Politik

Inrikespolitik
Traditionellt har nederländsk inrikespolitik kännetecknats av kompromisser och koalitioner. Historiskt har detta att göra med övertygelsen om att skilda religiösa och ideologiska uppfattningar skall respekteras och få möjlighet att påverka de beslut som fattas. Tre partier - kristdemokraterna (CDA), de liberalkonservativa (VVD) och socialdemokraterna (PvdA) - har i olika kombinationer ingått i regeringarna, som därför kunnat betecknas som antingen mitten-vänster eller mitten-höger. I princip finns det ingen spärr för ett parti att komma in i parlamentet eftersom den är så låg som 0,67 procent, vilket gör att det finns flera småpartier med ganska få platser (den politiskt dominerande, direktvalda andra kammaren har 150 platser och den indirekt valda första kammaren 75 platser. Minoritetsregeringar strävar man efter att undvika.

Det senaste parlamentsvalet ägde rum i november 2006. Fram till det tidigarelagda parlamentsvalet i november (skulle ha ägt rum den 7 maj 2007) ledde Jan Peter Balkenende en minoritetsregering (”Balkenende III-regeringen” med partierna CDA och VVD), efter att den tidigare regeringen tvingade avgå sommaren 2006. Då drog sig D-66  ur regeringen till följd av den s.k. Rita Verdonk-Hirsi Ali-affären (avslöjanden om att parlamentsledamoten Hirsi Ali undanhållit uppgifter om sin somaliska bakgrund). Efter ett par månaders förhandlingar bildades en ny regering i februari 2007 på basis av en relativt detaljerad regeringsöverenskommelse. Den nya regeringen leds av premiärminister Jan Peter Balkenende (CDA), som regerar tillsammans med socialdemokraterna PvdA och ChristenUnie. Regeringsöverenskommelsen är uppbyggd på sex pelare: i) en aktiv och konstruktiv roll i Europa och världen, ii) en innovativ, konkurrenskraftig och företagsvänlig ekonomi, iii) en hållbar levnadsmiljö, iv) ett ”socialt sammanhang”, v) säkerhet, stabilitet och respekt och vi) regering och den offentliga sektorn (reformer etc).  På många politikområden ska samarbetet mellan regering, kommuner och medborgare intensifieras. Företagande och innovation ska stimuleras och mycket satsas på utbildningsområdet. Åtgärder för att få fler att delta i arbetslivet och att arbeta längre efter pensionsåldern är en del av programmet; en ny post som ungdoms- och familjeminister inrättas liksom en minister för integration och stadsplanering. Regeringen avser också att göra en särskild satsning på s.k. problemområden (bostadsområden med hög arbetslöshet, dålig levnadsmiljö etc). Vidare avser regeringen att minska de administrativa bördorna för företag och individer med 25 procent och att decentralisera mer till provinser och kommuner.

De teman som dominerat politiken de senaste åren är den inre säkerheten och ekonomin. Efter mordet i november 2004 på journalisten och filmaren Theo van Gogh har regeringen satsat på att motverka religiös radikalisering och att försvara det nederländska samhällets kärnvärden: demokrati, yttrandefrihet och jämlikhet. Integrationspolitiken, som tidigare fokuserade på invandrares rättigheter i samhället, betonar nu mer skyldigheten att respektera dessa kärnvärden. Den 15 mars 2006 infördes en s.k. integrationsexamen för såväl invandrare på plats i Nederländerna som för dem som söker tillstånd för anhöriginvandring. Invandrarnas relativt höga deltagande i lokalvalen i mars 2006 har tolkats som ett tecken på en ökad integrering. Den nederländska asylpolitiken har på senare tid blivit striktare. En ny utlänningslag, som trädde i kraft 2001, har lett till att asylinvandringen till Nederländerna drastiskt minskat. 2004 tog landet emot 12 350 asylsökande, att jämföras med ca 43 000 personer år 2000.

Utrikes- och säkerhetspolitik
Den nederländska utrikes- och säkerhetspolitiken präglas alltjämt av landets starka stöd för FN och samarbetet inom EU och NATO. Det transatlantiska samarbetet upplevs som angeläget. Nederländerna hävdar gärna sina speciellt goda relationer med USA. Efter attentaten i New York och Washington den 11 september 2001 lämnade regeringen i Haag omedelbart utfästelser om bistånd i kampen mot terrorism. Nederländerna ställde sig också bakom USA i Irakkriget.

Stödet till FN avser inte minst mänskliga rättigheter och världsorganisationens fredsfrämjande operationer. I likhet med Sverige har Nederländerna en MR-ambassadör i syfte att stärka MR-frågornas genomslagskraft i utrikespolitiken.
Den nederländska hjälpen till utvecklingsländerna har alltid legat på en hög nivå, och man vill upprätthålla 0,8-procentsmålet. Fattigdomsbekämpningen i världen har också upphöjts till ett prioriterat område i regeringens politik.

Under sex månader 2003 ledde Nederländerna, tillsammans med Tyskland, den fredsbevarande styrkan i Afghanistan (ISAF). I början av 2006 beslöt Nederländerna, efter en intensiv debatt, att sända ytterligare trupper till Afghanistan och för närvarande (augusti 2007) finns knappt 1700 holländare där. De nederländska trupperna är numera koncentrerade till Uruzgan i södra Afghanistan. Nederländerna deltar i fem olika fredsbevarande operationer inom ramen för FN. Det rör sig dock om ett fåtal man i två av fallen. Utanför FN:s ram, kan noteras att nederländsk militär fram till mars 2005 ingick i den internationella stabiliseringsstyrkan i Irak med cirka 1 350 man. I dagens läge är det mindre än tio man.

NATO ses som den viktigaste ramen för säkerheten i Europa, inom vilken européerna emellertid nu bör bära en större del av bördan och intensifiera samarbetet. Exempel på Nederländernas militära samordning med grannländerna är den tysk-nederländska armékåren, ett nära samarbete med Belgien på det marina området och den brittisk-nederländska amfibiestyrkan. Nederländerna införde en yrkesarmé för några år sedan.

Nederländerna stöder också utvecklandet av en egen europeisk kapacitet för krishantering, men är angeläget om att denna inte dubblerar NATO. Nederländerna deltar i en "EU Battlegroup" tillsammans med Tyskland och Finland.

EU-politik
Nederländerna tillhör de sex ursprungliga länder, som var med om att grunda EU. Nederländerna förordade tidigare att gemenskapen utvecklades i federativ riktning men i takt med att EU har utvidgats har denna uppfattning dämpats till förmån för en mer pragmatisk hållning.

På begäran av nederländska parlamentet hölls en folkomröstning (den första i Nederländernas historia) om förslaget till en ny europeisk konstitution den 1 juni 2005. Det blev en överväldigande seger för nej-sidan. 61,6 procent röstade nej till fördraget, endast 38,4 procent röstade ja. Valdeltagandet, 62,8 procent, var högre än väntat. På grund av resultatet av folkomröstningen upphörde ratifikationsprocessen i parlamentet. Regeringen påpekade dock att resultatet endast var ett nej till fördraget men inte till en fortsatt europeisk samverkan. Bland de orsaker till nej-segern som utpekats kan nämnas en oro för att Nederländerna skulle förlora för mycket av sin suveränitet, att tempot i den europiska integrationen blivit för högt samt att det var en protest mot att Nederländerna var unionens största nettobetalare per capita. Andra pekade på att resultatet speglade en klyfta mellan den politiska eliten och folket.

Vid Europeiska rådets möte i juni lyckades det tyska ordförandeskapet få fram ett förslag till en lösning av det konstitutionella fördraget, som kunde accepteras av samtliga EU:s medlemsstater. Nederländerna fick i princip gehör för alla de krav det uppställt för att kunna godkänna förslaget. Europeiska rådet enades om ett mandat för en kort och teknisk s.k. regeringskonferens. Regeringskonferensen öppnades den 23 juli och förhoppningen är att Reformfördraget skall kunna undertecknas vid Europeiska rådets möte i december 2007 för att därefter kunna ratificeras av samtliga medlemsstater under 2008. Det är för närvarande (augusti 2007) inte klart om en folkomröstning om fördraget måste hållas i Nederländerna.

Utvidgningen av unionen med tio nya medlemmar sågs av Nederländerna som ett stort nytt fredsprojekt i Europa. Nederländerna välkomnade också Bulgarien och Rumänien, som nya medlemmar i EU den 1 januari 2007. En viss utvidgningströtthet kan dock märkas. Nederländerna ställer sig dock fortfarande bakom att Turkiet och Kroatien skall bli medlemmar under förutsättning att alla uppställda villkor uppfylls.