Sammanfattning
Ekonomisk basinformation (2007)BNP: ca 14 miljarder USD BNP-tillväxt: 7,1 % Inkomst per capita: ca 320 USD/capitaInflation: 7 %Export: ca 2,2 miljarder USD Export till Sverige: SEK 8 miljonerImport: ca 4,9 miljarder USD Import från Sverige: SEK 608 miljoner
Makroekonomisk utveckling, tillväxt och fattigdomsminskning
Som ett resultat av 1990-talets makroekonomiska strukturreformer har den ekonomiska tillväxten i Tanzania de senaste åren legat mellan 6 och 8 procent. Befolkningstillväxten på ca 3 procent har lett till en ökning av BNP per capita med nästan 4 procent, till ca 320 USD/capita.
Tanzanias ekonomi domineras fortfarande av jordbruket, där flertalet av de fattiga har sin försörjning, även om denna sektor ”bara” växt med 3 – 5 procent per år. Jordbrukssektorn beräknas efter en omräkning stå för ca 30 procent av BNP. I princip har alla andra sektorer haft en bättre tillväxt under 2000-talet. Främst växer gruvsektorn som har legat på en genomsnittlig tillväxt på 15 procent per år. Andra sektorer på frammarsch är byggindustri och turism.
Utmaningen för regeringen ligger nu främst i att förbättra affärsklimatet samt att bättre översätta den ekonomiska tillväxten i arbetstillfällen och ökad välfärd för de allra fattigaste. Resultaten från ansträngningarna hittills att minska fattigdomen diskuteras just nu intensivt . En nyligen publicerad hushållsundersökning (household budget survey) visar att inkomstfattigdomen minskat enbart marginellt sedan 2001 trots en hög real tillväxt i landet under perioden. Bakgrundsstudierna behöver dock analyseras närmare vad gäller fattigdomens sociodemografiska spridning och vilka grupper som fått del av den ekonomiska tillväxten. Det finns flera positiva utvecklingstrender, som nyanserar blidlen, bl a att antalet inskrivna barn i skolan ökat markant och att hushållen redovisar ökade tillgångar av t ex mobiltelefoner, TV och cyklar.
Inflationen har under 2000-talet legat på en kontrollerat låg nivå, men steg under 2007 på grund av högre bränsle- och matkostnader. 2008 har inflationen för första gången varit över tio procent.
Den tanzaniska shillingen har en lång historia av depreciering även om de senaste årens rörelser varit mindre och valutan förhållit sig ganska stabil mot dollarn. Valutareserven uppgår till ca 2 miljarder USD och motsvarar lite mindre än ett halvårs import.
Den internationella finanskrisen bedöms inte ha så stora direkta effekter på Tanzania, bl a eftersom landet och dess finansiella sektor inte är särskilt starkt integrerat i den globala ekonomin. Däremot förväntas krisen på sikt att indirekt påverka biståndsvolymer, utlandsinvesteringar, turism och export.
Statsbudgeten
De senaste åren har sett en ökning av statsutgifterna från 17 procent av BNP 2000/2001 till cirka 28 procent 2007/2008, samtidigt som skatteintäkterna beräknas öka från ca 12 procent av BNP till 18 procent. Av detta följer att landet är fortsatt beroende av extern finansiering. Ca 40 procent av budgeten finansieras av givarna.
I årets budget har finansministern gjort klart att biståndsberoendet skall minska och att de löpande utgifterna skall kunna finansieras av interna intäkter. Om detta är realistiskt eller inte får tiden utvisa, men det är onekligen en stor utmaning, som torde kräva att skattebasen breddas samt att fler inkorporeras i den formella ekonomin. Hittills har de ökade skatteintäkterna främst berott på att man genomfört åtgärder för att stävja skattefusk och infört effektivare uppbördssystem för VAT. Inkomstskatten utgör idag endast en begränsad del av skatteintäkterna.
En stor del av statsbudgeten går till områden som prioriteras för fattigdomsbekämpning (undervisning, hälsa, infrastruktur, vattenförsörjning, jordbruk) även om utgifterna för dessa sektorer beräknas minska med 1-2 procent under 2008/09. Ca 68 procent av budgeten går till dessa områden. En svaghet i budgetprocessen är dock att det kan råda ganska stor diskrepans mellan allokerad budgetpost och utfall. Transportsektorn har fått höjd allokering under 2008/09. För att säkerställa tillräckliga intäkter för väginvesteringar och underhåll har punktskatten på bränsle höjts. Fortfarande finns dock ett stort gap mellan behov och finansiering av vägar. Omkring 32 procent av budgeten går till övriga områden t ex polis, militär, skuldtjänst, presidentens kansli etc.
Statsskulden i Tanzania anses f n hanterlig med en skuld/export kvot på ca 64 procent efter omfattande multilaterala skuldavskrivningar 2001 (HIPC) och 2006 (G8-initiativet).
Av budgeten går drygt 20 procent till den lokala förvaltningen. Det finns en officiell målsättning att den lokala förvaltningen skall tilldelas 25 procent av den totala budgeten, men det verkar finnas uppenbara tvivel på central nivå om att detta är en bra idé.
Näringslivsklimatet
Tanzania kämpar fortfarande med de skadeverkningar som ofta följer i planekonomiernas spår – både när de finns och när de avregleras. Detta illustreras genom näringslivets förutsättningar och utmaningar att verka.
Regeringen och inte minst president Kikwete försöker aktivt locka till sig utländska investerare och har marknadsfört Tanzania som ett investeringsvänligt land, inte minst i USA. Tanzania Investment Centre, som är en myndighet med uppgift att underlätta och attrahera investeringar, har blivit erkänd för sin goda service och tilldelats första pris för bästa ”Investment Promotion Agency” i Afrika.
Tanzania är rikt på naturtillgångar som guld, mineraler, diamanter och andra ädelstenar, vilket naturligtvis bidrar till att göra landet attraktivt för investeringar. Sannolikt har Tanzania också oljefyndigheter utmed kusten, och prospektering är påbörjad, dock har man ännu inte hittat olja. Flera utländska företag, bland annat från UK, Canada och NL, är involverade i prospektering. Samtidigt pågår en diskussion om hur intäkterna för eventuella oljefyndigheter ska fördelas mellan Zanzibar och fastlandet.
Även om Tanzania förbättrat investeringsklimatet så ligger man långt ner på internationella rankingskalor. På ”Global Competitive Ranking” som sammanställs av World Economic Forum rankas Tanzania 2008/09 som nummer 113 av 134 länder, en försämring jämfört med 2007/08 då man rankades 104 av 131 länder. Kenya rankas 93, Uganda 128, Zambia 112, Moçambique 130 så jämfört med flera grannar har man en något bättre position. Infrastruktur, arbetskraftens utbildning och korruption är i nämnd ordning de faktorer som är mest problematiska.
Ser man till det företagsklimat som investerare möter är bilden likartad. Tanzania rankas med sin 127:e plats fortfarande lågt bland de 181 länder som ingår i Världsbankens Doing Business ranking och tre placeringar sämre än föregående år. Kenya rankas 82, Uganda 111, Zambia 100 och Moçambique 141, så Tanzania hamnar lägre ner än tre av grannländerna. Doing Business ranking mäter tid, kostnad m m på 10 olika kriterier såsom att starta företag, söka licenser, hantera skatter och avgifter, registrera land, tillgång till krediter, slita kommersiella tvister, handel över gränser m.m.
Det står klart att näringslivsklimatet hämmas av en svag infrastruktur, osäker tillgång och höga priser för transport, kommunikation, el och vatten. Kvalificerad arbetskraft är en bristvara och affärs- och arbetslagstiftningen är fortfarande till stora delar snårig och föråldrad. Reformeringen av det illa fungerande rättsväsendet har dröjt mer än nödvändigt. Uppehålls- och arbetstillstånd utgör ofta det största hindret för utländska företag under etableringsfasen.
Tanzania satsar på att utveckla en mer dynamisk privatsektor. Det är dock uppenbart att reformpolitiken skulle behöva intensifieras. Det s k BEST-programmet, som stöds av ett antal givare inklusive Sverige, syftar till att förbättra företagarklimatet genom att förenkla lagstiftningen och byråkratin i affärslivet, förbättra myndigheternas service och möjligheten att lösa affärstvister. Genom åtgärderna ska man också försöka locka fler företag i den informella sektorn att övergå i den formella sektorn. Program finns för att underlätta tillgång till finansiella tjänster (främst krediter, sparande och transfereringar) för små- och medelstora företag och bredare grupper i befolkningen, bland annat den s k Financial Sector Deepening Trust som stöds av Sida. Även om det fortfarande är svårt för folk i allmänhet att ta banklån, kan en viss ökning av krediter till privata sektorn noteras.
De senaste årets hetaste inrikespolitiska debattämne har varit korruptions-frågan, vilket också får genomslag i näringsklimatet. Oppositionen presenterade i september 2007 en spektakulär ”list of shame” där elva ledande politiker och högre tjänstemän pekades ut – för olika förseelser och försummelser, en del allvarligare än andra. Några av de största berör den tanzaniska centralbanken. Det har handlat om en rad olika frågor, bl.a. de i januari bekräftade oegentligheterna i hanteringen på kontot för externa lån där presidenten avskedade centralbankschefen i början på året och tillsatte en polisutredning för en omfattande korruptionshärva som ännu inte har fått sin lösning. Men även en rad andra frågor och sektorer har berörts: ett radarinköp, en energiupphandling, gruvsektorn samt hanteringen av andra naturresurser såsom illegal skogsavverkning. På den senare punkten är korruptionsproblemen väl belagda och innebär betydande inkomstbortfall för statskassan. Antikorruptionsmyndigheten PCCB ansvarar nu för en diger lista av pågående utredningar, som bl a resulterat i tjugotalet gripanden och åtal av bl a två tidigare finansministrar.
Regeringen har tidigare sett över kontrakten inom gruvnäringen men under senaste året har frågan ytterligare aktualiserats i samband med publicering av den sk Bomani rapporten. Rapporten rekommenderar radikala förändringar i lagstiftningen och debatteras för närvarande flitigt, bl.a. i parlamentet.
Sammantaget riskerar regeringens agerande att skicka oklara signaler till potentiella investerare. Å ena sidan försöker man locka till sig nya investeringar, å andra sidan skapar man osäkerhet genom att se över gällande kontrakt.
Tanzania har från den 1 januari 2008 infört ett nytt system för minimilöner, som ingett viss oro hos både investerare och biståndsgivare vad gäller konsekvenser för sysselsättningen. Det nya systemet är mycket krångligt och har 23 olika minimilöner indelade i 8 olika sektorer. Den lägsta på 54 USD gäller jordbrukssektorn och vissa grupper i servicesektorn medan den högsta på 290 USD gäller för gruvnäringen och luftfartssektorn. Exportorienterade företag liksom arbetsintensiva företag har beviljats vissa undantag.
Infrastruktur och energi
Infrastrukturen är överlag illa underhållen. Regeringen har meddelat att man avser satsa på infrastruktur och energi. Upplåning på de internationella kapital-marknaderna har övervägts för att finansiera de omfattande infrastruktur-investeringar som behövs för att få ytterligare fart på tillväxten, men med tanke på den globala finanskrisen har dessa planer skjutits på framtiden.
Genom att Tanzania är så vidsträckt och befolkningen koncentrerad till vissa områden blir infrastrukturen en viktig men kostsam faktor i ekonomin. Flera givare är involverade i att stärka och bygga ut vägnätet, men mycket återstår att göra. Den bristande regionala infrastrukturen gör att det i dagsläget är betydligt billigare att frakta en container mellan Dar es Salaam och New York än att skicka samma container mellan Dar es Salaam och Bujumbura i Burundi.
EU har lanserat en stor satsning på infrastrukturen i landet och även USA:s Millennium Challenge Corporation program har detta fokus. Regeringen har fått beröm för de ekonomiska reformer och privatiseringar som genomförts. Privatiseringarna inom infrastruktursektorn, bl a av de statliga telefon- och vattenbolagen, har dock kantats av problem. Detsamma gäller järnvägen, där upphandlingen efter många turer vanns av ett indiskt företag (Rites Consortium). Regeringen har dock inte velat lämna över till Rites med hänvisning till att man är osäker på om företaget klarar att driva järnvägen på ett effektivt sätt. Regeringen har också försökt förbättra hamnarna, men mycket återstår. Väntetiderna och korruptionen i Dar es Salaams hamn är fortfarande ett alarmerande problem och ytterligare trafik riskerar leda till än längre väntetider och högre kostnader.
De fasta telekommunikationerna i Tanzania har liten täckning och utsätts för allt större konkurrens från mobiltelefonin, med fem verksamma operatörer. Det statliga företaget TTCL (Tanzanian Telcommunications Company) har ännu inte privatiserats, även om en mindre andel sålts till mobiloperatören Zain. Utvecklingen av mobiltelefonin är närmast explosionsartad.
Energisektorn fungerar inte tillfredsställande. Energibehovet i Tanzania täcks till 90 procent av biomassa. Fotogen och elektricitet står för 9 procent och kol och annat för 1 procent. För elförsörjningen har Tanzania till stor del förlitat sig på vattenkraft, som har stått för 63 procent av 889 MW installerad kapacitet. Under våren 2006, efter flera års torka, var vattenreservoarerna i stort sett tömda. Omfattande elransoneringsprogram med strömavbrott i upp till 16 timmar per dygn infördes. Detta visar hur sårbar energiförsörjningen fortfarande är. Naturgas och diesel ersatte vattenkraften, med kraftigt ökade kostnader som följd och under 2006 drabbade Tanzanias ekonomi på bred front; mängder av framförallt små- och medelstora företag kunde inte bedriva sin verksamhet. För att lösa situationen på längre sikt krävs omfattande investeringar. Sverige har ett stort engagemang i elsektorn genom utvecklingssamarbetet. Ett regionalt samarbete pågår bland annat för att koppla samman kraftnätet mellan östra Afrika och södra Afrika.
Handelspolitik
Tanzanias ekonomi och handelspolitik har genomgått omfattande förändringar sedan övergången till flerpartisystem 1992, då också en liberalisering av den tidigare centralstyrda ekonomin påbörjades. Den inåtvända protektionismen ersattes av en marknadsanpassad politik i syfte att främja konkurrens och ökad diversifiering. I dag finns en insikt om handelsfrågornas betydelse, men det saknas fortfarande kapacitet och kompetens att göra djupgående analyser om hur man ska förhålla sig till enskilda handelsfrågor som diskuteras i WTO och andra internationella fora. Handelsliberaliseringarna i Tanzania har gått hand i hand med den regionala integrationen i södra och östra Afrika.
Regeringen tog fram en handelspolicy för Tanzania 2003. Några av målen i handelspolicyn var att uppnå en uthållig exporttillväxt om 14 procent, att öka exportens andel av BNP till 25 procent, att dubblera den bearbetade exporten varje tioårsperiod och tjänstehandeln varje sexårsperiod samt att öka det totala exportvärdet till 1,7 miljarder dollar på fem år. Målen har delvis uppnåtts.
De främsta hindren för Tanzanias export står att finna inom landets gränser och gäller förutsättningarna för företagsamheten samt bristande kunskaper om andra marknader. Vissa förbättringar har dock skett och regeringen satsar på fortsatta åtgärder för att höja utbildningsnivån, förbättra infrastruktur och sänka kostnaderna för transporter, el, vatten och kommunikation, öka tillgången på kapital och krediter, förenkla regelverket för näringslivet och bekämpa korruptionen.
Det främsta exporthindret på andra länders marknader består i dag av icke-tariffära handelshinder, i synnerhet SPS - och TBT-krav . Kraven är ofta högt ställda och ändras kontinuerligt. Tanzania har inte kapacitet att leva upp till dem eller att snabbt anpassa produktionen.
Handel och investeringar
Tanzania dras med ett stort underskott i handelsbalansen på ca 2,6 miljarder dollar. Den ökande oljenotan har bidragit till en importökning i år med ca 21 procent, som ytterligare spätt på underskottet. En förbättring ser ut att vara inom räckhåll efter de senaste månadernas trendbrott i prisökningar och framför allt ett lägre oljepris. De fortsatt ljusa utsikterna för guldexporten kan också bidra till att stärka handelsbalansen. Under 2008 väntas Tanzanias samlade export öka med närmare 10 procent till ca 2,5 miljarder dollar.
Mineralexporten, främst guld (90 procent) och ädelstenar, står för hela 48 procent av exporten. Guldexporten har ökat markant på senare år och guld är nu den enskilt största exportvaran. Ökningen beror delvis på ökade världsmarknadspriser men också på ökade volymer. Företag från Kanada, Sydafrika/Ghana och Australien har investerat i guldgruvor i norra Tanzania. Andelen traditionell export bestående av kaffe, bomull, tobak, te och cashewnötter minskar.
Utländska direktinvesteringar uppgick till 600 miljoner dollar 2007, främst till gruvindustri och turism, men också tillverkningsindustri och jordbruk. Tanzania är därmed en av de 10 största mottagarna bland de minst utvecklade länderna i Afrika.
Den politiska krisen i Kenya förra vintern påverkade Tanzanias ekonomi marginellt genom en viss negativ inverkan på handelsutbytet. Samtidigt visade krisen på nya möjligheter i form av ökade transporter till Afrika via Tanzania och turism till naturparker och Zanzibar.
Handeln mellan Sverige och Tanzania har flukturerat kraftigt under den senaste tioårsperoden. Samtidigt som den svenska exporten ökat till omkring 608 miljoner SEK har importen från Tanzania minskat. Den ligger idag på enbart 8 miljoner SEK och består framför allt av kaffe och bomull. Sveriges export består främst av verkstadsprodukter.
Scania har traditionellt en stark ställning i Tanzania och har varit etablerat i över 30 år. Ericsson har ökat sitt engagemang i landet. Även företag som Sandvik och Sweco finns representerade. Sekab inledde 2006 samarbete med tanzaniska regeringen om storskalig etanolproduktion. På Zanzibar verkar några mindre svenska företag inom framförallt möbel- och klädtillverkning samt turism. Antalet svenska turister på Zanzibar ökar, vilket var ett viktigt skäl till att ett svenskt honorärkonsulat på Zanzibar invigdes tidigare i höstas.
Regional integration
Den regionala integrationen i södra och östra Afrika kommer på sikt att medföra större handelspotential.
Tanzania har en stark politisk koppling till SADC , som antagit en omfattande regional integrationsdagordning. Samtidigt är Tanzania medlem i den Östafrikanska gemenskapen, EAC, vars ekonomiska integration fortsätter utifrån tullunionen som sedan november 2006 omfattar Kenya, Tanzania, Uganda, Rwanda och Burundi. Den politiska integrationen i EAC släpar dock efter och ljudligt gnissel hörs inte minst från Tanzania i förhandlingarna om den gemensamma marknaden. Senast 2010 ska alla handelshinder mellan EAC-länderna vara eliminerade och en gemensam tullmur ha etablerats. På den gemensamma marknaden ska råda fri rörlighet för varor, personer, arbete, kapital, vilket inkluderar fri etableringsrätt, policykoordinering och gemensamma konkurrensregler. En kanske ännu större utmaning är att få med de nya EAC medlemmarna Burundi och Rwanda i det nya tullsystemet.
Kenya importerar redan idag tullfritt från Tanzania och Uganda. Tullen på kenyanska varor är idag 10 procent, men ska ha fasats ut till år 2010. EAC:s externa tullmur har tre olika nivåer; 0 procent på råvaror, 10 procent på halvförädlade produkter och 25 procent på förädlade varor. En högre tullsats (upp till 100 procent) behålls på ett sextiotal produkter som betraktas som känsliga. Sammantaget har Kenya förlorat 16 procent av tullinkomsterna och Tanzania 4,2 procent. Samtidigt väntas tullunionen främja industrin (i framförallt Kenya och Uganda) genom att reducera produktionskostnaderna och främja konkurrensen. I Tanzania gör dock bristande infrastruktur och andra interna hinder att man inte väntar sig samma positiva effekt, vilket också förklarar mycket av den interna kritiken i Tanzania mot EAC:s integrationsplaner. Parlamentariker talar om ”utförsäljningen av Tanzania”. Särskilt har frågorna om fri rörlighet för arbetskraft samt rätten för utlänningar att äga land vållat debatt.
Gemensamma regionala satsningar på infrastruktur finns med i EAC:s tillväxtplaner för regionen som helhet. Hamnarna måste bli mer effektiva och operera dygnet runt. Det regionala vägnätet måste byggas samman. Diskussioner pågår huruvida tullunionen efter 2010 ska bibehålla sina separata tullmyndigheter eller ha en gemensam tullmyndighet.
Parallellt har debatten om Tanzanias regionala tillhörighet fortsatt. De överlappande medlemskapen bedöms ha bidragit till att försvåra harmoniseringen av tullar och regler. Politiskt har Tanzania fortsatt känt större tillhörighet till SADC, men ekonomiskt ligger EAC närmare. Därtill har näringslivsorganisationer kritiserat regeringens beslut att lämna COMESA .
Regionaliseringen tog en ny vändning i oktober i år, vid toppmötet mellan representanter för de tre blocken COMESA, EAC och SADC i Kampala. Tanzanias president, tillika AU-ordföranden Kikwete, spelade en framträdande roll vid mötet då han lanserade förslaget om en sammanslagning av de tre blocken. Resultatet av mötet blev en överenskommelse om skapandet av ett gemensamt frihandelsområde från Sydafrika till Egypten och från DR Kongo till Kenya – totalt omfattande 26 länder med en samlad folkmängd på runt 527 miljoner och en BNP på 624 miljarder dollar.
Toppmötet gav de tre sekretariaten för EAC, SADC och Comesa uppdraget att i en gemensam arbetsgrupp inom sex månader lägga fram en plan för inrättandet av ett gemensamt frihandelsområde, ett legalt ramverk och åtgärder för att underlätta utbytet mellan kommersiella aktörer. Mötet instruerade även ordförandena för de tre blocken att påskynda utvecklingen av gemensamma kapitalmarknader, ett interregionalt bredband för Internet, ett gemensamt luftrum och en myndighet för att minska kostnaderna för lufttransporter.
Mötet innebar således en ny dynamik i de afrikanska integrationssträvandena, som ligger väl i linje med AU:s dagordning och kanske även förverkligande av landsfader Nyereres vision om en gradvis framväxt av ett sammanhållet Afrika. Svårigheter saknas dock inte, varken på den tekniska nivån eller när det gäller att få med parlamentariker, näringsliv och civilsamhället i processen.
EU kommissionen uppges vara i färd med att ingå ett avtal med de tre blocken om regionalt stöd till ett belopp av 645 miljoner euro inom ramen för EDF 10.
EPA-förhandlingarna
Tanzanias överlappande medlemskap i SADC och EAC bidrog till att försvåra och försena förhandlingarna med EU om ett ekonomiskt partnerskapsavtal (EPA). När Tanzania sent under hösten 2007 bestämde sig för EAC gick dock förhandlingarna oväntat fort och ett interimsavtal kunde undertecknas i slutet på november 2007, innan WTO:s deadline vid årets utgång. Tanzanias dåvarande handelsminister tillhörde signatärerna, men har i efterhand till ambassaden uttryckt irritation över bl a den burdusa attityd som Kommissionen ansågs ha intagit under förhandlingarna.
EAC (East Africa Community) är hittills den enda subregionala organisation i Afrika som enats om ett interimsavtal med EU. Avtalet innebär handelsliberaliseringar av 65 procent av handeln med EU senast 2010 (främst råvaror och kapitalvaror som redan är tullfria i praktiken), följt av ytterligare 15 procent senast 2023 (främst insatsvaror med en tullnivå på 10 procent) samt slutligen 2,6 procent senast 2033 (främst tillverkade varor). Bland de 17,2 procent som EAC har valt att undanta märks bl a kött, fisk, mejeriprodukter, grönsaker, frukt, kaffe, te, juice, papper, bildelar, trä, teko-produkter och skor.
I förhållande till EU vill Tanzania att utbudssidan och interna hinder, såsom, bristande infrastruktur, teknologi och utbildning, ska uppmärksammas mer. Subventioner utgör inte det största problemet för Tanzanias vidkommande.
Deras förhoppning är att EPA ska leda till ökade investeringar och bidra till kapacitetshöjningar som kan stärka Tanzanias förutsättningar för att konkurrera på den globala marknaden. Bristande utbildning, höga elkostnader och dålig infrastruktur gör att produkterna idag håller låg kvalitet och blir alltför dyra för att vara konkurrenskraftiga.
EU-kommissionen lanserade i samband med undertecknandet av interimsavtalet ett omfattande program om 78 miljoner Euro till stöd för regional integration i EAC och för att hantera förluster från borttagna tullar. I praktiken har det dock visat sig att krångliga procedurer för utbetalningar har gjort det svårt att ta del av dessa medel.
Förhandlingarna om ett fullvärdigt EPA-avtal med fokus på tjänster, regler och bistånd mellan EU och EAC fortsätter. Detta förväntas bli klart senast i juli 2009. Förhandlingarna om de s k Singaporefrågorna - investeringar, konkurrens, offentlig upphandling och handelsprocedurer – har dock hittills varit tuffa. Viktiga utmaningar i förhandlingarna, inte minst för Tanzania, är också frågor om tekniska handelshinder och kvalitetsfrågor (TBT, SPS), utbudsbegränsningar och stöd till kapacitetshöjande insatser.
Utvecklingssamarbete
Biståndets andel av Tanzanias BNP uppskattas till ca 12 procent och landet är fortfarande starkt biståndsberoende.
Givarsamarbetet har under 2000-talet gjort stora framsteg i Tanzania, samtidigt som det nationella ägarskapet stärkts. En fattigdomsstrategi (Mkukuta) och en plan för hur biståndssamarbetet ska fungera, Joint Assistance Strategy for Tanzania (JAST) togs fram 2006. JAST syftar till att stärka det nationella ägarskapet, harmonisera processer, reducera transaktionskostnader och stärka regeringens ansvar.
Allt fler givare har övergått till budgetstöd i Tanzania som stöd för att genomföra landets fattigdomsstrategi. För närvarande samordnar 14 givare sitt budgetstöd genom den s k Poverty Reduction Budget Support Facility. På så sätt förbättras flexibiliteten, rapporterandet och inte minst förutsägbarheten av biståndsflödet till budgeten. Det finns alltså ett system som kan hantera det ökade budgetstöd som Tanzania tar emot. Under 2006/2007 uppgick budgetstödet till 673 miljoner dollar och för 2007/2008 beräknas det uppgå till 750 miljoner dollar. Givargemensamma uppföljningar sker varje år i november. Den senaste trenden visar dock på att projektstöd har ökat relativt till budgetstöd, delvis pga ökat bistånd från USA. Trots goda målsättningar genom Paris-deklarationen om att biståndet skall göras mer förutsägbart anser den tanzaniska regeringen att planeringen av statsfinanserna lider av för stor osäkerhet om när biståndet anländer.
Den svenska regeringen tog i juni 2006 beslut om den nya samarbetsstrategin för Tanzania. Det svenska budgetstödet ökar gradvis och uppgick till 425 miljoner kronor 2008, vilket beräknas vara ca 65 procent av den totala volymen. Den andelen beräknas dock snarare ligga omkring 50 procent de kommande åren. Det övriga utvecklingssamarbetet har koncentrerats till färre sektorer. Insatserna utgörs av stöd till utbildning och forskning, handelsrelaterad privatsektorutveckling (inklusive kapacitetsfrämjande insatser inom handel), energi, HIV/Aids, fortsatt reformering av statsförvaltningen samt demokratisk utveckling och mänskliga rättigheter.
Inom handelsrelaterad privatsektorutveckling så går det svenska stödet i år till två multi-givar stödda program som nämnts tidigare; BEST programmet som syftar till att förbättra affärsklimatet och Financial Sector Deepening programmet som syftar till att öka tillgängligheten til finansiella tjänster för hushåll och små och medelstor företag. Därutöver ger Sverige stöd till handelskammaren (Tanzania Chamber of Commerce, Industry and Agriculture). Inom ramen för IF processen (Integrated Framework for Trade Related Technical Assistance to Least Developed Countries) verkar Sverige för ökad koordinering och förstärkning av regeringens kapacitet inom handelsområdet.