Utrikes- & säkerhetspolitik

Italiens utrikes- och säkerhetspolitik bygger traditionellt på såväl den europeiska integrationen som en stark transatlantisk länk. Italien var ett av EU:s sex grundarländer (och grundfördraget tillkom i Rom 1957) och tillhör fortfarande de mest integrationsvänliga länderna inom unionen.

Inom EU råder det bred politisk uppslutning kring stödet för EU:s fortsatta utvidgning, och Italien verkar för att både grannländerna i Västra Balkan och Turkiet på sikt skall kunna träda in i unionen.

Italiens kroniskt dåliga statsfinanser har lett till att man har argumenterat för en flexiblare stabilitets- och tillväxtspakt (STP). Införandet av euron var kontroversiell eftersom många menade att det ledde till prisökningar.

Den på senare år dramatiska inströmningen av illegala invandrare över Medelhavet gör att Italien är pådrivande för att stärka EU-samarbetet på migrationsområdet. Den nationella lagstiftningen har under Berlusconiregeringen gjorts mer restriktiv, även om årliga kvoter för arbetskraftsinvandring tillämpas.

Italien tillhör också Nato:s grundarländer, och idag tillmäts det fredsbevarande arbetet stor vikt. Italien deltar med stora truppstyrkor i bl.a. Afghanistan, Kosovo och Libanon.

Italien är medlem i FN sedan 1955 och är idag den sjätte största bidragsgivaren till FN:s reguljära budget. 2008-09 är Italien medlem i FN:s säkerhetsråd. Italien är värdland för ett antal FN-organ - efter New York och Genève är Rom den största FN-staden. De tre FN-organen FAO, WFP och IFAD  har en sammanlagd budget om 4 miljarder USD och 10 000 anställda.