Sammanfattning- Makroekonomin är trots globala ekonomiska kriser fortfarande i balans med sjunkande inflation men med en valuta som deprecierats rejält den senaste tiden. - Regeringen har länge kunnat finansiera budgeten utan egentlig upplåning. Pga minskat bistånd och minskad skatteuppbörd kommer regeringen åter att behöva ta större lån för att kunna genomföra den ambitiösa budgeten.- President Kikwete verkar för ökade utländska investeringar men näringslivsklimatet i Tanzania lider fortfarande av arvet från enpartistaten och av en misstänksamhet mot privat företagande. Tanzania tappar återigen i Världsbankens ”Doing Business-index” och halkar efter regionalt. - Korruption är ett stort problem för näringslivsklimatet och för tredje året i rad har Tanzania fått lägre poäng än året innan i Transparency Internationals Corruption Perceptions Index (CPI).- Regional integration på stark frammarsch genom historiskt beslut i november 2009 om en gemensam marknad i EAC. Även samarbetet mellan de tre regionala blocken EAC, SADC, COMESA lovar på sikt större handelspotential för regionen. - Bakslag i slutförhandlingarna på ministernivå i juni om FEPA för varuhandel och emotsedd signering uteblev efter delvis infekterad process.
Makroekonomisk utveckling, tillväxt och fattigdomsminskningSom ett resultat av 1990-talets makroekonomiska strukturreformer har den ekonomiska tillväxten i Tanzania de senaste åren legat mellan 6 och 8 procent. Befolkningstillväxten på ca 3 procent har lett till en ökning av BNP per capita med nästan 4 procent, till ca 450 USD/capita.
Tanzanias försörjningsbas domineras fortfarande av jordbruket, där flertalet av de fattiga har sin försörjning, även om denna sektor ”bara” växt med 3 – 5 procent per år. Jordbrukssektorn beräknas efter en omräkning stå för ca 25-30 procent av BNP. I princip har alla andra sektorer haft en bättre tillväxt under 2000-talet. Främst växer gruvsektorn som har legat på en genomsnittlig tillväxt på 15 procent per år. Andra sektorer på frammarsch är byggindustri och turism. Räknar man ihop servicenäringen är den efter omräkningen betydligt större än jordbrukssektorn.
Den senaste hushållsundersökningen från 2008 visar att inkomstfattigdomen minskat enbart marginellt sedan 2001 trots en hög real tillväxt i landet under perioden. Det finns några positiva utvecklingstrender i rapporten, som t ex att antalet inskrivna barn i skolan ökat markant och att hushållen redovisar ökade tillgångar av t ex mobiltelefoner, TV och cyklar.
Utmaningen för regeringen ligger främst i att omsätta tillväxten i fattigdomsreduktion. Det finns två spår för att göra det. Först handlar det om att försäkra sig om att statsutgifterna används kostnadseffektivt och motsvarar den stora ökning av utgifter som skett under 2000-talet. För det andra gäller det att förbättra affärsklimatet samt att bättre översätta den ekonomiska tillväxten i arbetstillfällen för de allra fattigaste. Det bör särskilt vara en ambition i jordbrukssektorn som försörjer den överlägset största andelen av befolkningen – det talas om 75-80% av Tanzanias befolkning som är beroende av jordbruket – och som släpat efter i utvecklingen. Det finns en stor potential i jordbruket; det finns gott om brukbar land med god jordmån, goda exportmöjligheter genom egna utskeppningsmöjligheter, och med en start från en låg nivå med begränsad produktivitet och en outvecklad infrastruktur. Regeringen har just lanserat ett särskilt program som skall lyfta jordbruket, det s k Kilimo Kwanza, men det reser många frågetecken.
Inflationen har under 2000-talet legat på en kontrollerat låg nivå, men steg under 2007 på grund av högre bränsle- och matkostnader. 2008 gled inflationen för första gången över tio procent och låg kvar på den nivån under hela 2009. Även i början av 2010 har inflationen varit hög men har nu sakta börjat sjunka till under 10 % för första gången sedan 2008.
Den tanzaniska shillingen har en lång historia av depreciering även om de senaste årens rörelser varit mindre och valutan förhållit sig ganska stabil mot dollarn. Valutareserven uppgår till knappt 3 miljarder USD och motsvarar lite mindre än ett halvårs import.
Den internationella finanskrisen bedöms inte ha haft så stora direkta effekter på Tanzanias finansiella system, bl a eftersom landet och dess finansiella sektor inte är särskilt starkt integrerat i den globala ekonomin. Däremot har krisen påverkat landets ekonomi indirekt genom lägre export och turism., Utlandsinvesteringarna har också sjunkit och det ser just nu också ut som att biståndsvolymerna under 2010 sjunker något, särskilt budgetstödet.
Statsbudgeten De senaste åren har sett en ökning av statsutgifterna från 17 procent av BNP 2000/2001 till cirka 26 procent 2008/2009, samtidigt som skatteintäkterna beräknas öka från ca 12 procent av BNP till 16 procent. Av detta följer att landet är fortsatt beroende av extern finansiering. Ca 30 procent av budgeten finansieras av givarna.
Inför förra årets budget gjorde finansministern klart att biståndsberoendet skall minska och att de löpande utgifterna skall kunna finansieras av interna intäkter. Den retoriken verkar har mjukats upp något sedan dess och man säger nu att man även för en lång tid framöver kommer att vara beroende av bistånd. Däremot har budgetstödsgivarna annonserat att nästa år kommer att innebära en minskning med drygt 200 miljoner USD och därav kommer Tanzania bli beroende av att hitta andra finansieringskällor. Hittills har de ökade skatteintäkterna främst berott på att man genomfört åtgärder för att stävja skattefusk och infört effektivare uppbördssystem för VAT. Inkomstskatten utgör idag endast en begränsad del av skatteintäkterna. Det är svårt att förutsäga hur mycket det är möjligt att öka skatteintäkterna i framtiden. För budgetåret 2009/10 ligger den faktiska uppbörden ca 10 % under den planerade.
I statsbudget för 2010/2011, som presenterades den 10 juni, görs en särskild satsning på en modernisering av jordbruket (Kilimo Kwanza). Årets budget får ses som en valbudget med ”något för alla” och ett uttalat mål att stimulera ekonomin och tillväxten som minskat av den globala ekonomiska krisen. Särskilda skattelättnader och transportsubventioner ges t ex till hortikultur och förädling av jordbruksprodukter. Ett ökat skatteuttag eftersträvas. En svaghet i budgetprocessen är dock att det kan råda ganska stor diskrepans mellan allokerad budgetpost och utfall. T ex så användes i förra årets budget bara 14 % av de budgeterade utgifterna till utbyggnad av energi, och det i ett land som återkommande brottas med elavbrott pga otillräcklig kapacitet. Nu pågår ett arbete att ta fram en ny fattigdomsstrategi som skall börja gälla från och med 1 juli 2010. Det är en strategi som ämnar lägga mer tonvikt vid tillväxt än vid utbyggnad av social service (som den pågående strategin poängterar).
Statsskulden i Tanzania anses f n hanterlig med en skuld/export kvot på ca 24 procent efter omfattande multilaterala skuldavskrivningar 2001 (HIPC) och 2006 (G8-initiativet) och utgör bara ca 3% av exporten. Däremot ökar budgetskottet snabbt, inte minst pga av effekterna av den finansiella krisen, minskat skatteuppbörd och minskat bistånd. IMF och Världsbanken anser att Tanzania kan öka upplåningen till ca 1.5-2% av BNP utan att riskera att skuldsituationen blir hållbar. I regeringskretsar diskuteras därför ökad utländsk upplåning genom sk Eurobonds, likt andra afrikanska länder gjort, för att på så sätt finansiera budgetunderskottet. I budgeten för 2010/2011 har regeringen dock framförallt aviserat upplåning på kommersiella villkor för att täcka underskottet, något som mötts med reservationer från IMF.
Av budgeten går drygt 20 procent till den lokala förvaltningen. Det finns en officiell målsättning att den lokala förvaltningen skall tilldelas 25 procent av den totala budgeten, men det verkar finnas uppenbara tvivel på central nivå om att detta är en bra idé.
NäringslivsklimatetÄven om det var länge sedan den formella övergången till marknadsekonomi ägde rum i Tanzania, så finns det frågetecken kring huruvida landets regering köpt konceptet fullt ut. I officiella uttalanden nämns ofta den privata sektorn som motorn i den ekonomiska tillväxten och skaparen av arbetstillfällen, men i praktiken så görs det få framsteg gällande näringslivets förutsättningar att verka. Den privata sektorns frustrerade förespråkare menar att det finns en fortsatt misstänksam inställning hos den offentliga sektorn till näringslivsverksamhet, och att kvalitén på de offentliga tjänster som ska tillhandahållas för att främja näringslivet blivit sämre. Budskapet framfördes inte minst under årsgenomgången av det generella budgetstödet i november 2009. Inställningen illustreras även av konkreta händelser, som t ex det rekordsnabba beslutet i parlamentet i februari 2010 om att införa en lag som bl a innebär att samtliga företag inom telekommunikationsbranschen som är aktiva i landet måste börsnoteras på den lokala börsen i Dar es Salaam. Även de internationella index som rankar investeringsklimat i olika länder bekräftar utvecklingen. Tanzania föll i Världsbankens ”Doing Business-ranking” inför 2010 till 131:a plats av de 183 länder som ingår, vilket var fem placeringar sämre än föregående år. Av övriga EAC länder rankas samtliga högre med Kenya 95, Uganda 112, Rwanda 67 och bara Burundi ligger efter på 176. Tiden och kostnaden för att få byggtillstånd, registrera tillgångar, samt svårigheten att anställa och avskeda, är i nämnd ordning de faktorer som är mest problematiska. I World Economic Forums ”Global Competitiveness Report” 2009/10 har Tanzania förbättrat sin ranking något, men ligger fortfarande långt ner på listan som nummer 100 av 133 länder. Dålig infrastruktur (vägar, hamnar, energi och telefoni), arbetskraftens låga utbildningsnivå, samt låg absorbering av ny teknologi är i nämnd ordning de faktorer som uppges vara mest problematiska.
Ett positivt tecken är att president Kikwete - på eget initiativ och som ett svar på den försämrade rankingen i Doing Business 2010 – satt ihop en interministeriell grupp som tillsammans med representanter för den privata sektorn fått i uppgift att ta fram riktlinjer för hur landet kan förbättra näringslivsklimatet.. Riktlinjerna presenterades som utlovats sista mars 2010, med övergripande aktivitetsområden på kort, medellång och lång sikt. I slutet av juni skall en mer detaljerad arbetsplan och finansieringsförslag presenteras. Processen upplevs av de involverade parterna som seriös och högprioriterad.
Vad det gäller biståndsprogram inom området står det nu klart att det sk BEST (Business Environment Strengthening Tanzania) programmet, som tidigare fått stöd av ett antal bilaterala biståndsgivare inklusive Sverige, men nu endast av Världsbanken, inte har lyckats med att reformera näringslivsklimatet i den utsträckning som man initialt hade hoppats. BEST fokuserar på att förenkla lagstiftning, minska byråkratin och transaktionskostnaderna för näringslivet, förbättra myndigheternas service till företag, förbättrade möjligheter att lösa affärstvister (skiljedomsförfarande), förenkla tillhandahållandet av markrätter, företagsregistrering, samt främjande av inhemska och utländska investeringar. Ett nytt sätt att adressera dessa områden behövs och diskuteras just nu. Regeringen förväntas leverera ett programförslag för ett nytt och omstrukturerat BEST – influerat av de ovan nämnda riktlinjerna – i slutet av juni 2010. Det pågår även nationella program för att underlätta tillgången till finansiella tjänster (främst krediter, sparande och transfereringar) för små och medelstora företag och befolkningen i stort, bland annat den s k Financial Sector Deepening Trust (FSDT) som stöds av Sverige. Även om den procentuella siffran för hur många människor som har tillgång till finansiella tjänster gick bakåt i den senaste nationella undersökningen – främst pga av den snabba befolkningsökningen (ca 3 %) - så har FSDT i absoluta tal bidragit till att över 300 000 människor inkluderats i det formella samt informella finansiella systemet.
Korruptionen utgör ett viktigt problem för näringslivsklimatet i Tanzania och har de senaste åren varit en central inrikespolitisk fråga. Under 2007/2008 avslöjades ett antal stora korruptionsaffärer, bl a rörande oegentligheter på Centralbanken och felaktigheter i en stor energiupphandling, vars efterverkningar och uppföljning nära följs av såväl media som det internationella samfundet. Antikorruptionsmyndigheten PCCB ansvarar nu för en diger lista av pågående utredningar, som bl a resulterat i tjugotalet gripanden och åtal av bl a två tidigare finansministrar (Se även TM 40 2010-06-09: ”Korruptionsbekämpning i Tanzania – långsamheten oroar”)
Sammantaget riskerar regeringens agerande att skicka oklara signaler till potentiella inhemska och utländska investerare. Å ena sidan försöker man förbättra näringslivsklimatet och locka till sig nya investeringar, å andra sidan skapar man osäkerhet genom att agera defensivt och oförutsägbart i många konkreta fall (se exempel ovan gällande Telecom förslaget samt översynen av existerande kontrakt med investerare).
Infrastruktur och energi Infrastrukturen är överlag illa utbyggd och underhållen. Genom att Tanzania är så vidsträckt och befolkningen koncentrerad till vissa områden blir infrastrukturen en viktig men kostsam faktor i ekonomin. Flera givare är involverade i att stärka och bygga ut vägnätet, men mycket återstår att göra. Den bristande regionala infrastrukturen gör att det i dagsläget är betydligt billigare att frakta en container mellan Dar es Salaam och New York än att skicka samma container mellan Dar es Salaam och Bujumbura i Burundi.
EU har lanserat en stor satsning på infrastrukturen i landet och även USA:s Millennium Challenge Corporation program har detta fokus. Regeringen har fått beröm för de ekonomiska reformer och privatiseringar som genomförts. Privatiseringarna inom infrastruktursektorn, bl a av de statliga telefon- och vattenbolagen, har dock kantats av problem. Regeringen har också försökt förbättra hamnarna, men mycket återstår. Väntetiderna och korruptionen i Dar es Salaams hamn är fortfarande ett stort problem och ytterligare trafik riskerar leda till än längre väntetider och högre kostnader.
De fasta telekommunikationerna i Tanzania har liten täckning och utsätts för allt större konkurrens från mobiltelefonin, med fem verksamma operatörer. Det statliga företaget TTCL har ännu inte privatiserats, även om en mindre andel sålts till mobiloperatören Zain. Utvecklingen av mobiltelefonin är närmast explosionsartad.
Energisektorn fungerar inte tillfredsställande. Energibehovet i Tanzania täcks till 90 procent av biomassa. Fotogen och elektricitet står för 9 procent och kol och annat för 1 procent. För elförsörjningen har Tanzania till stor del förlitat sig på vattenkraft, som har stått för 51 procent av 1092 MW installerad kapacitet. Värt att notera är att i genomsnitt endast 58% av den installerade kapaciteten användes under 2009. Detta berodde dels på tekniska problem hos kraftverken och dels på begränsad vattentillgång. De tekniska problemen beror till stor del på eftersatt underhåll. Energiförlusterna i elsystemet är höga, drygt 20%. Under hösten 2009, tvingades elbolaget TANESCO till omfattande elransoneringsprogram med strömavbrott i upp till 12 timmar per dygn. Detta visar hur sårbar energiförsörjningen fortfarande är. Strategin är att gradvis minska andelen vattenkraft och öka naturgas- och oljebaserad samt förnybar energi, framförallt vindkraft. Näringslivet drabbades under ransoneringen av ökade kostnader och vinstmarginalerna minskade eller försvann helt. För att lösa situationen på längre sikt krävs omfattande investeringar i nya kraftverk och i transmissionsledningar. Ett regionalt samarbete pågår bland annat för att koppla samman kraftnätet mellan östra Afrika och södra Afrika. Tanzania satsar nu på att inom tre till fyra år bygga ut sin del av en förbindelse mellan Kenya-Tanzania och Zambia.
Tillgången till el är i genomsnitt ca 14% nationellt, och på landsbygden ca 3%. Enligt uppgift från Energiministeriet och myndigheten för landsbygdsenergi, ”Rural Energy Agency, REA”, avser regeringen att satsa på en kraftig utbyggnad av energiförsörjningen på landsbygden från 2010 och framåt.
Sverige har ett stort engagemang i elsektorn genom utvecklingssamarbetet och har en ledande roll inom givargruppen tillsammans med Världsbanken. Ett stigande antal givare engagerar sig inom energisektorn, från 2-3 för fem år sedan upp till dagens åtta. Det svenska stödet är koncentrerat kring förbättrad energiförsörjning på landsbygden och stöd till institutionell utveckling. Exempel är ett omfattande stöd till att bygga kapaciteten hos REA och ett stort elektrifieringsprojekt, Makambako-Songea, som kommer att knyta sydvästra Tanzania till det nationella elnätet och därmed ge uppemot 1,5 miljoner människor tillgång till el, direkt och indirekt genom olika samhällsfunktioner.
Handelspolitik Tanzanias ekonomi och handelspolitik har genomgått omfattande förändringar sedan övergången till flerpartisystem 1992, då också liberaliseringen av den tidigare centralstyrda ekonomin intensifierades. Den inåtvända protektionismen ersattes av en marknadsanpassad politik i syfte att främja konkurrens och ökad diversifiering. I dag finns överlag en insikt om handelsfrågornas betydelse, men det saknas fortfarande kapacitet och kompetens att göra djupgående analyser om hur man ska förhålla sig till enskilda handelsfrågor som diskuteras i WTO och andra internationella fora. Förhandlingarna om Ekonomiska partnerskapsavtal (EPA) med EU (se nedan) möts ofta av invändningar som inte sällan baseras på begränsad kunskap om avtalen och tillgängliga alternativ.
De främsta hindren för Tanzanias export står att finna inom landets gränser och gäller förutsättningarna för företagsamheten och entreprenörskap samt bristande kunskaper om andra marknader. Vissa förbättringar har dock skett och regeringen satsar på fortsatta åtgärder för att höja utbildningsnivån, förbättra infrastruktur och sänka kostnaderna för transporter, el, vatten och kommunikation, öka tillgången på kapital och krediter, förenkla regelverket för näringslivet och bekämpa korruptionen. Det faktiska genomförandet av reformer går dock i allmänhet långsamt.
Det främsta exporthindret på andra länders marknader består i dag av icke-tariffära handelshinder, i synnerhet SPS - och TBT-krav . Kraven är ofta högt ställda och ändras kontinuerligt. Tanzania har inte kapacitet att leva upp till dem eller att snabbt anpassa produktionen.
Handel och investeringar Tanzania dras med ett stort underskott i handelsbalansen på ca 3 miljarder dollar, där importen är ungefär dubbelt så stor som exporten. Under den ekonomiska nedgången föll de flesta råvarupriserna på Tanzanias varor samtidigt som exportvolymerna minskade. En lindrande effekt var att också oljepriset sjönk. Dessutom kunde försäljningen av guld minska fallet något. När den globala konjunkturen nu är på väg tillbaka är det viktigt att Tanzania försvarar sina marknadsandelar och förbättrar möjligheterna för handel med utlandet.
Mineralexporten, främst guld (90 procent) och ädelstenar, står för hela 48 procent av exporten. Guldexporten har ökat markant på senare år och guld är nu den enskilt största exportvaran. Ökningen beror delvis på ökade världsmarknadspriser men också på ökade volymer. Företag från Kanada, Sydafrika/Ghana och Australien har investerat i guldgruvor i norra Tanzania. Andelen traditionell export bestående av kaffe, bomull, tobak, te och cashewnötter minskar.
Utländska direktinvesteringar uppgick till ca 750 miljoner dollar 2008/2009, främst till gruvindustri och turism, men också tillverkningsindustri och jordbruk. Tanzania är därmed en av de 10 största mottagarna bland de minst utvecklade länderna i Afrika. Därefter har dock FDI:s minskat drastiskt, delvis som ett resultat av den globala ekonomiska krisen.
Bland svenska företag har Scania traditionellt en stark ställning i Tanzania och har varit etablerat i över 30 år. Ericsson har ett omfattande engagemang i landet och är stora på mobila system. Även företag som Sandvik, Atlas Copco och Sweco finns representerade. Efter omstruktureringen av svenska SEKAB finns fortsatt svenska intressen inom etanolområdet genom EcoEnergy. På Zanzibar verkar några mindre svenska företag inom framförallt möbel- och klädtillverkning samt turism. Antalet svenska turister på Zanzibar ökar, vilket var ett viktigt skäl till att ett svenskt honorärkonsulat på Zanzibar invigdes hösten 2008.
Regional integration i östra och södra AfrikaÄven om Tanzania historiskt har en stark politisk koppling till SADC så blir den regionala integrationen i Östafrika allt viktigare för landet. EAC (East Africa Community) har det senaste året tagit flera viktiga steg framåt i integrationsprocessen, inte minst vid dess toppmöte och tioårsjubileum i november 2009 då protokollet om Afrikas första gemensamma marknad (Common Market) kunde undertecknas. Protokollet innehåller de flesta delar för en fullfjädrad gemensam marknad men genomförandet kommer att kräva ytterligare finjusterande. Även om centrala element som fri rörlighet för varor, personer, arbetskraft, tjänster och kapital samt rätten att etablera sig och bosätta sig inom unionen är inkluderade så har en mängd undantag införts som begränsar liberaliseringen. Starka begränsningar finns kring arbetskraftsmigration, och ägarskap över land är helt undantaget i protokollet. Därutöver finns fortsatt ett antal icke-tariffära handelshinder bland medlemsländerna. Detta gör att protokollet om en gemensam marknad än så länge främst bör ses som en viktig politisk framgång och att den reella ekonomiska integrationen kommer att ta ytterligare tid.
Den 1 januari 2010 avslutades den femåriga transitionsperioden för EAC:s tullunion och en mer fullfjädrad tullunion är nu på plats där interna tullar tagits bort för lokalt producerade varor. Erfarenheterna av tullunionen visar hur komplicerad och tidskrävande den faktiska omställningen av regelverk och dess implementering är. Genomslaget av tullunionen är än så länge begränsat och har inte avsevärt påverkat den inter-regionala handeln (endast 8,5 % av EAC:s totala handelsflöden under 2008). Den kanske tydligaste fördelen med tullunionen för importörer är harmoniserade tullprocedurer och dokumentation. Andra potentiella fördelar har ännu inte realiserats och nya tekniska handelshinder har införts av i princip alla medlemsländer. Dubbla medlemskap i olika regionala ekonomiska grupperingar (REC:s) försvårar ytterligare, bland annat kring olika ursprungsregler.
Vid toppmötet i november förnyades även de politiska åtagandena om en monetär union och i februari 2010 beslöts att förhandlingar om denna inleds i mars 2011. De flesta bedömare anser att både en monetär union och framförallt en politisk federation ligger många år bort.
Dynamiken inom EAC förändrades något sedan Rwanda och Burundi blev medlemmar med Rwanda som starkt pådrivande för integrationen (tillsammans med Kenya). Av nödvändighet krävdes även att hänsyn togs till Burundis särskilda behov inom flera områden. Tanzanias försiktighet i fråga om integrationstakten och bestämda krav under den gemensamma marknadens slutförhandlingar om att vissa frågor måste förbli nationella (såsom jordägarfrågor och fri rörlighet av arbetskraft) väckte viss irritation hos de mer pådrivande medlemmarna som Kenya och Rwanda. Tanzania tog nyligen över som ordförande för EAC och tecken finns på att de framöver vill ses som mindre av en bromskloss för integrationsprocessen. Tanzanias president Kikwete själv ser nog de ekonomiska fördelarna av integrationen och balanserar därför gentemot den inhemska oron för att regional integration leder till arbetskraftsinvasion och stora markuppköp från Kenya och övriga grannar.
Tanzanias överlappande medlemskap i SADC och EAC bedöms ha bidragit till att försvåra harmoniseringen av tullar och regler. Därtill har näringslivsorganisationer kritiserat regeringens beslut att lämna COMESA .Inte minst i förhandlingarna om EPA har de olika medlemsländernas inbördes skillnader och överlappande medlemskap i olika regionala ekonomiska grupperingar (REC:S) varit komplicerande faktorer. Bland annat frustration över detta låg bakom att Tanzania under sitt ordförandeskapsår i Afrikanska Unionen 2008 lanserade förslaget om ett närmare samarbete mellan de tre regionala blocken COMESA, EAC och SADC. Resultatet blev en överenskommelse om skapandet av ett gemensamt frihandelsområde omfattande 26 länder som med en samlad folkmängd på runt 527 miljoner och en BNP på 624 miljarder dollar kan bli en viktig byggsten i den afrikanska ekonomiska gemenskap som Afrikanska Unionen ska förverkliga, även om vägen dit är mycket lång. Trots att det s k Tripartite-samarbetet kanske främst handlar om harmonisering av handelsregler i de tre organisationerna och ett gemensamt frihandelsavtal så har mycket av uppmärksamheten hittills riktats mot de transportkorridorer som man hoppas etablera, bl a den nord-sydliga (från Tanzania till Sydafrika via Zambia) som ges prioritet. Exemplen på hur dyra transporter är inom regionen jämfört med transporter till och från t ex Europa förskräcker.
EPA-förhandlingarna försenade Trots att EAC initialt inte var den av EU föredragna förhandlingspartnern i Östafrika har gruppen av länder mer gemensamt än många andra av de REC:s som EU förhandlar om ekonomiska partnerskapsavtal (de s k EPA) med. Ett ramverksavtal (Framework EPA, FEPA) kunde slutas i november 2007, innan WTO:s deadline. Avtalet innebär handelsliberaliseringar av 65 procent av handeln med EU senast 2010 (främst råvaror och kapitalvaror som redan är tullfria i praktiken), följt av ytterligare 15 procent senast 2023 (främst insatsvaror med en tullnivå på 10 procent) samt slutligen 2,6 procent senast 2033 (främst tillverkade varor). Bland de 17,2 procent som EAC har valt att undanta märks bl a kött, fisk, mejeriprodukter, grönsaker, frukt, kaffe, te, juice, papper, bildelar, trä, teko-produkter och skor.
Sedan FEPA överkoms har dock det slutliga undertecknandet dragits i långbänk, invändningar framförts och nya förhandlingar inletts kring avtalet, bland annat handelsbistånd (Aid for Trade) och MFN-klausulen. Frustrationen hos EU-delegationen har tilltagit och i början på 2010 gjordes relativt skarpa uttalanden från EU-delegationens chef i Dar es Salaam om att nuvarande situation inte är hållbar och strider mot WTO:s regler samt att utestående frågor istället måste hanteras i förhandlingen om det fullständiga EPA-avtalet. Under våren 2010 väcktes nya förhoppningar om att avtalet skulle kunna undertecknas i juni men vid slutdiskussionerna i Dar es Salaam på ministernivå, inkl EU:s handelskommission De Gucht, kunde det tidigare överenskomna avtalet inte undertecknas. Istället antogs skrivningar om en ambitiös tidsplan för att slutföra förhandlingar om ett fullständigt EPA innan EU/Afrika-toppmötet i november 2010.