Internationellt

EU-politik
Nederländerna tillhör de sex ursprungliga länderna som var med om att grunda det europeiska samarbetet. Man har varit en förespråkare för att stärka EU som en politisk sammanslutning. Till mångas förvåning röstades dock Lissabonfördraget ned i folkomröstningen 2005 och efter det har Nederländerna fört en mindre federalistisk linje i fråga om EU:s utveckling och har mer betonat stärkandet av det egna nationella inflytandet på EU:s lagstiftning. Den nya regeringen har aviserat att EU:s kompetens och dagordning bör begränsas till grundläggande uppgifter som syftar till välstånd, frihet och säkerhet. Subsidiaritetsprincipen ska vara utgångspunkten och frågor som kan beslutas på nationell nivå ska inte beslutas i Bryssel. Man vill avreglera EU, reformera EU:s budget och göra budgetprocessen mer transparent. Lissabonfördraget har, säger man, satt en gräns för vad som kan anses acceptabelt vad gäller överföringen av befogenheter till Bryssel.

Nederländerna är anhängare av en stark europeisk utrikes- och säkerhetspolitik och är likasinnat med Sverige i många frågor; t.ex. frihandel, en fungerande inre marknad, öppenhet och klimatfrågor. På ett par områden skiljer sig dock Sveriges och Nederländernas positioner: utvidgningen och narkotikapolitiken samt prostitution. På de två sistnämnda områdena försöker Nederländerna genomföra vissa åtstramningar. Man arbetar för att bekämpa människohandeln och man arbetar också för att begränsa verksamheten i de s.k. coffeeshops (försäljning av narkotika är olagligt, men tolereras i viss utsträckning på dessa  coffeeshops).

Vad gäller frågan om den fortsatta utvidgningen av EU står landet i princip fast vid de åtaganden som givits de kandidatländer som nu förhandlar (inkl. Turkiet) och potentiella kandidatländer på Västra Balkan, men håller – med stöd av ”en utvidgningstrött opinion” – mycket hårt på att dessa länder strikt måste uppfylla alla uppställda kriterier. Den nya regeringen har strukit under att ”det finns en gräns för hur mycket EU kan utvidgas”.

 

Utrikes- och säkerhetspolitik
Den nederländska utrikes- och säkerhetspolitiken präglas alltjämt av det starka stödet för FN, samarbetet inom EU (se ovan) och NATO. Det transatlantiska samarbetet har en lång tradition och anses viktigt; Nederländerna understryker gärna sina goda relationer med USA. Stödet till FN avser inte minst mänskliga rättigheter (grundlagsfästa i Nederländerna) och FN:s fredsfrämjande operationer. NATO ses som den viktigaste ramen för säkerheten i Europa. Den nya regeringen har aviserat att man ser positivt på utvecklingen inom NATO, dvs. att civila resurser och aktörer fungerar sida vid sida med de militära vid en internationell insats och man vill att nederländska bidrag ska återspegla denna utveckling. Samtidigt menar man att NATO är en militär organisation och bör så förbli. Man förespråkar ett utökat samarbete mellan EU och NATO, men framhåller att inga dubbleringar får ske. Själva har Nederländerna sedan år 1997 en yrkesarmé.

Landet deltar i EU:s snabbinsatsstyrka (EUBG) och i NATO:s snabbinsatsstyrka (NRF).

Nederländerna har inom ramen för ISAF (NATO) haft en stor trupp i Afghanistan. Den 1 augusti 2010 upphörde den operativa militära insatsen och Nederländerna efterträddes bl.a. av amerikanska och australienska trupper. Efter långa förhandlingar mellan regeringen och oppositionen godkände parlamentet slutligen att en polisiär insats skulle genomföras i Afghanistan. Oppositionen villkorade dock sitt godkännande och krävde garantier av regeringen att dessa poliser inte skulle komma att användas som stridande trupp. Därför uppstod också en politiskt kontrovers när försvarsminister Hillen i september 2011 uttalade sig i media om den ”militära insatsen i Kunduz”. Detta fick oppositionen att åter kalla till debatt i andra kammaren, varpå Ministern offentligt beklagade sitt felaktiga uttalande för att inte undandra väljarnas redan haltande stöd för uppdraget.

Insatsen omfattar totalt 545 personer vilka tjänstgör i Kabul, provinsen Kunduz och i området kring Mazar-e Sharif. Insatsen ska pågå till 2014 och ha ett ben i EUPOL (EU) och ett i ISAF. Inom ramen för uppdraget arbetar experter med uppbyggnaden av rättsväsendet samt bidrar till transitionsprocessen.

Nederländerna deltar även i Atalanta (EU-insats) som har som syfte att stödja Somalia att bekämpa pirater och väpnade överfall. Sverige och Nederländerna har här haft ett nära samarbete. Genom de deltagande ländernas insatser säkras leveranserna av förnödenheter till flyktingar i Somalia. Ytterligare bidrog Nederländerna med trupp till Irakinsatsen (Coalition of the willing) om ca 1 300 personer, men närvaron har idag dock reducerats till ett fåtal personer.

Nederländerna fäster stor vikt vid kontakterna med Israel. Man ställer sig bakom ett allomfattande fredsfördrag mellan Israel och Palestina och ser en tvåstatslösning med 1967 års gränser som utgångspunkt. Med anledning av fredsförhandlingarna och ansökan om medlemskap i FN för Palestina har under senaste tiden dock en del skriverier förekommit i media angående utrikesminister Rosenthals personliga koppling till Israel (han har rötter och släkt i landet) och hans trovärdighet/opartiskhet har ifrågasatts vad gäller Israel/Palestinafrågan.

Fattigdomsbekämpningen i världen har av tradition varit en prioriterad fråga för Nederländerna. Vad gäller biståndet har det nederländska stödet till utvecklingsländerna alltid legat på en hög nivå (0,8-procentmålet), men på grund av den nya regeringens budgetnedskärningarna nu sänkts till 0,7 procent av BNP. Man gör nu en grundlig översyn med ambitionen att modernisera biståndsverksamheten. För att effektivisera kommer man att inrikta sig på färre partnerländer och ett mindre antal sektorer. Den nya regeringen har framhållit att man kommer att verka för att fredsbevarande insatser i utvecklingsländerna ska klassificeras som bistånd samt att DAC-kriterier ska anpassas därefter.

Inom ramen för Be-Ne-Lux-samarbetet finns ett nytt avtal från 2009 där ländernas samarbetar bl.a. om gräns-, inrikes- och rättsliga frågor samt hur man bäst kan genomföra Lissabonfördraget.
 

Haag ett centrum för internationella frågor
Haag är, efter New York, en av de största ”FN-städerna” i världen och detta har satt sin prägel på staden som ett viktigt centrum för olika högaktuella internationella frågor och med en omfattande diplomatisk representation. Nederländerna är värdland för ett stort antal internationella organisationer och internationella domstolar och de internationella organen ökar ständigt i antal. Haag är staden som anser sig representera ”fred och rättvisa”.
Sverige har genom ambassaden i Haag en regelbunden och aktiv dialog med många av de internationella organisationerna och domstolarna  och medverkar i flera beslutsfattande och policyskapande organ. Följande är exempel på internationella organ som verkar i Nederländerna: FN:s Internationella domstol (ICJ), Permanenta skiljedomstolen (PCA), den internationella brottmålsdomstolen (ICC), Krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien (ICTY), Haagkonferensen för internationell privaträtt, Haagakademien för internationell rätt, Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW), OSSE:s minoritetskommissarie (OSCE/HCNM), Libanontribunalen, Sierra Leonetribunalen, Eurojust och Europol. Dessutom finns bl.a. Europeiska Rymdorganisationens tekniska centrum, Europeiska Patentkontoret och UNCTAD:s råvarufond i landet.