Mexicos utrikespolitiska grundlinje har bl.a. medfört att Mexico står utanför militärallianser och att den mexikanska militären har haft relativt få kontakter med omvärlden. I fråga om narkotika- och terroristbekämpning har under senare år ett utvidgat samarbete med USA tagit form. Även svensk materiel (bl.a. stridsbåt 90 och radarsystemet Erieye) spelar en roll i detta sammanhang. Med få undantag har mexikanskt deltagande i FNs fredsbevarande styrkor av grundlagsskäl inte förekommit.Detta har dock inte förhindrat ett aktivt multilateralt mexikanskt engagemang i övrigt, vilket särskilt har präglat den nuvarande regeringen. Under de senaste åren har Mexico varit värd för ett stort antal multilaterala möten, där FN-toppmötet Financing for Development i Monterrey, WTO-mötet i Cancún och EU-Latinamerika/Karibien-toppmötet i Guadalajara kan nämnas som några exempel. Mexico leder dessutom en vängrupp för FN-reformer och landet var också senast representerat som icke-permanent medlem av FNs säkerhetsråd 2002/03. Betydelsefullt är också att Mexico på ett helt annat sätt än tidigare har öppnat upp för internationellt samarbete inom mänskliga rättigheter, inklusive insyn och kritik avseende den egna MR-situationen. Ett konstruktivt bevis härför var Mexicos inbjudan år 2001 till UNHCHR att öppna ett MR-kontor i Mexico City.Relationen med USA är både den mest betydelsefulla och komplicerade. Den omfattande och växande närvaron av illegala mexikanska immigranter i USA är en ytterst känslig fråga att hantera och utgör i sig en ständig källa till animerad debatt i båda länderna. Varje år uppskattas det att närmare en halv miljon mexikaner tar sig över gränsen till USA. Antalet mexikaner i USA växer därför snabbt och även de sociala och ekonomiska banden mellan de båda länderna.
En av Foxregeringens stora utrikespolitiska föresatser var att få till stånd ett övergripande immigrationsavtal med USA. Terrorattackerna hösten 2001 tog dock nästan helt bort denna fråga från den amerikanska dagordningen. Även i nuläget förefaller förutsättningarna små för att nå en överenskommelse som skulle innebära legalisering för de många miljoner illegala mexikaner (siffran uppskattas till ca.11 miljoner) som befinner sig i USA. För Mexicos del handlar en lösning av migrationsfrågan om att skapa drägliga levnadsvillkor för sina medborgare i grannlandet. Möjligheten till utvandring och de valutainkomster som immigranterna skickar hem – ca 20 mrd USD, den största mexikanska inkomstkällan efter oljeinkomsterna och mer än FDI-flödet till Mexico - utgör en social och ekonomiskt säkerhetsventil som under årens lopp sannolikt har bidragit väsentligt till att mildra effekten av ekonomiska kriser och upprätthålla den politiska och sociala stabiliteten i Mexico. Samtidigt kan också konstateras att det stora utbudet av billig arbetskraft från Mexico utgör en icke oväsentlig komponent i den amerikanska ekonomin.
Utöver migrationsfrågan har säkerhetsläget vid gränsen till USA varit en högaktuell fråga under längre tid. Senare år har präglats en våldsvåg med ett stort antal mord i Mexicos norra delstater. Huvudsakligen anses dessa vara uppgörelser mellan kriminella gäng som konkurrerar om narkotikahandeln – och kontrollen över tullen, påstår vissa - vilken nästan uteslutande är inriktad mot USA. Kritiska amerikanska kommentarer om osäkerheten vid gränsen och anklagelser om korruption hos mexikanska myndigheter och polis har irriterat den mexikanska regeringen.
Det amerikanska beslutet nyligen om byggandet av en cirka 10 mil lång mur längs gränsen mellan länderna, har lett till en stark mexikansk irritation (frågan togs upp av president Fox vid det Iberoamerikanska toppmötet i Montevideo den 3 november, varvid de 22 närvarande länderna uttalade sitt klara stöd för den mexikanska positionen). När Felipe Calderón den 9 dennes träffade president Bush i Washington var frågan ett huvudämne.
I syfte att vis sidan om Nafta stärka det tri-laterala samarbetet mellan Canada, USA och Mexico lanserades 2005 initiativet Security and Prosperity Partnership (SPP). Bland de frågor som har varit aktuella vid toppmöten mellan de tre ländernas ledare återfinns samarbete i respons till epidemier (fågelinfluensan), samordnad katastrofhantering och upprättandet av ett nordamerikanskt konkurrenskraftsråd med affärsmannadeltagande.
Sammantaget kan konstateras att relationen mellan Mexico och USA är av stor betydelse för båda parter i bred bemärkelse och också för den ekonomiska -politiska stabiliteten i Mexico. Givet det stora ömsesidiga beroendet torde det också vara ett rent amerikanskt egenintresse att Mexicos politiska och ekonomiska stabilitet utvecklas och stärks ytterligare. Mexicos Latinamerikarelation har under senare tid inte varit helt okomplicerad. I tydlig konkurrens med i synnerhet Brasilien försöker Mexico gärna positionera sig som något av en talesman för regionen. Det felslagna försöket att lansera utrikesminister Derbez som OAS-ordförande 2005 visade att det inte alltid är så lätt. Balansgången mellan å ena sidan värnandet av nära relationer med (och beroendet av) USA och, å den andra, ett närmande till ett allmänt tämligen Bush-kritiskt Sydamerika har dock visat sig vara svår. Detta illustrerades tydligt av det snöpliga diplomatiska efterspelet till det allamerikanska toppmötet i Mar del Plata i Argentina i november i fjol. Med udden riktad mot toppmötesvärden Kirchner beklagade sig Fox för att det USA-lanserade - och av Mexico stödda - initiativet om ett frihandelsområde för hela den amerikanska kontinenten (FTAA) inte hade getts en impuls under toppmötet. Kirchner var inte sen att ge svar på tal med Venezuela som deltagande part; ett överilat tonläge ledde till att Mexico och Venezuela hemkallade sina respektive ambassadörer. Det kan i sammanhanget nämnas att en skarp ordväxling mellan Mexico och Venezuela fortsatt efter det att Chavez offentligt har yttrat att man inte avser att erkänna den blivande presidenten Calderon.
Med Centralamerika kan möjligtvis sägas att Mexico på gott och ont har lite av storebrorsroll. Under senare tid har det mellanamerikanska samspelet funnit en gemensam nämnare i kollektiva ansträngningar för att protestera mot det nämnda amerikanska beslutet att uppföra en mur längs vissa delar av gränsen mellan USA och Mexico. Det sk Puebla-Panama-projektet är ett annat samarbetsinitiativ från mexikansk sida som syftar till infrastrukturförbättringar i södra Mexico och grannländerna i söder. Projektet förfaller emellertid inte vara någon omedelbar framgång och har också utsatts för intern kritik särskilt från NGO-håll (bl.a. för att inte tillräckligt ha tagit full hänsyn till invånarnas ursprungliga rättigheter). Ett mer nyligt utspel från mexikansk sida tycks gå i oljediplomatins tecken. Tydligen utan något mer grundligt förankringsarbete har ett energisamarbete inom regionen föreslagits, bl.a. med utlovandet av byggandet av ett oljeraffinaderi i något land i Centralamerika.
Relationen till Kuba har historiskt sett varit nära och landet mottar mexikansk utvecklingshjälp. De aktuella bilaterala relationerna är dock påtagligt sämre än under de tidigare PRI-regeringarna. Detta torde huvudsakligen bero på den mexikanska omsvängningen i hållningen (att numera rösta för) till de sk. Kuba-resolutionerna i den dåvarande FN-kommission för de mänskliga rättigheterna. President Fox besökte Kuba 2002 och träffade då också kubanska oliktänkande.