I oktober 2004 ombildades regeringen efter sprickor inom den högsta ledningen. Premiärminister Khin Nyunt avsattes tillsammans med bl.a. utrikesministern, och sattes sedermera i husarrest. I och med regeringsombildningen hårdnade det inrikespolitiska klimatet och Burmas isolation tilltog. Under 2005/2006 flyttade regimen hela regeringskansliet med administration till en helt nyanlagda stad i en avlägsen del av landet och utropade staden, Nay Pyi Daw, till ny huvudstad.
Oppositionen förföljs systematiskt och medlemmarna trakasseras och fängslas. Under 2000 inleddes tillfälligt en förtroendeskapande dialog mellan NLD och regimen, vilket ledde till att Aung San Suu Kyi frigavs i maj 2002, tillsammans med ett stort antal politiska fångar. Perioden av frihet fick dock ett brått slut i maj 2003, då Aung San Suu Kyi och hennes anhängare anfölls under en turné på landsbygden. Flera NLD-anhängare dödades eller fängslades och Aung San Suu Kyi sattes åter i husarrest. I maj 2004 tilläts NLD återöppna sitt huvudkontor i huvudstaden, medan övriga NLD-kontor i landet förblev stängda. Aung San Suu Kyi befinner sig fortfarande i husarrest, där hon suttit under tio av de senaste 16 åren, medan de flesta i NLD:s ledning återfått en begränsad frihet. För mer information om bl a fängslanden och politiska fångar, se regeringens årliga rapport om situationen för mänskliga rättigheter i Burma.
I konflikten mellan militärjuntan och oppositionen har FN:s generalsekreterare utsett en medlare, Ibrahim Gambari, som är Generalsekreterarens Särskilde Sändebud. Dessvärre har inga mätbara framsteg i dialogen kunnat uppnås. Både Gambari och Sergio Pinhiero, FN:s specialrapportör för de mänskliga rättigheterna i Burma, har dock tillåtits besöka landet vid flera tillfällen under det gångna året, dock utan att de burmesiska myndigheterna givit vika för några av de krav på frigivning av fångar, en öppen process i utformningen av en ny konstitution etc som framförts. Under våren 2008 utsågs en ny specialrapportör för mänskliga rättigheter att efterträda Pinheiro, argentinaren Tomas Ojea Quintana.
I augusti 2007 chockhöjde regimen plötsligt bränslepriserna, vissa med upp till 500%. Detta blev gnistan som tände en serie mindre demonstrationer i olika delar av Burma, vilka leddes av munkar. Protesterna gällde krav på bättre levnadsvillkor och materiell standard. Militärens våldsamma hantering av dessa fredliga uttryck för missnöje – inklusive misshandel av munkar – ledde till att större demonstrationer hölls i framförallt Rangoon.Under några dagar i september växte demonstrationerna till tiotusentals människor – enligt vissa uppgifter över hundratusen – innan stora militärstyrkor skickades ner till Rangoon för att med våld slå ner upproret. Över 5000 personer beräknas ha frihetsberövats i samband med nedslaget, munkkloster vandaliserades och utrymdes och enligt regimens egna siffror fick 31 personer sätta livet till. Den verkliga siffran beräknas vara betydligt högre. Protesterna och nedslaget fick stor massmedial uppmärksamhet världen över (DN utnämnde händelserna i Burma till årets viktigaste utrikespolitiska nyhet 2007) och ledde bl a till reaktioner i form av stärkta sanktioner mot Burma från bl a EU och USA.
År 2003 presenterade SPDC en så kallad "Vägkarta för fred och försoning". Ett nationalkonvent planerades i vilken en ny konstitution skulle utarbetas. Därefter ska demokratiska val genomföras. Sedan dess har ett antal nationalkonvent hållits. Den politiska oppositionen, NLD, har hittills avstått från att delta, eftersom man inte ansett sig få något utrymme till verkligt inflytande. Regimen har nu aviserat att konstitutionen är klar, den är publicerad och folkomröstning planerad till den 10 maj 2008 för att formellt anta dokumentet. Dock har man inte tillåtit något utrymme för den opposition som förespråkar ett ’nej’ till konstitutionen och det är förbjudet att uttala sig negativt om själva folkomröstningen. Allmänna val till parlamentet är utlysta till 2010, men en regel i konstitutionen förhindrar bl a Aung San Suu Kyi att ställa upp i valet. Sättet på vilket konstitutionen tillkommit och folkomröstningen planeras hållas har fått kraftig kritik av burmesisk opposition och det internationella samfundet.
Det finns omkring 100-200 olika etniska grupper i Burma, varav några av de största är Shan, Karen, Karenni och Mon. Frågan om de etniska gruppernas ställning och rättigheter är ett annat stort inrikespolitiskt problem vid sidan av bristen på demokrati. När Burma först blev självständigt skapades en förbundsstat med rätt för delstaterna att utträda ur unionen. Militärregimen har dock motsatt sig en sådan utveckling, med ständiga väpnade uppror som följd. Numera har stillestånd slutits med nästan alla rebellarméer, inklusive med Karen National Union (KNU). De väpnade konflikterna samt omfattande tvångsförflyttningar av etniska grupper har dock bidragit till stora flyktingströmmar. Omkring två miljoner människor uppskattas leva som internflyktingar/migrantarbetare i Thailand och omkring 150.000 människor bor i flyktingläger i Thailand. Bangladesh och Indien har också tagit emot ett stort antal muslimska flyktingar.
WHO förde år 2000 upp Burma på listan över "världens fattigaste länder". Misären bland befolkningen har stigit i takt med vanskötseln av ekonomin. Den utbredda förekomsten av HIV/AIDS, tbc och malaria utgör idag ett allvarligt hot mot befolkningen