Den italienska ekonomin hämmas generellt av bristande konkurrens (inom t.ex. finans-, energi- och tjänstesektorerna), besvärande byråkrati, dåligt utvecklad infrastruktur, höga och komplicerade skattesatser, rigida arbetsmarknadsregler, låga investeringsnivåer och ett trögt juridiskt system. De regionala skillnaderna har alltid varit stora, något som årtiondens massiva överföringar till södra delen av landet inte ändrat på. Medan norra Italien tillhör Europas ekonomiskt starkaste regioner, är genomsnittsinkomsten i den södra delen av landet ofta inte mer än hälften.
Utvecklingen och produktionen av högteknologiska produkter är svag och investeringarna i forskning och utveckling uppgår endast till ca. hälften av EU-snittet (ca 2 %). De småföretag som tidigare setts som en av Italiens konkurrensfördelar saknar delvis resurser för att hänga med i storföretagens forskning och utveckling, kan inte pressa priserna med storskalig produktion samtidigt som de oftast saknar möjligheter att utlokalisera delar av verksamheten till låglöneländer.
Ovanstående är en viktig förklaring till att Italiens globala konkurrenskraft tillhör de sämsta inom EU. Produktiviteten har sjunkit den senaste tioårsperioden, samtidigt som lönerna har ökat. Efter införandet av euron har man även förlorat möjligheten att devalvera valutan för att öka konkurrenskraften. Italienska exportvaror (såsom textilier, skor, lädervaror, kemikalier, möbler, vitvaror, jordbruksprodukter och maskinverktyg), är "lättkopierade" vilket öppnar för konkurrens från låglöneländer, framförallt Kina.
Förutom jordbruket (3% av BNP) har Italien få råvaror. Italiens handel utanför EU karaktäriseras därför av en betydande energiimport från länder som Ryssland, Libyen och Algeriet.
Statsskulden uppgår år 2010 till något under 120% av BNP. Efter att under en rad av år ha minskat något bröts trenden i och med den globala finanskrisen 2008 och statskulden ökar nu åter.
Italien har en arbetslöshet på 8,2%, med kraftiga variationer mellan åldersgrupper och regioner. I den södra landsändan (Mezzogiorno) är arbetslösheten mer än dubbelt så hög som i norra Italien och bland italienska ungdomar går ca 26 % utan jobb. Förvärvsfrekvensen jämfört med Sverige är låg (56%), vilket framförallt beror på att kvinnors deltagande i arbetslivet (46%) är betydligt lägre än i Sverige.