Vikingar i Österled

Vad krönikorna talar mindre om, men som de arkeologiska fynden visar, är att handeln växte kraftigt under vikingatidens århundraden. Stadsväsendet blommade upp i Västeuropa, och i Skandinavien grundades de första stadssamhällena. Den första staden i Sverige var Birka på en ö i Mälaren ca 3 mil väster om Stockholm. Den existerade mellan 700-talets slut och 900-talets slut och efterträddes i mälarområdet av Sigtuna, som i våra dagar är en idyllisk småstad ca 4 mil nordväst om Stockholm.

Vad som också kännetecknar vikingatiden är att många skandinaver lämnade sin hembygd för gott och slog sig ned i främmande länder, de flesta som jordbrukare. Många skandinaver, främst från Danmark, bosatte sig i östra England, säkert stödda av de skandinaviska kungar och hövdingar som härskade där. På skotska öarna ägde en omfattande norsk kolonisation rum, och norrmän sökte sig också över Atlanten till tidigare okända, obebodda områden: Färöarna, Island och Grönland. Man gjorde t.o.m. försök att bosätta sig i Nordamerika. På Island skrevs under 1100- och 1200-talen livfulla berättelser om vikingatiden, inte fullt pålitliga men ändå oersättliga som historiska källor genom inblickarna de ger i hednisk tro och tankevärld.

De vikingatida kontakterna med omvärlden förändrade det nordiska samhället i grunden. Missionärer från Västeuropa kom till Skandinavien redan under vikingatidens första århundrade. Mest känd är Ansgar, "Nordens apostel", som av Frankerrikets kejsare Ludvig den fromme skickades ända till Birka omkring år 830 och som återvände dit än en gång omkring år 850. Under sen vikingatid satte kristnandet i gång på allvar. De danska, norska och svenska kungarna insåg vilken styrka kristen civilisation och organisation skulle ge deras riken och drev på trosskiftet. Trögast gick kristnandet i Sverige, där striden mellan kristna och hedningar var het fortfarande i slutet av 1000-talet.

Vikingatid i öst
Skandinaver färdades inte bara västerut utan företog under samma århundraden lika långa färder i österled. Naturligt nog var det främst folk från Sverige som färdades i denna riktning. Det var österledsfärderna och inflytandena från länderna i öster som gav den svenska vikingatiden dess särskilda färg och prägel.

Även i österled företogs färderna så vitt möjligt med båt – över Östersjön och längs Östeuropas floder till Svarta havet och Kaspiska havet fram till storrikena söder om dessa hav: till det kristna Bysantinska riket i nuvarande Grekland och Turkiet och till det islamiska Kalifatet i länderna öster därom. Båtarna var liksom i väster kombinerade rodd- och segelskepp men inte lika stora som i väster. Normalt var de ca 10 meter långa med en besättning på ca 10 man. Större skepp var inte nödvändiga för färd över Östersjön och inte heller möjliga att använda vid flodfärd.

En konstnärs vision av hur nordbor möter en storstad i vikingatidens Europa. Akvarell- och gouachemålning av Sven Olof Ehrén.

Att färderna i österled är mindre kända än de i västerled, beror delvis på att det finns färre skriftliga källor om dem. Skrift började användas i Östeuropa först under sen vikingatid. Från Bysans och Kalifatet, som var vikingatidens verkliga stormakter ekonomiskt och kulturellt, finns dock samtida reseskildringar och historiska och geografiska verk som berättar om folken i Östeuropa och som också beskriver handelsfärder och krigståg från Östeuropa till länderna söder om Svarta havet och Kaspiska havet. Ibland kan vi spåra skandinaver bland aktörerna i dessa skildringar. Som historiska källor är skildringarna ofta mer pålitliga och mer fullödiga än de västeuropeiska krönikorna, som är skrivna av munkar och starkt präglade av deras kristna nit och motvilja mot hedningar. Från 1000-talet finns också ett stort antal svenska runstenar, de flesta i trakterna runt Mälaren, som är resta till minne av fränder vilka inte sällan färdats i österled. Och när det gäller Östeuropa finns den märkliga Nestorskrönikan från början av 1100-talet, som berättar om Fornryska rikets äldsta historia – inte alltid trovärdigt men med en livfullhet och rikedom på detaljer som gör den mycket olik de västeuropeiska krönikorna och ger den en charm jämförbar med de isländska sagornas.

Rhos–Rus–Ruotsi
År 839 e.Kr. kom sändebud från kejsar Theophilus i Konstantinopel (våra dagars Istanbul), huvudstaden i Bysantinska riket, till den frankiske kejsaren Ludvig den fromme, som för tillfället vistades i Ingelheim vid Rhen. Med sändebuden kom också några män, som tillhörde ett folk vid namn Rhos, och som kommit till Konstantinopel på så farliga vägar att de nu ville återvända hem genom kejsar Ludvigs rike. När Ludvig förhörde sig närmare om dessa män, visade det sig att de var svear. De hedniska svearna kände Ludvig väl till, eftersom han tidigare skickat Ansgar som missionär till deras handelsstad Birka. Han misstänkte att männen som kallade sig för Rhos var spioner och beslöt att ta dem i förvar till dess att han fått reda på deras avsikter. Denna berättelse återfinns i en frankisk krönika. Vad som hände med männen är okänt.

För studiet av Skandinaviens vikingatid är berättelsen viktig. Den och några andra skrifter från Bysantinska riket och Kalifatet visar mer eller mindre tydligt att skandinaver i österled under 800- och 900-talen ofta kallades Rhos/Rus. Samtidigt användes namnet också för det Fornryska riket eller som det ofta kallas Kievriket (Kievskaja Rus). Det växte fram under dessa århundraden, och våra dagars Ryssland, Vitryssland och Ukraina räknar gärna sitt ursprung därifrån.

Om detta rikes äldsta historia handlar alltså Nestorskrönikan, som sammanställdes i huvudstaden Kiev kort efter vikingatidens slut. Under år 862 kan man läsa att det rådde oroligheter i landet och att invånarna beslöt sig för att söka en furste från andra sidan Östersjön. Man begav sig till varjagerna (dvs. skandinaverna) och närmare bestämt till dem som kallades Rus, och bjöd in Rurik och hans två bröder att härska över landet. De kom "med hela Rus" och Rurik slog sig ner i Novgorod. "Och från dessa varjager har det ryska landet fått sitt namn". Vid Ruriks död togs väldet över av hans släkting Oleg, som erövrade Kiev och gjorde denna stad till rikets centrum, och vid Olegs död blev Ruriks son Igor furste.

Nestorskrönikans inkallelseberättelse är den fornryska fursteättens härstamningssaga och mycket diskutabel som historisk källa. Man har försökt förklara namnet Rus på många sätt, men den nu allmänt spridda uppfattingen är att namnet skall sammanställas med finskans och estniskans Ruotsi/Rootsi, som i våra dagar betyder Sverige men i äldre tid syftat på folk från Sverige eller Skandinavien. Detta namn kommer i sin tur från det gamla skandinaviska ordet rodr, som betyder "rodd", "roddexpedition" och "medlemmar i en roddexpedition". Tydligen var folket på västra sidan Östersjön kända för sina roddexpeditioner över havet. Om Rurik finns inga pålitliga källor, och hur han och hans "Rus" kommit till Östeuropa är ovisst – det gick dock knappast så enkelt och fredligt till som stamsagan gör gällande. När ätten väl etablerat sig som härskare i Östeuropa, kom riket och alla rikets invånare snart att kallas Rus. Att ätten var av skandinavisk ursprung visar namnen på de äldsta furstarna: Rurik är det skandinaviska Rörik, ett vanligt namn i Sverige långt in i medeltiden, Oleg är Helge, Igor är Ingvar, Olga (namnet på Igors hustru) är Helga.

För att kunna säga något närmare om skandinavernas roll i Östeuropas tidiga historia är det inte nog med att studera de fåtaliga skriftliga källorna, utan man måste också beakta de arkeologiska fynden. Dessa visar ett betydande inslag av skandinaviska föremål från 800- och 900-talen i det äldsta Novgorod (Rjurikovo Gorodisjtje utanför våra dagars Novgorod), i Kiev och på många andra platser. Det rör sig om dräkttillbehör för både kvinnor och män, vapen, hästutrustning, diverse vardagsföremål och magisk-religiösa amuletter, t.ex. torshamrar, funna på boplatser och i gravar och skattfynd.

Islamiska mynt funna i Sverige. De kallas också ofta arabiska mynt, eftersom skriften är arabisk och språket arabiskt. Vanliga myntpräglingsorter är Bagdad i Irak, Rey i Iran, Balkh i Afghanistan och Bukhara, Samarkand och Tasjkent i Uzbekistan. Kungl. Myntkabinettet.

Gästabudsattiralj från Kalifatet: en rökelsebrännare — unik i Europa — funnen tillsammans med glödtänger i en bergskreva i Åbyn i Hamrånge i Gästrikland. Rökelse användes i Kalifatet för att förhöja stämningen. Länsmuseet Gävleborg

Uppenbarligen har det funnits många nordbor i området verksamma inte bara i krig och politik utan även i handel, hantverk och jordbruk – skandinaverna kom ju från ett utpräglat bondeland där stadskulturen precis som i Östeuropa tog sin början först under dessa århundraden. Nordborna har på många håll satt en tydlig skandinavisk prägel på kulturen – på dräkt och smyckekonst, på beväpning och på religion. Men lika tydligt är att skandinaverna bott i samhällen som i sin grundstruktur varit präglade av östeuropeisk kultur. Den centrala delen av de tidiga städerna har normalt varit en tättbefolkad borg – detinets eller kreml. Sådana befästa stadskärnor förekommer inte i Skandinavien men har varit karakteristiska för Östeuropa länge. Byggnadsskicket på de orter där skandinaverna slog sig ned har i allt väsentligt varit östeuropeiskt, och de flesta vardagsföremålen, t.ex. hushållskeramiken, har också varit lokalt präglad. Främmande inflytanden på kulturen kom inte bara från Skandinavien utan även från länder i öster, söder och sydväst.

När man i Kievriket officiellt antog kristendomen år 988, försvann snart de skandinaviska dragen ur kulturen nästan helt. Slavisk och kristen bysantinsk kultur blev huvudkomponenterna i rikets kultur, och både rikets och kyrkans språk blev slaviskt.

Kalifatet – Särkland
Vad drev skandinaver till att delta i det invecklade händelseförlopp som ledde fram till bildandet av det ryska riket? Förmodligen var det inte bara krig och äventyrslystnad utan i hög grad också handel. Världens främsta civilisation vid denna tid var Kalifatet, det islamiska väldet som sträckte sig österut till Afghanistan och Uzbekistan i Centralasien, och där längst i öster låg tidens största silvergruvor. Väldiga mängder islamiskt silver i form av mynt med arabisk skrift spred sig över Östeuropa ända till Östersjön och Skandinavien. Rikast på silverfynd i Norden är Gotland. Från Fornryska rikets område och svenska fastlandet, framför allt mälarlandskapen, finns också en rad mer eller mindre lyxbetonade föremål som tyder på förbindelser med Orienten av mer social karaktär, t.ex. dräktdetaljer och gästabudsutrustning.

När islamiska skriftkällor berättar om Rus – som alltså kan avse både skandinaver och andra folk från det Fornryska riket – är det främst deras handelsaktiviteter som intresserar, även om det också finns berättelser om krigståg, t.ex. ett mot staden Berdaa i Azerbajdzjan år 943 eller 944. I Ibn Khordadbehs världsgeografi berättas att de rusiska köpmännen handlade med skinn av bäver och svarträv och dessutom svärd. De kom med skepp till khazarerna, och efter att ha betalat tionde till deras furste gav de sig ut på Kaspiska havet. Ofta förde de sina varor på kameler ända till Bagdad, Kalifatets huvudstad. "De ger sig ut för att vara kristna och betalar de kristnas skatt". Ibn Khordadbeh var säkerhetsminister i en av provinserna längs karavanleden till Bagdad, och han förstod mycket väl att de inte var kristna. Orsaken till att de uppgav detta var ekonomisk – kristna betalade lägre skatt än månggudadyrkare.

Vid sidan av pälsverk var nog slavar den viktigaste handelsvaran från norr. I Kalifatet användes slavar som arbetskraft inom de flesta av samhällets sektorer, och slavar kunde skandinaver liksom andra folk vinna under sina krigs- och plundringståg. Ibn Khordadbeh berättar att slavar från "Saqlaba-landet" (ungefär Östeuropa) tjänstgjorde som tolkar åt Rus i Bagdad.

Silverströmmen från Kalifatet sinade i slutet av 900-talet. Kanske var orsaken att silverbrytningen i gruvorna i öster blev mindre givande, kanske berodde det på krig och oro ute på stäpperna mellan Östeuropa och Kalifatet. Men kanske var orsaken i stället, att man i Kalifatet börjat experimentera med lägre silverhalt i mynten, och att man då förlorade intresset för mynten i östra och norra Europa. Där rådde ju inte penningekonomi, utan myntens värde beräknades efter deras halt och vikt. Myntat och omyntat silver höggs i bitar och vägdes på våg så att man fick fram det värde man var villig att betala för en vara. Silver av olika halt försvårade eller rent av omöjliggjorde denna typ av betalningstransaktioner. Därför vände man i Nord- och Östeuropa blicken mot Tyskland och England, där man under sen vikingatid präglade stora mängder fullödiga silvermynt som spreds till Norden och även till delar av det fornryska riket.

Ännu på 1000-talet förekom det dock att nordbor färdades ända till Kalifatet eller Särkland som nordborna kallade riket. Det mest berömda svenska vikingatåget under detta århundrade leddes av Ingvar, kallad den vittfarne av islänningarna. Det finns en isländsk saga skriven om honom, dock föga trovärdig, men omkring 25 östsvenska runstenar berättar om män som följt Ingvar. Alla vittnar om att tåget slutade i en katastrof. På stenen vid Gripsholm i Södermanland kan man läsa:
Tola lät resa denna sten efter Harald, Ingvars broder.
De foro manligen
fjärran efter guld
och österut
gåvo örnen föda.
De dogo söderut
i Särkland.

Liksom på många andra runstenar är de stolta raderna om härfärden avfattade på vers. "Ge örnen föda" är en poetisk omskrivning av att döda fiender i strid. Versmåttet som använts kallas fornyrdislag och kännetecknas av två betonade stavelser i varje versrad och av att versraderna är parvis hopbundna med allitteration, dvs. upprepade begynnelsekonsonanter och växlande vokaler.

Svärd med skandinavisk ornamentik från Chvosjtjeva nära Kiev. Efter A. Kirpitjnikov.

Khazarerna och volgabulgarerna
Det fanns under vikingatiden två viktiga riken i Östeuropa dominerade av turkfolk: Khazariska riket på stäpperna norr om Kaspiska havet och Svarta havet och Volgabulgariska riket vid mellersta Volga. Khazarernas rike försvann ur historien redan i slutet av 900-talet, men volgabulgarernas har en nutida efterföljare i Tatarstan, som är en republik inom Ryska federationen. Båda dessa riken spelade en viktig roll i förmedlingen av orientaliska influenser till det Fornryska riket och Östersjöländerna. En noggrann analys av de islamiska mynten har visat, att ca 1/10 är imitationer präglade hos khazarerna eller ännu oftare hos volgabulgarerna.

Khazariska riket hade tidigt antagit judendomen som statsreligion, och Volgabulgariska riket antog islam officiellt år 922. I samband därmed besöktes landet av Ibn Fadlan, som skrivit en berättelse om besöket och om sitt möte med köpmän från Rus.

Runlika tecken och graffiti på benbitar funna i en fornborg vid Maskavitjy i norra Vitrysslan. Efter E. Melnikova.

Mest känd är hans beskrivning av en rusisk hövdings begravning i båt, ett gravskick som är karakteristiskt för Skandinavien och som också påträffats inom det fornryska riket. I begravningsceremonierna ingår offrandet av en slavinna, som innan hon dödas och bränns med sin hövding utnyttjas sexuellt av männen i lägret. Det är en berättelse fylld av grymma detaljer som är svåra att ana vid arkeologiska undersökningar av vikingatidens gravar.

Varjagerna hos grekerna i Miklagård
Bysantinska riket – som både i Östeuropa och i Norden kallades Grekland eller Grekerna – har i den skandinaviska traditionen uppfattats som det främsta målet för färderna i österled. Även i den ryska traditionen intar förbindelserna mellan Skandinavien och Bysantinska riket en framträdande plats. Nestorskrönikan har en noggrann beskrivning av vägen: "Det gick en färdled från varjagerna till grekerna. Från grekerna gick den längs Dnepr, och vid övre Dnepr finns ett dragställe över till Lovat, och längs Lovat kan man komma in i Ilmen som är en stor sjö. Och ur denna sjö flyter Volchov, som mynnar i den stora sjön Nevo [Ladoga], och denna sjös mynning faller ut i Varjagiska havet [Östersjön]."

Betoningen av Bysans' roll är som framgått en förenkling av verkligheten. Det var i Fornryska riket som nordborna främst uppehöll sig och slog sig ned. Och handeln med kalifatet genom volgabulgarernas och khazarernas riken måste ha varit den ekonomiskt viktigaste för Östeuropa och Norden under 800- och 900-talen.

Under vikingatidens lopp och särskilt efter det fornryska rikets kristnande ökade dock förbindelserna med Bysantinska riket i betydelse. Detta visar främst de skriftliga källorna. Av okänd anledning är fynden av mynt och andra föremål från Bysans relativt få i hela Öst- och Nordeuropa.

Någon gång mot slutet av 900-talet satte kejsaren i Konstantinopel upp ett skandinaviskt garde – Väringagardet. Många tror att gardets ursprung var varjager som Kievs storfurste Vladimir erbjöd kejsaren i samband med att han mottog dopet år 988 och fick kejsarens egen dotter till äkta.

"Väringar" avsåg från början män förbundna genom ed men blev under sen vikingatid det vanliga namnet på skandinaver i österled. Väring blev på slaviskt språk varjag, på grekiska varangos och på arabiska warank.

Det låg ett skimmer över Konstantinopel eller Miklagård, "den stora staden", som nordborna sade. Isländska sagor berättar om många norrmän och islänningar som tjänstgjort i Väringagardet. En av dem blev vid hemkomsten kung i Norge: Harald Hårdråde (1045–1066). Svenska runstenar från 1000-talet berättar oftare om vistelser i Grekland än om uppehåll i fornryska riket.

Vid den gamla kyrkstigen i Ed i Uppland finns ett stort flyttblock med runskrift på två sidor. Där berättar Ragnvald att runorna är ristade till minne av hans mor Fastvi, men mest intresserad är han att berätta om sig själv:
Runorna lät
Ragnvald rista.
Han var i Grekland,
var krigarföljets hövding.

Väringagardets medlemmar tjänstgjorde som palatsvakter i Konstantinopel och deltog i krigståg i Mindre Asien, på Balkanhalvön och i Italien. "Langbardaland", som nämns på ett par svenska runstenar, avser Italien vars södra delar ingick i Bysantinska riket. I Athens hamnstad Pireus stod förut ett stort praktfullt marmorlejon, som på 1600-talet flyttades till Venedig. På detta lejon har en väring under ett uppehåll i Pireus ristat en runinskrift med skriftbandet utformat som en ormslinga av det slag som är typiskt för 1000-talets svenska runstenar. Tyvärr var inskriften redan då den upptäcktes så illa medfaren att endast enstaka ord kan läsas.

Skandinaver i Gårdarike under den sena vikingatiden
Mot slutet av 900-talet sinar som sagt strömmen av islamiskt silver, och i stället börjar tyska och engelska mynt strömma in i Östeuropa. År 988 antar alltså Kiev-fursten och hans folk kristendomen från Bysans, och ungefär samtidigt antar också de skandinaviska kungarna kristendomen men från Rom, först danske kungen, sedan norske kungen och sist, omkring år 1000, svenske kungen Olov Skötkonung. Kievriket blir ortodoxt, de nordiska rikena romersk-katolska.

Den bysantiske kejsaren Konstantin Porphyrogenetos har beskrivit hur ”Rhos” tog sig med båt till Konstantinopel. Farligast var färden genom Dneprforsarna halvvägs mellan Kiev och Svarta havet. Konstantin återger forsarnas namn på ”rhosiska” och slaviska, och ”rhosiska” betyder här skandinaviskt språk. Nu är forsarna dolda under en kraftverksdamm. Foto från 1912 av Ture J. Arne, ATA.

Runstenen från Gripsholm i Södermanland rest till minne av Ingvar den vittfarnes bror Harald. Riksantikvarieämbetet.

Man skulle kunna tro att färderna i österled därmed skulle upphöra, men runinskrifter och andra skriftliga källor visar alltså fortsatta kontakter med Fornryska riket och Bysans även under 1000- och 1100-talen. På runstenarna kallas det fornryska riket för Gårdarna (Gardar) och islänningarna kallade det för Gårdarike. "Gårdarna" avsåg rikets befästa städer, på ryska goroda. Novgorod kallades t.ex. Holmgård, Polatsk Palteskja och Kiev Könugård.

De arkeologiska fynden visar också hur förbindelserna med Gårdarike och särskilt med Novgorod fortsätter. Från dessa två århundraden är de skandinaviska fynden relativt fåtaliga i områdena öster om Finland och Baltikum, men i stället är föremål från Östeuropa och framför allt från det fornryska riket talrika i Sverige. Man kan säga att kulturströmmen nu i huvudsak vänt och går från öster till väster.

De fynd det rör sig om är bl.a. hängkors och krucifix som vittnar om kontakter med ortodox kristendom. På Gotland och i Sigtuna och Lund har man också hittat glaserade lerägg från Kiev-trakten. Påsken är den ortodoxa kristenhetens främsta högtid, och även om vi inte säkert kan säga det, verkar det troligt att dessa färggranna lerägg är symboler för Kristi (och på domedagen alla människors) uppståndelse. På Gotland försågs flera kyrkor på 1100-talet med väggmålningar i rysk-bysantinsk stil.

Andra fynd är metallbeslagna mansbälten av det slag som under århundradena före år 1000 hörde hemma i Kalifatet och hos khazarer och volgabulgarer men som nu blivit en fast beståndsdel i den fornryska mansdräkten – säkert inte i var mans dräkt men i dräkten för män med en viss status i samhället. Sådana bälten är hittade i stort antal på Gotland, där de också efterbildats, och även på svenska fastlandet och i Danmark. Enstaka bälten har nått ända till Island. Kanske har de tillhört män som gjort tjänst hos ryska furstar.

De furstliga förbindelserna mellan Skandinavien och det Fornryska riket var livliga under både 1000- och 1100-talen. Två av Kievs storfurstar hämtade sina gemåler från Sverige: Jaroslav den vise (1019–1054, dessförinnan furste i Novgorod 1010-1019)) gifte sig med Ingegerd, dotter till Olov Skötkonung, och Mstislav (1125–1132, dessförinnan furste i Novgorod 1095-1125) med Kristina, dotter till kung Inge den äldre.

Novgorod–Holmgård och handeln med samer och gotlänningar
De östliga, ryska inflytelserna nådde under 1000- och 1100-talen också samerna i norra Skandinavien. På många håll i svenska Lappland och Norrbotten finns offerplatser på sjö- och älvstränder och vid märkliga klippformationer, där man lagt ned renhorn, djurben, pilspetsar samt smycken av brons och tenn. Många av dessa metallföremål är från Fornryska riket, snarast från Novgorod – t.ex. hängkors och beslag till samma sorts bälten som hittats söderut i Sverige.

Novgorod, nordbornas Holmgård, växte under dessa århundraden kraftigt i betydelse som handelsmetropol. Gotlänningarna, som under 1000- och 1100-talen fortsatte att spela en viktig roll i Östersjöhandeln, skaffade sig ett handelsfaktori i Novgorod. Under 1100-talets slut dök tyskar upp i Östersjön, och så småningom övertog den tyska Hansan huvudrollen i östersjöhandeln.

Vikingatidens slut
På en enkel gjutform för billiga smycken, gjord av ett bryne och funnen i Timans i Roma på Gotland, har två gotlänningar i slutet av 1000-talet ristat in sina namn, Ormiga och Ulvat, och dessutom namnen på fyra fjärran länder. De låter oss ana att världen för vikingatidens nordbor var vidsträckt: "Grekland, Jerusalem, Island, Särkland".

Att ge ett exakt datum för när denna värld krympte och vikingatiden tog slut är omöjligt. Successivt under 1000- och 1100-talen ändrade färderna och förbindelserna karaktär, och successivt under 1100-talet upphörde färderna djupt in i Fornryska riket och ned till Konstantinopel och Jerusalem. När de skriftliga källorna i Sverige blir talrikare under 1200-talet, är österledsfärderna ett minne blott.

I den äldre Västgötalagen, nedtecknad under 1200-talets förra hälft, finns i ärvdabalken bl.a. följande stadgat om vad som gäller när en man vistas utomlands: "Ingen mans arv tager han, medan han sitter i Grekland." Fanns det verkligen fortfarande västgötar i Väringagardet, eller är detta en paragraf som blivit kvar från en svunnen tid?

I Gutasagan, berättelsen om Gotlands historia nedskriven på 1200-talet eller i början av 1300-talet, står det att de första kyrkorna på ön invgides av biskopar på väg till eller tillbaka från det Heliga landet. "Den tiden gick vägen österut genom Ryssland och Grekland till Jerusalem." Nu, när sagan skrevs, gjorde pilgrimerna omvägen över mellersta eller t.o.m. västra Europa.

INGEMAR JANSSON är arkeolog och specialist på vikingatiden vid Stockholms universitet.

Författaren är ensam ansvarig för åsikter som framförs i denna folder.
Vikingar i Österled är resultatet av ett samarbete mellan Svenska institutet och Historiska museet.

© Ingmar Jansson och Svenska institutet 2003
Grafisk form: Anders Ljungman och Johan Melbi
Tryck: Mediett, Stockholm 2003

VISSTE NI DETTA?

De skandinaver som tjänstgjorde i Väringagardet var sannolikt kristna — eller så blev de kristna under tiden i Konstantinopel. Somliga passade på att företa en pilgrimsfärd till Heliga landet och Jerusalem, på skandinaviskt språk Jorsalir. En runsten i Broby i Täby i Uppland är rest till minne av Östen, "som reste till Jerusalem och ändades uppe i Grekland".
En annan uppländsk runinskrift, från Stäket i Kungsängen, berättar om en beslutsam och orädd kvinna: "Ingerun, Hårds dotter, lät rista runorna efter sig själv. Hon ämnar fara österut och ut till Jerusalem."

På Gotland har den största vikingatida silverskatten framkommit. Den hittades år 1999 och väger ca 65 kilo, varav ca 17 kg utgörs av islamiska silvermynt (ca 14 300 stycken).

Versen om Ingvar och Harald på runstenen från Gripsholm lyder på vikingatidens svenska språk: Pæir foru drængila / fiarri at gulli / ok austarla / ærni gafu. / Dou sunnarla / a Særklandi.

Den svenske arkeologen Ture J. Arne gjorde år 1912-13 en lång forskningsresa i österled och företog utgrävningar på två berömda gravfält från vikingatiden: Verchnij Saltiv vid stäppkanten i östra Ukraina, präglat av Khazarrikets kultur, och Michajlovskoje vid Jaroslavl norr om Moskva, präglat av finsk-ugrisk, slavisk och skandinavisk kultur.

Forskare från Ryssland, Ukraina och Vitryssland har i samarbete med skandinaviska kollegor i ett flerårigt projekt varit engagerade med att katalogisera fynden av skandinavisk karaktär i Östeuropa. Projektet har stöttats av bland annat Svenska institutet.