Sverige och FN

Medlemskapet i FN har varit ett centralt element i svensk utrikespolitik under organisationens hela existens. Alla svenska regeringar har varit aktivt engagerade i FN. Det har setts som ett primärt svenskt intresse att FN skall vara starkt. Grunden för denna hållning har varit dels insikten att FN kan motverka stora staters undertryckande av små staters rättigheter, dels det traditionella och principiella svenska stödet till internationellt samarbete och multilateralism.

Sverige ser FN inte minst som ett säkerhetspolitiskt instrument, som kan bidra till att förebygga och lösa konflikter mellan och inom stater. FN:s roll som forum för dialog mellan stater är oundgänglig. FN-systemet som helhet utför emellertid också centrala uppgifter på andra områden än det säkerhetspolitiska, inklusive ekonomiska och sociala frågor, mänskliga rättigheter, hållbar utveckling, nedrustning och humanitärt arbete. Sverige har länge betonat att FN måste stärkas och effektiviseras, på grund av att de stora hoten mot människors säkerhet och framtid är globala och därför måste hanteras gemensamt.

Sverige kan naturligtvis på egen hand bara marginellt förstärka och förbättra FN. Genom medlemskapet i Europeiska Unionen och det traditionella nära samarbetet med de nordiska länderna har Sverige dock stora möjligheter att utöva inflytande i FN och påverka organisationens utveckling. Det sker på flera vägar: genom konkreta bidrag med personella  och materiella resurser, utöver de obligatoriska; genom en strävan att iaktta ett konsekvent multilateralt och samarbetsinriktat förhållningssätt; och genom att stödja grundläggande mellanstatliga principer och mänskliga rättigheter.