Tyskland var länge splittrat i olika furstendömen och är än i dag till stor del decentraliserat. Landet är en förbundsstat bestående av 16 delstater (Baden-Württemberg, Bayern, Berlin, Brandenburg, Bremen, Hamburg, Hessen, Mecklenburg-Vorpommern, Niedersachsen, Nordrhein-Westfalen, Rheinland-Pfalz, Saarland, Sachsen, Sachsen-Anhalt, Schleswig-Holstein, Thüringen), vilka har egna författningar, parlament och regeringar. Delstaterna har vittgående lagstiftningsbefogenheter i fråga om kulturpolitik, skolväsen, socialpolitik, polisväsen och delstatsfinanser.
Statsöverhuvud i Tyskland är förbundspresidenten som väljs indirekt på fem år av ett valkollegium. Omval kan ske en gång. Förbundspresidentens uppgifter är främst representativa. Den formella utnämningen av förbundskanslern görs av presidenten. Parlamentet består av två kamrar: Förbundsdagen och Förbundsrådet.
Den direktvalda Förbundsdagen utses vart fjärde år genom en kombination av majoritetsval och proportionella val. Antalet ledamöter i Förbundsdagen förändrar sig något mellan mandatperioderna på grund av utjämningsmandat. För närvarande sitter 622 ledamöter i Förbundsdagen. Förbundskanslern väljs av Förbundsdagen och är ansvarig inför denna. Förbundsdagen kan avsätta förbundskanslern genom konstruktivt misstroendevotum, vilket innebär att det måste finnas en majoritet för en ny förbundskansler.
Förbundsrådet har 69 ledamöter vilka utses av delstatsregeringarna. De olika delstaterna har mellan tre och sex röster i Förbundsrådet beroende på invånarantal. Rådets uppgift är att tillvarata delstaternas intressen i förhållande till förbundsregeringen. I Förbundsrådet godkänns de lagar som berör delstaternas kompetensområden.
En särskild federal författningsdomstol, med säte i Karlsruhe, övervakar lagstiftningen. Domstolen prövar att de lagar som stiftas inte strider mot grundlagen och fungerar även som besvärsinstans för den som anser att den offentliga makten kränkt rättigheter som garanteras i författningen. Författningsdomstolen består av två avdelningar med vardera åtta domare som tjänstgör i tolv år. Dessa väljs av Förbundsdagen och Förbundsrådet. Förutom den federala författningsdomstolen finns författningsdomstolar i varje delstat.
Tyskland styrs sedan valet den 27 september 2009 av en koalitionsregering bestående av kristdemokratiska CDU/CSU (Christlich-Demokratische Union/Christlich-Soziale Union) och liberala FDP (Freie Demokratische Partei). Valet resulterade i att den tidigare ”stora koalitionen”, där de två stora partierna – kristdemokraterna och socialdemokraterna – regerat tillsammans, upphörde. Förbundskanslern Angela Merkel (CDU) sitter kvar, nu i regering med FDP under ledning av Guido Westerwelle. CDU/CSU fick 33,8% i valet och FDP 14,6%. Merkel, som är från före detta Östtyskland, är den första kvinna som innehaft posten som Tysklands regeringschef.
Oppositionspartier i Förbundsdagen är socialdemokratiska SPD (Sozialdemokratische Partei Deutschlands) med partiordförande Sigmar Gabriel (fr.o.m. november 2009) som fick 23% i valet 2009, vänsterpartiet Die Linke under ledning av Lothar Bisky och Oskar LaFontaine med 11,9%, samt miljöpartiet Bundnis 90/Die Grünen med Claudia Roth och Cem Özdemir som partiordförande, med 10,7%.
Tysklands utrikes- och säkerhetspolitik är förankrad i det aktiva engagemanget i FN, EU och Nato. Utifrån historiska och geografiska säkerhetspolitiska hänsyn månar Tyskland särskilt om goda relationer med Ryssland, USA, Frankrike och Polen, med vilka Tyskland har ett nära bilateralt samarbete på olika plan.
Efter återföreningen 1990 har Tyskland successivt utvecklat en mera aktiv utrikes- och säkerhetspolitik. Deltagandet av tyska trupper i fredsbevarande insatser på Balkan på 1990-talet markerade en brytpunkt. Tyskland deltar i dag med militär och civil personal i en rad internationella insatser, bland annat i Kosovo, Afghanistan och utanför Somalias kust.
Tyskland är i kraft av sin storlek ett av EU:s viktigaste länder. Notabelt är att EU ses som en fullkomligt naturlig del av tysk identitet, och att en ”för och emot EU”-debatt lik vad som ibland förekommit i Sverige i tyska ögon ter sig främmande. Tysklands EU-politik överensstämmer å andra sidan i hög grad med Sveriges vad gäller t.ex. en restriktiv syn på EU:s budget; man är precis som Sverige en av de största s.k. nettobidragsgivarna till EU-budgeten. Tyskland har varit drivande bakom det s.k. Lissabon-fördraget, EU:s nya konstitutionella grundval.