Irans ekonomi karaktäriseras av en stor, och ineffektiv, offentlig sektor. Det råder brist på transparens i det ekonomiska och finansiella systemet och korruptionen är omfattande Näringslivet är kraftigt centraliserat, priskontroller och subsidier belastar ekonomin och begränsar tillväxten i den privata sektorn. Den tidigare presidenten Rafsanjani initierade en privatisering, vilket även förespråkades av den reformvänlige presidenten Khatami. Nödvändiga strukturreformer för att åstadkomma en fri marknadsekonomi har dock gått mycket långsamt. Den privata sektorn utgör endast omkring 20 procent av Irans ekonomi och kontrollen över de offentliga utgifterna är bristande. Sedan president Ahmadinejad trädde till makten 2005 har den ekonomiska politiken kommit att styras av konservativare krafter. Sedan 2005 har även en ny aktör äntrat kampen om privatiseringarna, the Islamic Revolutionary Guards Corps (IRGC). Organisationen kan beskrivas som ett gigantiskt militärt bolag med omfattande politiskt och ekonomiskt icke-transparent inflytande.
Subsidierna och regeringens reformplan står under debatt i Iran. Enligt reformplanen skall energisubsidier, inklusive gas och elektricitet, samt mat, fasas ut under en period om flera år, och en del av inkomsterna skall fördelas bland ca 50 procent av befolkningen. De långsiktiga effekterna av detta befaras öka inflationen ytterligare. Andra tidigare föreslagna reformer har mött stort motstånd, såsom bensinransoneringen 2007, och försöken att införa mervärdesskatt (VAT) 2008.
Farhågor finns i den politiska religiösa ledningen för at ett utländskt inflytandet kan komma att utgöra ett hot mot de islamska värdena och mot den islamska staten. Flertalet företag inom industri, jordbruk, och servicesektor är statsägda eller ägs av de mäktiga religiösa stiftelserna vars chefer tillsätts av den Högste Ledaren.
Det råder stora regionala skillnader i inkomstfördelning. Gapet mellan de urbana områdena och landsbygdsbefolkningen är stort. Omkring 30 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen, ca 700 USD per månad i genomsnitt för hela landet. Fattigdomsgränsen för Tehran motsvarar ca 830 USD per månad. Den största andelen fattiga bor på landsbygden där infrastrukturen är bristfällig, arbetslösheten högre och andelen läskunniga lägre.
Iran har stora naturtillgångar, framförallt i form av naturgas och olja. Vidare odlas bland annat vete, ris, korn, granatäpplen, socker, bomull, pistagenötter, dadlar och tobak. Iran är världsledande inom saffransproduktion. Tillverkandet av konsthantverk, i synnerhet mattor, är en viktig näring.
Iran är OPEC’s näst största oljeexportör/producent, och nummer 4 i världen efter Saudiarabien, Ryssland och Norge. Man uppskattar att Iran har ca 10 procent av världens oljereserver, motsvarande 3 plats i världen och 15 procent av världens gasreserver, motsvarande andra plats i världen efter Ryssland. Oljefyndigheterna utgör således en mycket betydelsefull tillgång för landets ekonomi, men oljeberoendet även gjort ekonomin sårbar. Råoljeexporten svarar alltjämt för ca 80 procent av de totala exportinkomsterna, ca 60 procent av statsbudgetsintäkterna och ca 15-20 procent av BNP. Beroendet av oljan har gjort statens finanser bräckliga och budgetsaldot pendlar med oljepriset. Detta blev särskilt tydligt efter att oljepriserna började sjunka sommaren 2008, vilket resulterade i minskade exportinkomster och ett stort budgetunderskott. Samtidigt är Irans behov av utländska investeringar allt större, vilket även gäller för olje- och gasindustrin. Försök att diversifiera ekonomin genom att bredda den industriella basen har än så länge inte givit några tydliga resultat. Irans ekonomiska tillväxt är fortfarande beroende av utvecklingen på oljemarknaden.
Iran har en snabbt växande befolkning med välutbildade unga iranier. 70 procent av befolkningen är 30 år eller yngre. Arbetslösheten, särskilt bland kvinnor och unga, är hög, vilket har lett till en omfattande utvandring av högutbildad arbetskraft. Andra problem utgör den växande informella sektorn, fortsatta dyra statliga subsidier på basvaror, ineffektiviteten inom den officiella sektorn, och de statliga monopolen. Trots ett relativt välutvecklat socialt skyddsnät har inflationen och de stigande priserna drabbat de svagaste i samhället hårt.
Den femte femårsplanen för perioden 21 mars 2010 – 20 mars 2015 prioriterar lägre inflation, minskad arbetslöshet, och en ekonomisk tillväxt på åtta procent. Planen fokuserar på att främja den privata sektorns roll i tillväxten samt utöka den kooperativa sektorn. Man vill även främja den internationella handeln. Ett annat mål är att vidareutveckla frihandelszonerna. Iran har för närvarande sex frihandels- /industriella zoner och femton ”Special Economical Zones”.
Iran har ett av de lägsta skattetrycken i världen. Skattesystemet är komplicerat trots ny skattelagstiftning 2002 innebärande bl. a. förenklingar av systemet och vissa skatteminskningar. En flytande växelkurs infördes i mars 2002.
De utländska direktinvesteringarna i Iran har sedan revolutionen 1979 varit begränsade, sett till landets potential, och koncentrerade till ett fåtal sektorer, såsom telecom, energi, petrokemi och koppargruvor. En betydande del av utländska investeringar har placerats i olje- och gassektorn. Härvid har buy-back formeln tillämpas, då kontrakteraren står för investeringarna, och sedan erhåller en viss andel av produktionen under ett antal år. Denna innebär i praktiken alltså snarare ett slags motköpsaffär än en ren investering.
Det legala ramverk för att främja och skydda privata investeringar är komplicerat och diskriminerar utländska företag, för vilka bland annat skattesatserna är mycket höga. Frihandels- och de ekonomiska zonerna är tänkta att på något sätt kompensera detta.
Bankväsendet, med såväl statliga som privata banker, kritiseras för bristen på konkurrens och bristande likviditet. Inga utländska banker finns i Iran. Bankväsendet anses ha ett dåligt kreditgivningssystem med invecklade regler för lån. Den statliga banksektorn anses i själva verket vara konkursmässig.
Iran har ansökt om medlemskap i WTO. Förhandlingar härom startade 2005, men har än så länge inte gett några resultat.
EU och Iran påbörjade förhandlingar om ett handels- och samarbetsavtal i december 2002 men dessa har sedan 2005 avstannat. Förhandlingarna knyter an till en parallell politisk dialog om Irans nukleära politik, massförstörelsevapen och icke-spridning, samt antiterrorism och mänskliga rättigheter. Ett återupptagande av förhandlingarna skulle sannolikt förbättra den politiska dialogen mellan Iran och EU och underlätta förutsättningarna för et kreativt på olika områden av gemensamt intresse såsom energi, transport, miljö och narkotikabekämpning.