Det federala parlamentet är indelat i en senat och en deputeradekammare. Senaten har 71 medlemmar (varav f n 26 kvinnor) av vilka 40 väljs direkt och 31 indirekt. Den har främst rådgivande uppgifter och fungerar också som medlare vid konflikter mellan den regionala och federala nivån. Deputerade-kammaren består av 150 ledamöter (varav f n 50 kvinnor) och är den lagstiftande församlingen. Allmänna val hålls vart fjärde år, valdeltagande är obligatoriskt för alla belgiska medborgare över 18 år.
Motsättningarna mellan språkgrupperna har under de senaste trettio åren lett till ett antal konstitutionella reformer med ökad regionalisering av den politiska makten som resultat. Vid sidan av det gemensamma parlamentet och den federala regeringen finns sålunda särskilda parlament och regeringar för Belgiens tre regioner Flandern, Vallonien och Brysselområdet. Vidare har de franskspråkiga och tyskspråkiga gemenskaperna separata representativa organ. Den federala regeringen har hand om bl a utrikespolitik, rättsväsende, försvar och socialförsäkringssystem. Regionerna reglerar t ex arbetsmarknadspolitik, energipolitik, transportfrågor, utrikeshandel, vapenexport, jordbrukspolitik och vissa skattefrågor medan språkgemenskaperna framför allt har ansvar inom social-, utbildnings- och kulturområdena.
Aktuella lägetBelgisk politik har sedan länge dominerats av tre partier: liberaler, kristdemokrater och socialister. Under de senaste decennierna har partierna delats efter språkgränserna, med flamländska respektive vallonska partier.
Vid det senaste parlamentsvalet i juni 2007 segrade de flamländska kristdemokraterna, CD&V med Flanderns ministerpresident Yves Leterme i spetsen. Valrörelsen på flamländsk sida dominerades i hög utsträckning av de institutionella frågorna. Det stod tidigt klart att de omfattande flamländska kraven på ytterligare regionalisering och det frankofona motståndet härför (främst från kristdemokraterna, CDH) skulle bli en stridsfråga i arbetet med att bilda en federal regering. De senaste åren har följaktligen karaktäriserats av politisk turbulens till följd av motsättningarna angående de institutionella frågorna och senare också beroende på den ekonomiska krisen.
Inledningsvis tog det 195 dagar att bilda en ny regering efter valet och då bildades en interimsregering under ledning av den tidigare premiärministern Guy Verhofstadt (VLD). Interimsregeringen avslutade sitt uppdrag efter tre månader och en mer permanent regering, med samma partisammansättning (liberaler och kristdemokrater från båda sidor samt de frankofona socialisterna) under ledning av valets segerherre Leterme bildades i mars 2008.
När sedan den ekonomiska krisen eskalerade tycktes Leterme-regeringen stärka sin position genom sitt agerande i den finansiella krishantering, i synnerhet räddningspaketen för de konkurshotade storbankerna Fortis och Dexia. Men den rättsprocess om huruvida en stämma hade behövt sammankallas för att ta ställning till förstatligandet och efterföljande försäljning till BNP-Paribas, som Fortis-gruppens mindre aktieägare drivit fick Leterme på fall. I samband med att appellationsdomstolen meddelade sin dom, som gick i aktieägarnas favör (i motsats till i första instans), uppmärksammade kassationsdomstolens president omständigheter som kunde peka på försök från regeringens sida att påverka rättsprocessen. Misstankarna ledde till att premiärministern lämnade in sin och hela regeringens avgångsansökan dagarna före jul.
Efter förhandlingar under julhelgen utsågs Letermes partibroder och deputerandekammarens talman Herman van Rompuy till regeringsbildare. Regeringen består av samma partier som tidigare. Van Rompuys avsikt är att regera fram till 2011.
Regionalval, som i Belgien är minst lika viktiga som de på federal nivå, ägde rum i juni i år. Valen hade två tydliga vinnare Ecolo på den frankofona sidan, och högernationalistiska N-VA på den flamländska. Dessa val har bekräftat bilden av ett Belgien som härbärgerar två olika politiska landskap. Schematiskt röstar de frankofona till vänster, flamländarna till höger, vilket inte underlättar de utmaningar som landet står inför vad gäller den ekonomiska krisen och institutionella reformer.
Regeringsbildningarna på regional nivå och skiftet på den belgiske kommissionärsposten ledde under sommaren fram till en regeringsombildning på federal nivå och Yves Leterme kunde därmed göra politisk come-back i den federala regeringen, nu som utrikesminister.
Största partier (i storleksordning efter valet i juni 2007):(150 platser i deputeradekammaren)Flamländska kristdemokraterna CD&V + nationalistiska N-VA: 30 mandat Frankofona liberalerna MR: 23 mandatFrankofona socialistpartiet PS: 20 mandatFlamländska liberalerna VLD: 18 mandatFlamländska socialistpartiet SP.A: 14 mandatVlaams Belang: 17mandat Frankofona kristdemokraterna CDH: 10 mandat