Från slutet av 1400-talet började furstendömet Moskva konsolideras under ledning av tsar Ivan III, samtidigt som Mongolriket snabbt försvagades. Tsaren stärkte successivt sin makt, men 1598 dog Rurikdynastin ut. Det var början på den s k Stora oredan, en period med maktkamp, bondeuppror, hungersnöd samt polska och svenska försök till ockupation.
Med Peter I (den Store) påbörjades en modernisering av stat och armé med Nordeuropa som förebild. I sina reformer av statsförvaltningen hade Peter tagit intryck av Sverige. År 1703 grundades Rysslands nya huvudstad S:t Petersburg. Under Katarina II i slutet av 1700-talet expanderade Ryssland geografiskt söderut till Svarta Havet och västerut i samband med Polens delningar.
Rysslands 1800-talshistoria kännetecknas av krig – Napoleonkrigen och Krimkriget – och viktiga sociala och ekonomiska förändringar. 1861 upphävdes livegenskapen. Industrialiseringen i Ryssland började ta fart på 1880-90-talen.
1900-talet började med nederlag i kriget mot Japan 1904-5, som följdes av revolutionsförsök mot tsar Nikolaj II. Första världskriget kom att innebära att den redan svåra ekonomiska och sociala situationen i landet förvärrades ytterligare och missnöjet kulminerade i februarirevolutionen 1917, då Nikolaj II tvingades abdikera. En provisorisk regering tillsattes, men avsattes efter bolsjevikernas statskupp i oktober samma år. Inbördeskrig rasade efter bolsjevikernas maktövertagande. I december 1922 utropades Sovjetunionen som federativ stat. Under en kort period därefter infördes Nya ekonomiska politiken (NEP), vilken innebar att vissa mindre privata företag och jordbruk åter tilläts verka i landet.
Efter Lenins död 1924 följde en strid om makten där Stalin gick ut som segrare. 1930-talet innebar omfattande industrialisering, introduktionen av femårsplaner, centralisering av statsapparaten, tvångskollektivisering av jordbruket och omfattande utrensningar. Miljoner människor dog och hela folkgrupper tvångsförflyttades. Mordet på Leningrads partichef Kirov 1934 följdes av Moskvaprocesserna 1936-38, då oräkneliga personer tvingades erkänna sig som "folkfiender" och avrättades eller deporterades.
Andra världskriget – Stora fosterländska kriget – började för Sovjetunionens del genom Tysklands angrepp i juni 1941. Dessförinnan skyddades man av den hemliga Molotov-Ribbentroppakten från 1939, som i praktiken innebar en uppdelning av Östeuropa mellan Tyskland och Sovjetunionen. 1930-talets utrensningar hade drastiskt försvagat krigsmakten. Kriget krävde miljontals offer och innebar enorma materiella förluster för Sovjetunionen. Samtidigt kom landet ur kriget på segrarmakternas sida, gjorde territoriella vinster samt befäste sin makt över de blivande satellitstaterna i Östeuropa.
Stalins död 1953 följdes av en ny maktstrid som vanns av Nikita Chrusjtjov. Under partikongressen 1956 höll Chrusjtjov ett hemligt tal med hård kritik av personkulten och terrorn under Stalin. Chrusjtjovs tid innebar en relativ kulturell frihet och ökade satsningar inom jordbruket. Reformviljans begränsningar blev dock tydliga då Sovjetunionen intervenerade i Ungern 1956. Byggandet av Berlinmuren 1961 och Kubakrisen 1962 var också signaler om en hårdare linje mot väst. 1964 avsattes Chrusjtjov och efterträddes av Leonid Brezjnev.
Under Brezjnev-åren skedde en inskränkning av den kulturella friheten. Ekonomin stagnerade till följd av planekonomins centraliserade beslutsfattande. Liksom under Stalintiden prioriterades tung industri och det militärindustriella komplexet framför produktion av konsumtionsvaror. En allt större skuggekonomi växte fram. Inom utrikespolitiken knöts Östeuropa närmare Sovjetunionen efter att upproret i Prag 1968 slagits ned. Efter en kort period av avspänning med Väst blev relationerna åter kylslagna när Sovjetunionen 1979 invaderade Afghanistan.
Efter Jurij Andropovs och Konstantin Tjernenkos korta perioder vid makten 1982-1985 tog den unge Michail Gorbatjov över som generalsekreterare. Gorbatjov introducerade "perestrojka" (omstrukturering av ekonomin) och "glasnost" (öppenhet och demokratisering) som recept mot den allt djupare stagnationen. Detta stärkte bl.a. nationella, religiösa och politiska grupper, som började tala om alternativ till sovjetmakten. Ett misslyckat försök till statskupp av en grupp konservativa inom kommunistpartiet i augusti 1991 påskyndade Sovjetunionens upplösning.
Efter Sovjetunionens slutliga kollaps i december 1991 tog Ryssland över många av dess funktioner, såsom medlemskapet i FN:s säkerhetsråd och de sovjetiska utlandsskulderna. Ryssland ärvde också en nedgången industri och en tungrodd byråkrati. Under Rysslands två första år som självständig stat lanserades omfattande reformer, som gick ut på en snabb övergång till marknadsekonomi ("chockterapi"). Motståndet var dock hårt från starka särintressen i samhället samt med tiden från parlamentet.
Boris Jeltsin valdes till president 1991 och blev också det postsovjetiska Rysslands förste president. Efter omfattande motstånd i parlamentet mot Jeltsins förslag till författningsförändringar tvingade presidenten med vapenmakt fram ett omval i september 1993. I december samma år godkändes den nya författningen i en folkomröstning. Ett nytt parlament tog form med ett underhus, Statsduman, och ett överhus, Federationsrådet. Parlamentsvalet 1993 återspeglade missnöje med den ekonomiska reformpolitiken. Liberaldemokratiska partiet LDPR och dess ledare Vladimir Zjirinovskij fick flest röster. I valet 1995 fick Kommunistpartiet en stark ställning. Jeltsin blev trots detta omvald 1996 efter massivt stöd från massmedia. Hösten 1999 utsåg Jeltsin den förhållandevis okände Vladimir Putin till premiärminister och på nyårsafton 1999 avgick Jeltsin till förmån för Putin, som valdes till president i mars 2000.
År 1991 utropade Tjetjeniens president Dzjochar Dudajev Tjetjenien som självständigt. Första kriget i Tjetjenien varade mellan december 1994 och augusti 1996 och avslutades med vapenvila och allmän laglöshet i republiken. Dudajev dödades 1995. År 1999 utbröt åter en väpnad konflikt i Tjetjenien efter bombattentat mot hyreshus i Moskva och södra Ryssland samt strider i Dagestan. Konflikten har delvis sina rötter i historiska konflikter sedan Ryssland annekterade området på 1800-talet.
Putins tid som president har inneburit ökad stabilitet, ekonomisk tillväxt och färre konflikter med parlamentet jämfört med åren under Jeltsin. Å andra sidan har presidentens kontroll över parlamentet och de ryska regionerna ökat och Ryssland har fått kritik bl a för inskränkt mediafrihet. Efter det senaste valet till Statsduman har Kremlvänliga partiet Enade Ryssland fått konstitutionell majoritet, vilket innebär att de kan rösta igenom ändringar i den ryska konstitutionen utan stöd från andra partier. Reformer har påbörjats av ekonomin, skattesystemet, de sociala transfereringssystemen och bostadssektorn, men reformtakten har sjunkit och implementeringen förväntas ta tid.