Internationella organisationer i Nederländerna Nederländarna är värdland för en rad internationella institutioner. Hit hör FN:s Internationella domstol (ICJ), Permanenta skiljedomstolen (PCA), Internationella brottmålsdomstolen (ICC), Krigsförbrytartribunalen för före detta Jugoslavien (ICTY), Haagkonferensen för internationell privaträtt, Organisationen mot kemiska vapen (OPCW), Organisationens för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE) minoritetskommissarie (HCNM), Eurojust och Europol. Därutöver finns också Europeiska Rymdorganisationens tekniska centrum, Europeiska Patentkontoret och UNCTAD:s råvarufond i landet. Haag är därmed den fjärde största "FN-staden", efter New York, Genève och Wien.Utrikes- och säkerhetspolitik Den nederländska utrikes- och säkerhetspolitiken präglas alltjämt av landets starka stöd för FN och samarbetet inom EU och NATO. Det transatlantiska samarbetet upplevs som angeläget. Nederländerna hävdar gärna sina speciellt goda relationer med USA. Efter attentaten i New York och Washington den 11 september 2001 lämnade regeringen i Haag omedelbart utfästelser om bistånd i kampen mot terrorism. Nederländerna ställde sig också bakom USA i Irakkriget. Stödet till FN avser inte minst mänskliga rättigheter och världsorganisationens fredsfrämjande operationer. I likhet med Sverige har Nederländerna en MR-ambassadör i syfte att stärka MR-frågornas genomslagskraft i utrikespolitiken. Den nederländska hjälpen till utvecklingsländerna har alltid legat på en hög nivå, och man vill upprätthålla 0,8-procentsmålet. Fattigdomsbekämpningen i världen har också upphöjts till ett prioriterat område i regeringens politik. Under sex månader 2003 ledde Nederländerna, tillsammans med Tyskland, den fredsbevarande styrkan i Afghanistan (ISAF). I början av 2006 beslöt Nederländerna, efter en intensiv debatt, att sända ytterligare trupper till Afghanistan och för närvarande (augusti 2007) finns knappt 1700 holländare där. De nederländska trupperna är numera koncentrerade till Uruzgan i södra Afghanistan. Nederländerna deltar i fem olika fredsbevarande operationer inom ramen för FN. Det rör sig dock om ett fåtal man i två av fallen. Utanför FN:s ram, kan noteras att nederländsk militär fram till mars 2005 ingick i den internationella stabiliseringsstyrkan i Irak med cirka 1 350 man. I dagens läge är det mindre än tio man. NATO ses som den viktigaste ramen för säkerheten i Europa, inom vilken européerna emellertid nu bör bära en större del av bördan och intensifiera samarbetet. Exempel på Nederländernas militära samordning med grannländerna är den tysk-nederländska armékåren, ett nära samarbete med Belgien på det marina området och den brittisk-nederländska amfibiestyrkan. Nederländerna införde en yrkesarmé för några år sedan. Nederländerna stöder också utvecklandet av en egen europeisk kapacitet för krishantering, men är angeläget om att denna inte dubblerar NATO. Nederländerna deltar i en "EU Battlegroup" tillsammans med Tyskland och Finland.
EU-politik Nederländerna tillhör de sex ursprungliga länder, som var med om att grunda EU. Nederländerna förordade tidigare att gemenskapen utvecklades i federativ riktning men i takt med att EU har utvidgats har denna uppfattning dämpats till förmån för en mer pragmatisk hållning. På begäran av nederländska parlamentet hölls en folkomröstning (den första i Nederländernas historia) om förslaget till en ny europeisk konstitution den 1 juni 2005. Det blev en överväldigande seger för nej-sidan. 61,6 procent röstade nej till fördraget, endast 38,4 procent röstade ja. Valdeltagandet, 62,8 procent, var högre än väntat. På grund av resultatet av folkomröstningen upphörde ratifikationsprocessen i parlamentet. Regeringen påpekade dock att resultatet endast var ett nej till fördraget men inte till en fortsatt europeisk samverkan. Bland de orsaker till nej-segern som utpekats kan nämnas en oro för att Nederländerna skulle förlora för mycket av sin suveränitet, att tempot i den europiska integrationen blivit för högt samt att det var en protest mot att Nederländerna var unionens största nettobetalare per capita. Andra pekade på att resultatet speglade en klyfta mellan den politiska eliten och folket. Vid Europeiska rådets möte i juni lyckades det tyska ordförandeskapet få fram ett förslag till en lösning av det konstitutionella fördraget, som kunde accepteras av samtliga EU:s medlemsstater. Nederländerna fick i princip gehör för alla de krav det uppställt för att kunna godkänna förslaget. Europeiska rådet enades om ett mandat för en kort och teknisk s.k. regeringskonferens. Regeringskonferensen öppnades den 23 juli och förhoppningen är att Reformfördraget skall kunna undertecknas vid Europeiska rådets möte i december 2007 för att därefter kunna ratificeras av samtliga medlemsstater under 2008. Det är för närvarande (augusti 2007) inte klart om en folkomröstning om fördraget måste hållas i Nederländerna. Utvidgningen av unionen med tio nya medlemmar sågs av Nederländerna som ett stort nytt fredsprojekt i Europa. Nederländerna välkomnade också Bulgarien och Rumänien, som nya medlemmar i EU den 1 januari 2007. En viss utvidgningströtthet kan dock märkas. Nederländerna ställer sig dock fortfarande bakom att Turkiet och Kroatien skall bli medlemmar under förutsättning att alla uppställda villkor uppfylls.