Om Ukraina

Ukraina - basfakta och historisk bakgrund

Basfakta

Yta: 603 700 kvadratkilometer
Befolkning: ca 45,5 miljoner
Större städer (ukrainsk stavning inom parantes):
Kiev (Kyiv) ca 2,6 milj. inv.
Charkov (Charkiv) ca 1,5 milj. inv.
Dnepropetrovsk (Dnipropetrovsk) ca 1,1 milj. inv.
Odessa (Odesa) ca 1,0 milj. inv.
Donetsk ca 1,0 milj. inv.
Lvov (Lviv) ca 800 000 inv.
Klimat: Inlandsklimat med fyra distinkta årstider; på Krims sydkust subtropiskt klimat.
Språk: Ukrainska ingår i den östslaviska språkgruppen och är landets officiella språk. På gatorna i Kiev, liksom i landets östra och södra delar, dominerar dock ryska som också förstås och talas i huvudsakligen ukrainskspråkiga regioner i väst. Krim och industriområdena i Donbass är nästan helt ryskspråkiga.
Religion: Ortodox Kristendom (Moskvapatriarkatet, Kievpatriarkatet), uniater, samt muslimska och judiska minoriteter.  
Valuta:  Ukrainska grivna (Hryvnja – förkortas UAH)
Tidszon: UTC + 2 (En timme före Sverige. )

Historia
Kiev var från 800-talet till 1200-talet centrum för en furstestat ”Rus” från vilken både Ryssland och dagens Ukraina och Vitryssland söker sina historiska rötter. Banden till Skandinavien var inledningsvis mycket starka och furstedynastin Rurikiderna (som regerade Ryssland till 1598) hade med stor sannolikhet skandinaviskt ursprung. Kievfursten Vladimir, med tillnamnet den Helige, antog år 988 Kristendomen från Bysans. En glansperiod i Kievs äldre historia inträffade under Vladimirs son, Jaroslav den Vise, som var gift med den svenske kungen Olof Skötkonungs dotter Ingegerd. 1240 föll emellertid Kiev för de framryckande mongolerna och stadens betydelse minskade för lång tid framöver. 
De västra delarna, Podolien, Galizien och Volynien, hamnade under 1300-talet under polsk-litauiskt herravälde. Den s.k. unionen i Brest-Litovsk 1596 då den ukrainska uniatiska kyrkan uppstod är ett märkesdatum för den polska dominans som i väster varade ända fram till andra världskrigets slut.
Kosackhetmanen Bogdan Chmelnitskijs anti-polska uppror 1648 och fördraget mellan denne och den ryske tsaren Aleksej Michailovitj i Perejaslav 1654 markerar dock starten på östra Ukrainas integrering med Ryssland, till vilket även Kiev formellt fördes 1667.
Samtidigt levde tankar om en självständig ukrainsk statsbildning kvar och i förhoppningen om svensk seger över Peter den Stores ryska armé ställde sig kosackhetmanen Ivan Mazepa, genom traktaten i Velyki Budysjtji den 29 mars 1709, på Sveriges sida i Stora Nordiska Kriget. Det nära förestående nederlaget vid Poltava i juni 1709 satte dock en definitiv punkt för dessa strävanden. 
Under slutet av 1700-talet expanderade Ryssland vidare söderut på bekostnad av det osmanska väldet. Krim överfördes till Ryssland 1783 och 1792 vidgades det ryska territoriet ytterligare i sydvästlig riktning.
De västra delarna av nuvarande Ukraina förblev polska fram till Polens delningar 1772-95, då området delades mellan Ryssland och det habsburgska Österrike.
När de båda kejsardömena gick under i första världskrigets slutskede gjordes flera försök att etablera en gemensam ukrainsk statsbildning. Den interna och externa turbulensen var dock för stark och den kortlivade ukrainska republiken gavs inget internationellt erkännande. I mars 1921 delades Ukraina åter mellan det bolsjevistiska Sovjetryssland och Pilsudskis Polen. Den ukrainska socialistiska rådsrepubliken, vars gränser dagens Ukraina ärvt, fick sin slutliga utformning efter andra världskriget, då de västra delarna runt Lviv, införlivades med Sovjetunionen och slutligen med Krims överföring från den ryska socialistiska rådsrepubliken 1954.
Kort efter att Michail Gorbatjov introducerat glasnostbegreppet ökade nationalistiska strömningar i Ukraina med rörelsen Ruch i spetsen. I ljuset av parlamentsvalet 1990 närmade sig även många representanter för kommunistpartiet det nationalistiska lägret och en nationalistisk falang inom partiet kom att ledas av Leonid Kravtjuk. Efter augustikuppen i Moskva 1991 förklarades Ukraina självständigt av parlamentet den 24 augusti. Kravtjuk blev det nya Ukrainas första president och tillsammans med Boris Jeltsin och Vitrysslands dåvarande president Sjusjkevitj låg han bakom bildandet av OSS (Oberoende Staters Samvälde) den 21 december 1991. På grund av svåra sociala och ekonomiska problem utlystes nyval 1994, då Leonid Kutjma kom till makten.

Den orangea revolutionen 2004 fram till idag
Inför presidentvalet 2004 lanserades dåvarande premiärministern Viktor Janukovytj som Kutjmalägrets kandidat. Trots flitigt bruk av den s.k. administrativa apparaten stod sig denne inte mot den kraftiga folkopinion som stödde Viktor Jusjtjenko som en representant för förändring. Ett omtvistat valresultat till Janukovytjs knappa förmån ledde till den orangea revolutionen och Jusjtjenkos seger i tredje valomgången.
Jusjtjenkos första premiärminister blev Julia Tymosjenko, som spelat en nyckelroll under protesterna på Självständighetstorget, Majdán Nezalézjnosti, i Kiev. Under 2005 blev emellertid motsättningarna inom det orangea lägret starka och i september fick Tymosjenko och hela hennes regering avgå. Hon ersattes av Jurij Jechanurov, som ledde regeringen fram till parlamentsvalet i mars 2006. Detta val gav emellertid inget tydligt resultat och först efter långa förhandlingar kunde parlamentet i augusti 2006 på nytt utse Viktor Janukovytj som premiärminister i en koalitionsregering dominerad av dennes Regionparti, men där även Kommunistpartiet och Socialistpartiet ingick.
Sedan presidenten efter en tid upplöste parlamentet och extraval ägt rum den 30 september 2007, har landet återigen en orange regering med Julia Tymosjenko som premiärminister. I denna koalitionsregering ingår, förutom Tymosjenkos block, även representanter för presidentens parti Vårt Ukraina som gick till val i samverkan med ett antal småpartier under beteckningen Vårt Ukraina- Nationellt Självförvar. Regeringen har ingen majoritet i parlamentet och den interna politiska situationen kännetecknas av en dragkamp mellan presidentsekretariatet och premiärministerns kansli. Oppositionen leds alltjämt av Janukovytjs Regionparti.
Oklarheten i maktfördelningen mellan president och premiärminister, som var en utlösande faktor bakom det extra parlamentsvalet 2007, består alltså, även om de båda kontrahenterna tillhör det orangea lägret i ukrainsk politik.
De flesta politiska grupperingar är överens om att författningen behöver ses över för att klara ut kompetensfördelningen mellan de statsbärande institutionerna; president, regering och parlament, men det råder oklarhet om hur detta skall gå till.