt stöd.

Handeln mellan Sverige och Colombia har ökat något under de senaste åren men är fortfarande begränsad. Exporten till Colombia uppgick till 1145 miljoner SEK under 2010 vilket är en kraftig ökning från krisåret 2009 med cirka 25 procent. Exporten består framförallt av produkter inom verkstadsindustrin och kemiska produkter. Importen från Colombia till Sverige har minskat de senaste åren och uppgick 2010 till 310 miljoner SEK, en nedgång med 16 procent jämfört med året innan. Kaffe utgjorde den absolut största delen. Det finns omkring 20 svenska dotterbolag i Colombia och ytterligare lika många distributörer av svenska produkter och tjänster. Bland de största dotterbolagen återfinns Ericsson, Electrolux, ABB, SKF och Tetra Pak. Dessutom öppnade Scania och Skanska kontor i landet under 2010.

Det går att skönja en trend av ökat miljöintresse och grön teknologi i Colombia och affärsmöjligheterna inom området för grön teknologi spås vara goda. Alternativa drivmedel är på uppgång och etanolproduktionen ökar kraftigt. En växande marknad för flexifuelfordon kan vara en affärsmöjlighet för svenska företag. Inom byggnadssektorn ökar efterfrågan för energisnåla lösningar som reducerar konsumtionen av gas, el och vatten, liksom för hållbar arkitektur och design, områden där Sverige ligger i framkant.

Exportrådet öppnade kontor i Colombia i april 2010. Det är en tydlig signal om den potential som finns i att utveckla de kommersiella förbindelserna länderna emellan.