Sydvästra reningsverket 2

Det svenska engagemanget för Östersjöns miljö går tillbaka till 1970-talet då stora resurser las på att rena avloppsvattnet från svenska städer. 1974 anslöt sig Östersjöstaterna till Helsingforskonventionen som upprättats till skydd för Östersjöns marina miljö av Helsingforskommissionen (HELCOM). 1990 genomfördes en regeringschefskonferens i Ronneby med syfte att göra något åt miljöproblemen i Östersjön. Resultatet blev åtgärdsprogrammet Baltic Sea Joint Comprehensive Environmental Action Programme. 1992 antogs programmet som innehåller en långsiktig plan över åtgärder som bör genomföras under 20 års tid. I samband med detta identifierades 132 viktiga föroreningskällor, så kallade Hot Spots. I mitten av 1990-talet gavs det första svenska stödet till byggandet av reningsverk i Polen och de baltiska staterna. Hittills har Sverige genom Sida medverkat till att kraftigt minska utsläppen från arton (inklusive S:t Petersburg) av de så kallade Priority Hot spots.

120 miljoner till S:t Petersburg
Ända sedan 1990-talets mitt har Sverige medverkat i att utveckla och modernisera S:t Petersburgs VA-bolag Vodokanal. Till byggandet av reningsverket har Sida bidragit med ett gåvostöd på 100 miljoner kronor. Pengarna har använts för inköp av i huvudsak mekanisk och elektrisk utrustning i Sverige. Härtill kommer mångåriga konsultinsatser och kunskapsöverföring från bl a Stockholm Vatten, vilket bidragit till att göra Vattenverket i Petersburg till Rysslands främsta.

Kostnaden för det nya reningsverket uppgår till c:a 130 miljoner euro. Förutsättningen för finansieringen var att ett stort antal aktörer gick samman. Projektet är vad som kallas PPP, Public-Private Partnership, vilket i det här fallet bland annat innebär att de tre byggföretagen, NCC, Skanska och YIT, kommer att driva reningsverket under tolv år. Därefter övergår reningsverket till Vodokanal.

Oddvar Ronsen från Nordiska investeringsbanken (NIB) tycker att projektet är bra exempel på ett nordiskt sätt att verka:

- Både Sveriges statsminister Göran Persson och Finlands dåvarande statsminister Paavo Lipponen spelade en viktig roll i processen som ledde fram till projektstarten. Deras engagemang fick med sig Bryssel, samtidigt som det gav projektet en viktig politisk tyngd.

Känsligt hav
Östersjön är ett grunt hav. Det genomsnittliga djupet är 60 meter, medan djupet vid de två utsläppen Stora bält och Öresund inte någonstans är mer än 22 meter. Detta gör Östersjön till ett nästan helt tillslutet hav. Medan allt vatten i Kattegatt byts ut på några månader tar det mellan 25 och 50 år för Östersjöns vatten att förnyas i sin helhet. Detta innebär att skadliga ämnen finns kvar under en mycket lång tid. Samtidigt lever närmare 80 miljoner människor runt Östersjön. Sjötrafiken är intensiv och under många decennier utsattes Östersjön för okontrollerade utsläpp från städer, industrier och jordbruk.

Övergödningen i haven är resultatet av en kraftig tillförsel av två gödande ämnen, kväve och fosfor. Syrebristen i sin tur orsakas av att syre går åt för att bryta ned dött organiskt material på botten (rester av växter och djur). Mer näringsämnen ger ökad produktion av organiskt material, som fordrar mer syre för att kunna brytas ned.

De utsläpp som kommer från städernas avloppsreningsverk är relativt lätta att identifiera och åtgärda. Betydligt svårare är det att göra något åt utsläppen från jordbruket, eftersom utsläppspunkterna är så många och svårare att identifiera.

En del forskare hävdar att övergödningen idag är så allvarig att Östersjön har fastnat i ett övergött tillstånd. Andra menar att situationen inte alls är så katastrofal. I den svenska Miljövårdsutredningen från 2005 (SOU 2005:1) presenteras två framtidsbilder. Ett scenario är att det krävs fler åtgärder, både nationellt och internationellt behövs, innan vi kan förvänta oss någon effekt. Ett andra scenario är att Östersjön genomgått ett regimskifte och ”fastnat” i ett övergött tillstånd. I så fall krävs sannolikt mycket långtgående åtgärder för att häva skiftet.