Om Ukraina

Ukraina - basfakta och historisk bakgrund

Basfakta

Historia

Kiev var från 800-talet till 1200-talet centrum för en furstestat ”Rus” från vilken både Ryssland och dagens Ukraina och Vitryssland söker sina historiska rötter. Banden till Skandinavien var inledningsvis mycket starka och furstedynastin Rurikiderna (som regerade Ryssland till 1598) hade med stor sannolikhet skandinaviskt ursprung. Kievfursten Vladimir, med tillnamnet den Helige, antog år 988 kristendomen från Bysans. En glansperiod i Kievs äldre historia inträffade under Vladimirs son, Jaroslav den Vise, som var gift med den svenske kungen Olof Skötkonungs dotter Ingegerd. 1240 föll emellertid Kiev för de framryckande mongolerna och stadens betydelse minskade för lång tid framöver. 
De västra delarna, Podolien, Galizien och Volynien, hamnade under 1300-talet under polsk-litauiskt herravälde. Den s.k. unionen i Brest-Litovsk 1596 då den ukrainska uniatiska kyrkan uppstod är ett märkesdatum för den polska dominans som i väster varade ända fram till andra världskrigets slut.

Kosackhetmanen Bogdan Chmelnitskijs anti-polska uppror 1648 och fördraget mellan denne och den ryske tsaren Aleksej Michailovitj i Perejaslav 1654 markerar dock starten på östra Ukrainas integrering med Ryssland, till vilket även Kiev formellt fördes 1667.
Samtidigt levde tankar om en självständig ukrainsk statsbildning kvar och i förhoppningen om svensk seger över Peter den Stores ryska armé ställde sig kosackhetmanen Ivan Mazepa, genom traktaten i Velyki Budysjtji den 29 mars 1709, på Sveriges sida i Stora Nordiska Kriget. Det nära förestående nederlaget vid Poltava i juni 1709 satte dock en definitiv punkt för dessa strävanden. 

Under slutet av 1700-talet expanderade Ryssland vidare söderut på bekostnad av det osmanska väldet. Krim överfördes till Ryssland 1783 och 1792 vidgades det ryska territoriet ytterligare i sydvästlig riktning.
De västra delarna av nuvarande Ukraina förblev polska fram till Polens delningar 1772-95, då området delades mellan Ryssland och det habsburgska Österrike.
När de båda kejsardömena gick under i första världskrigets slutskede gjordes flera försök att etablera en gemensam ukrainsk statsbildning. Den interna och externa turbulensen var dock för stark och den kortlivade ukrainska republiken gavs inget internationellt erkännande. I mars 1921 delades Ukraina åter mellan det bolsjevistiska Sovjetryssland och Pilsudskis Polen. Den ukrainska socialistiska rådsrepubliken, vars gränser dagens Ukraina ärvt, fick sin slutliga utformning efter andra världskriget, då de västra delarna runt Lviv, införlivades med Sovjetunionen och slutligen med Krims överföring från Ryska socialistiska rådsrepubliken 1954.

Kort efter att Michail Gorbatjov introducerat glasnostbegreppet ökade nationalistiska strömningar i Ukraina med rörelsen Ruch i spetsen. I ljuset av parlamentsvalet 1990 närmade sig även många representanter för kommunistpartiet det nationalistiska lägret och en nationalistisk falang inom partiet kom att ledas av Leonid Kravtjuk. Efter augustikuppen i Moskva 1991 förklarades Ukraina självständigt av parlamentet den 24 augusti. Kravtjuk blev det nya Ukrainas första president och tillsammans med Boris Jeltsin och Vitrysslands dåvarande president Stanislav Sjusjkevitj låg han bakom bildandet av OSS (Oberoende Staters Samvälde) den 21 december 1991.

På grund av svåra sociala och ekonomiska problem utlystes nyval 1994, då Leonid Kutjma valdes till president. Efter två femåriga mandatperioder med Kutjma presenterade den sittande ledningen dåvarande premiärministern Viktor Janukovitj som presidentkandidat inför 2004 års presidentval. Efter tre valomgångar, internationell medling och den s.k. orangea revolutionen stod efter några turbulenta höst- och vintermånader istället oppositionens kandidat Viktor Jusjtjenko som segrare.

Situationen idag

Den orangea revolutionen medförde många förändringar i Ukrainas politiska liv, inklusive en synnerligen aktiv mediesituation, men ifråga om sina ambitiösa politiska prioriteringar, bl.a. Nato- och EU-medlemskap, lyckades inte Jusjtjenko och det s.k. orangea lägret uppfylla väljarnas förväntningar. Jusjtjenkos fem år vid makten kännetecknades i hög grad av interna politiska stridigheter och en ”ukrainiserings-politik”.

Ukrainas ekonomi drabbades hårt av den globala finanskrisen 2008-2009. De interna politiska striderna, med låsningar mellan president och premiärminister och regering och parlament, bidrog till att försvåra och fördjupa krisen. Även om prognoserna i dagsläget pekar uppåt, är landet för närvarande beroende av krediter från den Internationella valutafonden (IMF) för att klara de offentliga statsfinanserna och upprätthålla stabiliteten på den ukrainska finansmarknaden.

I presidentvalet 2010 tog Regionpartiets ledare Viktor Janukovitj revansch och besegrade med knapp marginal sin huvudmotståndare, dåvarande premiärministern Julia Tymosjenko. Viktor Jusjtjenko som ställde upp till omval samlade blott 5 % av rösterna. Kort tid efter att Viktor Janukovitj i februari 2010 installerades som Ukrainas fjärde president formades även en ny regeringskoalition, ledd av Regionpartiet. Regeringen leds av premiärminister Nikolaj Azarov.