Sverige och Archangelsk

Vandrar man genom det centrala Archangelsk idag, upptäcker man att de två äldsta bevarade byggnaderna är Gostinny Dvor, en handelsgård byggd på 1600-talet, och den f.d. protestantiska kyrkan S:ta Katarina, byggd på 1700-talet. De minner var för sig om två speciella företeelser i Archangelsks historia som skiljer staden från andra städer i Ryssland. Dels stadens roll som tidig internationell handelsplats och Rysslands första port mot Västeuropa och världshaven, dels den permanenta icke-ryska befolkning som blev resultatet av de intensiva handelskontakterna.
Sveriges förhållande till Archangelsk präglades till 1700-talet av stadens unika roll som Rysslands enda havshamn under mer än hundra år. Som handelscentrum innebar staden en lockelse med sitt välstånd såväl som ett konkurrerande hot mot svenskkontrollerade hamnar vid Östersjön. Sjöfarten och handeln gav staden en speciell prägel med en blandning av inhemskt och utländskt, såsom i många andra hamnstäder runt om i världen. I Archangelsk fanns ända fram till de politiska och ekonomiska omvälvningarna på 1900-talet en särskild stadsdel för icke-ryssar, den s.k. ”Nemetskaja sloboda”, ung. Tyska kvarteret, som dominerades av engelsmän, holländare och tyskar. Något större antal svenskar bosatte sig aldrig i Archangelsk. Men några personer med svensk anknytning finner man ändå genom historien som en del av den dynamiska mångfald den utländska stadsdelen innebar. Archangelsks internationella prägel kom inte att påverka stadens omnejd. Där fortsatte livet på traditionellt vis till slutet av 1800-talet.

Sverige och den ryska handeln på ishavsrutten
I likhet med många andra hamnstäder gör sig Archangelsk bäst från sjösidan. På ankarredden ute på Dvina (dvs. Severnaja Dvina) öppnar sig staden för betraktaren. I centrum ligger Gostinny Dvor, fortfarande dominerande genom sin storlek trots att bara en rest av den ursprungliga byggnaden återstår. I drygt hundra år var det där huvudparten av den ryska handeln med Västeuropa passerade och i drygt hundra år var handelsgården en skärningspunkt för svenska handelsintressen. Varför? Fram till slutet av 1500-talet fanns två centra i området, staden Cholmogory några mil söder om nuvarande Archangelsk längs floden Dvina, samt Solovjetskij-klostret i Vita havet. Området hade knutits till centrala Ryssland genom kristnande och anläggande av kloster. Nära Dvinas mynning låg ärkeängeln Mikaels kloster och längre västerut längs Vita havets kust vid en naturlig hamn, S:t Nikolaj klostret, båda liksom Solovjetskij-klostret anlagda under medeltiden. Förhållandena i området skulle dock påverkas av handelspolitiska förändringar under 1500-talet. Handeln i Västeuropa förändrades med en kraftig tillväxt i internationell handel och en ökad efterfrågan på varor som producerades i det inre av Ryssland. Samtidigt blev den politiska situationen instabil kring Östersjön, bland annat på grund av de svenska försöken att ta kontrollen över denna stora sjöfartsled.

Den medeltida Hansan hade gjort stora vinster på den ryska handeln. Östersjön var en utmärkt transportled för varor som från det ryska upplandet transporterades längs de stora floderna och lastades om vid flodmynningarna på platser som Reval (Tallinn), Dorpat (Tartu) och Riga. Historikern Artur Attman har visat hur denna ryska marknad, och möjligheten att via pålagda avgifter tjäna stora summor på den, utgjorde en viktig faktor för Sveriges expansion under 1500- och 1600-talen.

År 1553 hade engelsmän, sökande efter en sjöväg till Asien, vid en storm drivits in i Vita havet och därmed kommit i kontakt med en av Rysslands utposter i norr, klostret S:t Nikolaj vid nuvarande Severodvinsk. Engelska köpmän bildade två år senare ett handelskompani, the Muscovy Company, för handel med Ryssland. Viktiga handelsvaror var råvaror till skeppsbyggeri. Träd till master och hampa för att tillverka rep. För produktion av rep anlade engelsmän även repslagerier i Cholmogory. Med denna kontakt hade möjligheten för en ny handelsväg och ett alternativ till Östersjön öppnats. Förändringar i Östersjöområdet skulle dock krävas för att denna potential skulle bli uppmärksammad och realiserad. Under första hälften av 1500-talet hade den statsbildning som kontrollerade de baltiska hamnarna, Tyska Orden, hårt ansatt av grannländerna Sverige, Polen-Litauen, Danmark och Ryssland börjat upplösas. Från 1561 förde Sverige en politik som resulterade i att man efterhand kontrollerade den ryska marknadens utförselhamnar. År 1561 bad staden Reval om beskydd från den svenska Kronan. Narva, som en kort tid varit ryskt, togs av svenska trupper 1581. Det är knappast en tillfällighet att det år 1584 grundades en ny handelspunkt vid S:t Mikaels kloster något nedströms Cholmogory, samtidigt som Sverige allt fastare kontrollerade Östersjöhandeln. Den nya staden kallades Nya Cholmogory. Först i början av 1600-talet fick staden sitt nuvarande namn Archangelsk, efter klostret på platsen tillägnat ärkeängeln S:t Mikael.

Perioden fram till Stora nordiska kriget (1700-21) kom att präglas av en intressekonflikt mellan Sverige och Ryssland om kontroll över handeln. I en situation där handeln över Östersjön kunde kontrolleras utgjorde Archangelsk en svår konkurrent för Sverige. I slutet av 1500-talet hade den svenska statsledningen förhoppningar om en expansion av Sveriges gräns till Ishavet. Att redogöra utförligt för denna s.k. Ishavspolitik finns inte utrymme för här. Konstateras kan dock att fram till freden med Ryssland i Stolbova 1617 visade den svenska statsmakten under Johan III, Karl IX och Gustav II Adolf upprepade gånger ambitioner att hindra handeln över Archangelsk genom erövring. Anfall gjordes in på nordryskt område vid flera tillfällen i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Planer på här- och flottexpeditioner mot själva staden Archangelsk skisserades, men genomfördes aldrig. Efter freden 1617 förändrades politiken. Från 1620 till Stora nordiska krigets utbrott försökte man istället överföra handeln till hamnar i Östersjön genom förmånliga villkor för holländska, franska och engelska köpmän som skulle lockas till hamnarna Narva, Nyen och Reval.

Under hela 1600-talet följde Sverige noga utvecklingen i Archangelsk och till våra dagar har en rik produktion av rapporter till den svenska politiska ledningen om handeln över Archangelsk bevarats. Det är mycket systematiska beskrivningar av transportförhållanden och handelsvägar. Vidare innehåller de analyser av möjligheterna att leda handeln på Archangelsk till svenskkontrollerade hamnar. En rapport från 1653 är skriven av en köpman från Riga, Johan de Rodes. Baserat på hans utförliga beskrivningar av tullräkenskaperna kan man göra sig en god bild av handeln vid denna tid. Följande huvudsakliga varor exporterades över Archangelsk vid 1600-talets mitt: spannmål, läder och hudar, talg, pottaska, pälsar, linne, vadmal och mattor. Importen tycks vid samma tid till största delen bestått av konsumtionsvaror. I Johan de Rodes rapport anges tyger: kläde, siden, damast, sammet samt metaller: guld och silver, koppar, mässing, järn, etc. Det var importen av ädelmetaller som skapade handelsbalans mellan den omfångsrika exporten och den i kvantitet blygsammare importen.

De svenska försöken att överföra handeln till Östersjön var föga framgångsrika. Handeln över Archangelsk fortgick under hela 1600-talet och bidrog till att utveckla staden. Spåren av denna omfattande köpenskap, som omsatte för sin tid betydande värden, är emellertid idag få med undantag för den inledningsvis nämnda handelsgården Gostinny Dvor. Den gamla handelsgården i trä ersattes under åren 1668-1684 av en ny, byggd i sten. Den nya Gostinny Dvor bestod av tre delar. I mitten var en fästning. På vardera sidan av denna fanns flyglar i tvåvåningar med magasin, bostäder och handelsutrymmen för köpmän. En del för ryska köpmän på ena sidan och en del för utländska köpmän på den andra. Endast en liten del av denna stora byggnad belägen vid Dvinas strand har bevarats till idag.

Slaget vid Novodvinsk-fästningen
Intressekonflikten mellan Sverige och Ryssland utmynnade i det Stora nordiska kriget. Även Archangelsk drogs in i krigshändelserna genom en svensk flottexpedition sommaren 1701. Som Rysslands enda hamn i väster var Archangelsk mycket viktig för krigföringen. Via hamnen importerades militära förnödenheter från England, Holland och Frankrike. Det var bl.a. musköter, värjor och ammunition som Ryssland ännu inte kunde producera tillräckligt av. Från början var planen att med kaparfartyg upprätta en blockad av trafiken på Ishavet. I kung Karl XII:s instruktion från den 20 mars 1701 befalldes emellertid att Archangelsk direkt skulle angripas, staden samt ryska skepp sättas i brand och att eskadern skulle fånga och ta ”effter krijgsmaneer alt hwad de kunna”. Redan i inledningsskedet uppstod emellertid problem. Förberedelserna drog ut på tiden och förseningar uppstod. Detta gav utrymme för att ryktet började spridas om den förestående expeditionen. Ett rykte som nådde ända bort till Ryssland och förvarnade om det kommande anfallet. Något försenad avseglade den svenska eskadern 27 maj 1701 från Göteborg. Den lilla eskadern bestod av tre fregatter: Warberg, Elfsborg och Marstrand samt fyra mindre fartyg. Förutom besättningar ingick trehundra man ur Göteborgs garnison, totalt åttahundratjugoåtta man. Seglatsen tog närmare en månad och gick längs norska kusten, runt Kola-halvön och in i Vita havet. Dvinas inlopp nåddes först den 26 juni 1701. Man hade försökt att under resan väcka så liten uppmärksamhet som möjligt. Bl.a. skulle man genom att segla under falsk flagg överraska försvararna. Inloppet till Dvina var mycket svårnavigerat med sandrevlar och en farled som ändrade sig varje år beroende på strömmarna. Att ta sig in utan lots var därför otänkbart.

I Archangelsk var man dock förberedd. Redan på våren 1701 hade byggandet av en fästning i inloppet till Dvina för att skydda staden mot eventuella svenska angrepp påbörjats. Ännu var den långt ifrån färdig och fästningen hade bara femton kanoner som nyligen levererats och ännu inte försetts med lavetter. Holländska skepp hade dock tre veckor tidigare anlöpt Archangelsk och förvarnat om den svenska eskaderns planer och förstärkning hade inkallats till garnisonen.

Eskadern led brist på tillförlitlig lots och tolk. Detta skulle visa sig avgörande. Ett försök gjordes att med tre mindre skepp rekognosera infarten. Försöket avslöjades dock, två skepp gick på grund och en strid utbröt på floden utanför den ännu inte färdigbyggda fästningen. Under striden förlorade svenskarna de två grundstötta fartygen och det beslutades att styrkan skulle retirera undan den ryska övermakten. De svenska förlusterna uppgick till en stupad och två sårade. Då överraskningen misslyckats beslöts att expeditionen skulle avbrytas och seglatsen hem påbörjas. Under vägen hem gjordes strandhugg längs Vitahavskusten och några byar brändes ner och plundrades. Den 15 augusti 1701 var de fem återstående fartygen tillbaka i Göteborg. När Karl XII nåddes av information om anfallets utfall reagerade han kraftigt på nyheten och begärde en utförlig utredning för att finna den ansvarige. Efter att ha tagit del av utredningens rapport begärde Karl XII att eskaderns kommendör Carl Henrik Löwe skulle ställas inför krigsrätt. Den krigsrätt som samlades i Karlskrona i januari 1704 friade dock kommendör Löwe från samtliga anklagelser.

På rysk sida har minnet av anfallet mot Archangelsk bevarats och händelserna beskrivits i såväl böcker som på film. På historiska museet i Archangelsk finns två kanoner utställda som uppges härröra från de två svenska fartyg som övergavs utanför Novodvinsk.

Investeringar och sågverksetableringar
Utgången av Stora nordiska kriget förändrade drastiskt Archangelsks handelspolitiska läge. Den nya staden Sankt Petersburg började anläggas 1703 där Nyen tidigare legat och den ryska statsmakten förde en politik med målet att överföra handel och köpmän till den nya staden invid Finska viken. Tsaren utfärdade flera förordningar för att gynna sin nya stad. Detta fick effekt. 1724 var antalet skepp som lämnade Sankt Petersburg och Riga 102 respektive 197. Endast 22 lämnade Archangelsk. Nedgångsperioden för Archangelsk varade till 1762 då hamnen återfick samma rättigheter som Sankt Petersburg och bl.a. spannmålsexport tilläts. Efter 1762 började handeln i Archangelsk ta ny fart tack vare dessa gynnsammare regler.

Trots det kan 1700-talet med fog anses som en nedgångsperiod för Archangelsk. Tillsammans med Sveriges förändrade betydelse i norra Europa gjorde detta att Archangelsk fick en mer perifer roll också för svenska intressen. I början av 1800-talet förändrades läget då Sverige genom unionen med Norge knöts närmare området (se nedan).

Först mot slutet av 1800-talet och den industriella expansionen fick kontakterna med själva Sverige större omfattning. Den nya växande svenska mekaniska industrin såg i Ryssland en gigantisk potentiell marknad. Vidare fann nordsvensk sågverksindustri förmånliga möjligheter i investeringar i nordvästra Ryssland. I slutet av 1800-talet började Rysslands industrialisering ta fart. Archangelsk fick den så viktiga telegrafförbindelsen och ångbåtsförbindelser. En järnväg söderut till Vologda och Moskva byggdes 1894-98 under överinseende av den legendariske järnvägsmagnaten och mecenaten Savva Mamontov. Den nya tekniken gjorde det möjligt för sågverksnäringen att exploatera skogsområden som tidigare ansetts som alltför avlägsna. Britter, holländare och norrmän hade tidigt varit framgångsrika med investeringar i sågverk i Archangelskområdet.

Före första världskriget utvecklades sågverksnäringen snabbt. År 1880 var Rysslands andel av den totala världshandeln av sågat timmer 7%. År 1913 var den 23%. Samtidigt var inflödet av utländskt kapital till den ryska sågverksindustrin starkt. 1890 ägdes 6% av alla aktier i träindustrin av utlänningar. År 1900 44%. Archangelsks hamn var Rysslands viktigaste plats för utskeppning av trä. År 1896 annonserade Archangelskprovinsens kommitté för skog och land i Sverige att en stor mängd skog i området kring Petjora-floden lades ut till försäljning. Från början planerade de svenska investerarna att såga timret från Petjora på Fiskarhalvön, inte långt från gränsen till Norge. Därifrån var den isfria seglingsperioden nio till tio månader vilket var längre än från Archangelsk. Den långa transporten av timmer från Petjora visade sig dock inte fungera. Laster förlorades under bogsering och efter stora förluster beslutades att flytta sågen till Belosjarskaja vid Petjora-floden. Inte heller där lyckades man dock få lönsamhet och 1905 såldes alla tillgångar till den norska firman Olsen & Stampe som redan hade ett sågverk vid Belosjarskaja.

Ytterligare ett svenskt försök till sågverksetablering i Archangelskområdet gjordes av brittiskt kapital som via ett svenskt dotterbolag investerade i en såg i byn Kovda. År 1898 bildade det brittiska bolaget Trävaru AB Strand-Sörvik under ledning av C. A. Wager. Denne norrman hade tidigare drivit sågverk i Sundsvallstrakten och var även en viktig aktieägare i bolaget. Produktionen inleddes år 1900. Då det var problem med lönsamheten ombildades dock företaget redan efter några år. År 1905 var det ett helsvenskt konsortium, Kovda AB, som drev sågen och lyckades få en bra avkastning. Fram till konfiskeringen av sågen vid tiden för revolutionen och inbördeskriget gick den med vinst. Med Kovdasågens nationalisering 1920 var den svenska sågverksepoken i Archangelskområdet slut.

Svenskar i Archangelsk
Inledningsvis nämndes att ett särdrag för Archangelsk var den permanenta icke-ryska befolkningen fram till revolutionen. Största delen av dessa var från de stora sjöfarts-nationerna Storbritannien och Holland. Många var av tyskt ursprung. Skall något skandinaviskt folk nämnas är det norrmännen, som särskilt under 1800-talet var väl representerade. Även några svenskar drogs till välståndet och karriärmöjligheterna. Det är ett lite utforskat område men här redogörs för några svenskar som lyckats tillräckligt väl för att lämna spår efter sig. Den förste vid början av 1600-talet. Åren 1628-30 var Sverige huvuduppköpare av spannmål i Archangelsk. Uppköpen sköttes av holländska köpmän samt en svensk kunglig kommissarie på platsen, Johann Möller. Han bodde vid denna tidpunkt i Archangelsk men flyttade senare till Moskva.

De svenska nederlagen under Stora nordiska kriget kom att leda till en ström av krigsfångar in i Ryssland. Dessa fördes ihop i Sibirien och de centrala delarna av landet där kolonier av karoliner uppstod, t.ex. i staden Tobolsk i Sibirien. Många av de karolinska krigarna var skrivkunniga och lämnade efter sig dagböcker som i många fall är levande beskrivningar av märkliga och spännande levnadsöden. I vissa dagböcker berörs Archangelsk. Hamnen gav mycket goda flyktmöjligheter. Minst ett femtontal fångna karoliner flydde över Archangelsk under perioden 1710-21. Det finns dock inte bara uppgifter om flyktförsök över Archangelsk utan även om att en grupp officerare hölls fångna där. För att förtjäna sitt uppehälle arbetade de med olika hantverk: smide, snickerier, sömnad, brödbakning.

En officer, Hans Dumky, blev bryggare och öppnade värdshus där han serverade eget öl och brännvin. Dumkys värdshus skall ha varit populärt såväl i den svenska fångkolonin som hos lokalbefolkningen. Dock var Dumky medhjälpare vid en överste Stobées flykt från Archangelsk och blev som straff sänd till Sibirien. Efter freden med Ryssland kunde han dock återvända till Sverige och avled i sitt hem i Uppland 1764 i hög ålder.

En livfull berättelse om ett flyktföretag via Archangelsk har skrivits av sekundlöjtnanten Carl von Roland (1684-1761), tillfångatagen vid Perevolotjna 1709, som flydde från Ryssland 1714. von Roland vistades inte länge i staden men hans bevarade dagbok ger en belysning av livet i Archangelsk år 1714 och en mängd människor med skandinavisk anknytning som då levde där. Ett exempel är när von Roland blev bjuden på middag av sin hyresvärd, en utländsk köpman vars hustru var en svenska från Narva. Carl von Roland beskriver vidare hur han deltog i en gudstjänst med andra skandinaver. Rimligen bör det ha varit i den protestantiska församlingen, en sådan hade funnits sedan 1600-talet. En viktig plats i den utländska stadsdelen var den protestantiska kyrkan. Än i dag kan man se den vackra kyrkan S:ta Katarina från 1768 i centrum av Archangelsk. Mirakulöst undgick S:ta Katarina ödeläggelsen och rivningarna som drabbade de flesta rysk-ortodoxa kyrkor och kloster i centrala Archangelsk vid antireligiösa kampanjer i slutet av 1920-talet. S:ta Katarinas kyrkoböcker är delvis bevarade i länsarkivet och där kan man läsa om dop, begravningar och bröllop i den utländska stadsdelen. Många av namnen är tyska men även ett och annat svenskklingande. Två svenskar ligger begravda på den tidigare protestantiska kyrkogården.

Solombola är en stadsdel i Archangelsk, belägen på en ö med samma namn och med en speciell atmosfär, präglad av varvet och den gamla örlogsbasen, ”Amiralitetet”. Under en tid kommenderades denna av en svenskättling, generalmajor Lorentz Waxell (ca. 1729-81). Under Peter den store blev det allt vanligare att västeuropéer, exempelvis engelsmän, skottar, tyskar och skandinaver, gjorde karriär inom ryska armén eller statsförvaltningen. Dansken Vitus Bering är ett välkänt exempel. Med på Vitus Berings sista expedition till Sibirien fanns en officer född i Stockholm: sjöofficeren och upptäcktsresanden Sven Waxell. På expeditionen hade han med sig sin son Lorentz Waxell. Pojken stannade i Ryssland och följde sin far i spåren. Han gjorde karriär i ryska marinen och slutade sina dagar i Archangelsk. Från 1772 tjänstgjorde han i Archangelsks hamn, adlades 1778 tillsammans med sina två bröder och utsågs 1779 till kommendant för Archangelsk hamn med generalmajors rang. Kring varvet och Amiralitetet hade Lorentz Waxell vid denna tid t.o.m. en stadsdel uppkallad efter sig, ”Vakselovoi sloboda”. Waxell avled 1781 och är begravd i Archangelsk. Örlogsbasen lades ner 1862.

När unionen Sverige-Norge bildades 1814 ställdes Sverige inför nya intressen att bevaka i norr. Under slutet av 1700-talet hade handeln mellan Nordnorge och Ryssland, den s.k. Pomor-handeln, växt i betydelse. Det är ur det perspektivet utnämningen av en svensk konsul i Archangelsk 1817 bör ses. I januari år 1817 inleddes förhandlingar om en ny handelsöverenskommelse mellan Sverige-Norge och Ryssland, och där var handeln över Vita havet en av punkterna på agendan. Den förste konsuln hette Abraham Roussatier och var av schweiziskt ursprung. Roussatier behöll sin position under rekordlång tid. Han kvarstod till år 1855 då han efterträddes av sin son. Fram till unionsupplösningen 1905 var konsulatet svensk-norskt, vilket avspeglas i flera konsuler med norskt påbrå. I samband med unionsupplösningen bildades ett norskt konsulat och ett svenskt vicekonsulat. Det svenska vicekonsulatet var därefter fram till första världskriget i funktion under sjöfartssäsongen, dvs. maj till augusti. Vintern tillbringade vicekonsuln vid ambassaden i Sankt Petersburg. Strax efter första världskrigets utbrott fick konsulatet en permanent bemanning. Med kort avbrott under oroligheterna vid tiden för inbördeskriget och den allierade interventionen bedrevs verksamheten kontinuerligt. Den siste vicekonsuln i Archangelsk var Olof Wager, vars familj arbetat med sågverken i området och som med sin fru Erna och deras två barn levde i staden till dess de lämnade Ryssland 1929. Erna Wager lämnade dock kvar sin boksamling på svenska som idag finns bevarad på länsbiblioteket i Archangelsk. Vicekonsulatet avvecklades i början av 30-talet.

Sågverksetableringarna och den snabba ryska ekonomiska tillväxten före första världskriget som redan nämnts gjorde att fler svenskar sökte sig till Archangelsk. Vicekonsuln Carl Harald Trolle rapporterade 1915 att det fanns ca. 150 svenskar i området. De flesta i anslutning till svenska industriföretags verksamheter, exempelvis anläggning av spårväg, ombyggnad av elverket, renovering av fyrar i Vita havet etc. Denna situation förändrades drastiskt genom revolutionen. Majoriteten av de 150 svenskar Trolle nämner vet vi inte så mycket om. Några personer är dokumenterade, t.ex. köpmannen Andreas Johan Andersson. Andersson föddes 1850 i Kalmar. Han var sjöman och skall ha kommit till norra Ryssland genom ett skeppsbrott på Vita havet. Andersson blev ganska framgångsrik och vi vet därför en del om honom. Han gifte sig 1874 med en lokal rysk köpmansdotter. År 1876 registrerade han sin firma. Affärerna gick bra och 1884 köpte Andersson två fartyg för transport av trävaror. Vidare hade han bogserbåtar varav åtminstone en var från ett svenskt varv. I början av 1900-talet tog han ryskt medborgarskap. År 1906 hade firman omvandlats till handelshuset A.I. Andersson & Son. År 1913 hade företaget växt till att omfatta fem fartyg. I samband med revolutionen tvingades Andersson fly till Sverige och avled där efter kort tid. Alla tillgångar i Ryssland konfiskerades.

Slutet för tyska kvarteret
Efter nationaliseringen av privata verksamheter 1920 var de svenska företagens aktiviteter i Archangelsk tynande och med Stalin-regimen i praktiken slut. Efter 1917 emigrerade en stor del av den icke-ryska befolkningen. Den siste svenske vicekonsuln reste hem 1929 och vicekonsulatet stängdes i början av 30-talet.

Norska konsulatet var den sista utländska diplomatiska representationen i Archangelsk med konsuln Arnold Viklund som var infödd i tyska kvarteret. Hans far hade emigrerat från Norge till Archangelsk på 1800-talet och själv var han uppväxt i Archangelsk och gift med en ryska. Ett NKVD-dekret om arrestering av sovjetiska medborgare med ambassad- och konsulatkontakter gav i Archangelsk en förevändning för att utradera den lilla kvarvarande resten av det utländska kvarteret. På natten den 23 november 1937 arresterade den sovjetiska säkerhetspolisen NKVD 54 personer i Viklunds omgivning. Majoriteten avrättades. Arnold Viklund lämnade Archangelsk på våren 1938. Utrensningarna 1937-39 satte slutlig punkt för den speciella kulturella och ekonomiska företeelse som det tyska kvarteret utgjort.

Ytterst få svenskar var nu kvar i området och förmodligen var det få som fick känna av den lägerindustri som växte upp i Archangelsk med omgivningar, men det är idag ett fortfarande föga utforskat område.

I staden användes fångar som arbetskraft på många platser, bl.a. vid byggen. I Talagi, där flygplatsen idag ligger, låg ett läger där straffarbeten utfördes. Ett stort GULAG-läger i stadens närmsta omgivningar var Jagrinlägret vid vad som idag är Severodvinsk. Där byggdes staden och varvet upp från ingenting med slavarbetskraft. Förhållandena var svåra och förlusterna i människoliv stora. Förmodligen måste de räknas i sexsiffriga tal. Fångarna i området kom från många av Europas länder. Svensken Ragnar Rudfalk satt i Poksa-lägret söder om Archangelsk i mitten av fyrtiotalet. Han överlevde, kunde ta sig hem till Sverige och har beskrivit upplevelserna från tiden i de nordryska lägren i boken Jag jobbade i Sovjet.

Under efterkrigstiden var Archangelsk en i praktiken stängd stad för västeuropéer, med undantag för sjömän på genomresa och särskilt inbjudna, fram till Perestrojkaperioden på åttiotalet.

Norge hade som tidigare nämnts före revolutionen haft en nära kontakt med Archangelsk, bl.a. genom Pomor-handeln. Som en symbolisk öppning av järnridån och en i decennier sluten gräns, gjordes 1986 en segling i Pomor-handelns spår med ett segelfartyg, yachten Paulina, från norra Norge till Archangelsk. Det var en resa i spåren av gamla handelskontakter och inledningen till ett återknytande av tidigare förbindelser.

Öppnare gränser under nittiotalet har åter möjliggjort kontakter mellan Sverige och Archangelsk. År 1993 inleddes med Kirkenes-deklarationen ett regionalt samarbete inom Barentsregionen. Detta har underlättat regionala kontakter mellan Archangelsk, Norrbotten och Västerbotten. Utvecklingsmöjligheterna för fredliga förbindelser inom näringsliv, kultur, utbildning och forskning är förmodligen bättre idag än någonsin under de senaste åttio åren.

JOHAN HELLSTRAND

JOHAN HELLSTRAND (född 1967) är fil.mag. i historia och Östeuropastudier. Han undervisade vid Tartu universitet 1993-95 och var svensk lektor vid Pomor universitetet i Archangelsk åren 1996-98. Efter att ha varit Nordiska ministerrådets representant i Archangelsk arbetar han nu vid Luleå tekniska universitet med projekt bl.a. riktade mot Östeuropa.

Författaren är ensam ansvarig för åsikter som framförs i denna skrift.

© Johann Hellstrand och Svenska institutet 2002
Redaktör: Susanne Concha Emmrich
Grafisk form: Anders Ljungman och Johan Melbi
Tryck: Mediett, Stockholm 2002

VISSTE NI DETTA?
Från 1600-talet finns flera bevarade redogörelser på svenska om handeln över Archangelsk. En av dessa är skriven av en ryss, Grigorij Kotosjichin. I hans utförliga redogörelse beträffande det samtida Ryssland beskriver han bl.a. vilka varor som exporterades via Archangelsk. Skriften översattes till svenska i Stockholm år 1669.

I Archangelsk fanns före revolutionen en gata som hette Svenska gatan. Den låg i stadsdelen Solombola, inte långt från dåvarande Norska gatan och Danska gatan.

Historiska museet vid Dvina har två kanoner som är svenska. De är ryskt krigsbyte efter en skärmytsling utanför Archangelsk år 1701.

På konstmuseet i Archangelsk hänger en målning av furstinnan Golitsyna. Museets experter anser att den är målad av Alexander Roslin, den svenske målaren som arbetade i Sankt Petersburg från år 1775 till 1777.

Vetenskapsmannen och upplysningsgestalten Michail Lomonosov föddes 1711 strax utanför Archangelsk och har därför en gata och ett universitet uppkallat efter sig i staden samt står staty vid Dvina. Lomonosov var medlem i Svenska vetenskapsakademin.

Hösten 2001 besöktes Archangelsk av kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia. Det var första gången en svensk monark besökte norra Ryssland och den stad som under tidigare perioder starkt engagerat hans föregångare.

Några exempel på utökade och närmare kontakter mellan Sverige och Archangelsk på senare år är att SAS hade en direkt flyglinje Stockholm – Archangelsk under åren 1996-99. Idag finns en flyglinje via Murmansk till Luleå. Och Kiruna är vänort till Archangelsk sedan 1999.

Alla SI:s verksamheter har projekt riktade mot Ryssland och speciellt nordvästra Ryssland. När det gäller Archangelsk och Barentssamarbete över huvudtaget har Svenska institutet inom Visbyprogrammet (akademiska projekt, vuxenutbildningsprojekt, gymnasieprojekt och individuella stipendiater till Sverige) och genom svenskundervisning bidragit med ett stöd på ca 4 miljoner till Archangelsk under 2001. Om man ser till hela Barentsområdet så uppgår den siffran till ca 9 miljoner kronor.
Vid Pomor universitetet har det funnits två svensklektorer allt sedan 1996, vilket visar det stora intresset för svenska språket och Sverige.
På kulturområdet har man samarbete inom film, dans och nätverksbygge för kvinnor.