Politik

Statschef

Formellt sett utövar regeringen som kollektiv statschefsfunktionen. Uppdraget som förbundspresident roterar inom regeringen på ettårsbasis, någon statsminister finns inte. Finansministern Eveline Widmer-Schlumpf är konfederationens president under 2012. 

Regeringsledamöter

Regeringen har sju medlemmar och dess storlek är fastlagd i författningen. Det schweiziska parlamentet har återvalt sex av sju ministrar för den kommande mandatperioden, 1 januari 2012 – 31 december 2015. Den sjunde – Alain Berset (SP) – valdes in som ersättare för Michéline Calmy-Rey (också SP), som slutar vid årsskiftet. 

Regeringen – Bundesrat – har därmed följande sammansättning, i anciennitetsordning. Inom parantes antalet röster (av 245 möjliga):

Doris Leuthard, CVP   (216)
Eveline Widmer-Schlumpf, BDP (131)
Ueli Maurer, SVP   (159)
Didier Burkhalter, FDP  (194)
Simonetta Sommaruga, SP  (179)
Johann-Schneider-Ammann  (159)
Alain Berset, SP   (114)

Till Konfederationens president för 2012 valdes Eveline Widmer-Schlumpf från lilla BDP (Bürgerlich-Demokratische Partei) och till vicepresident Ueli Maurer från schweiziska folkpartiet (SVP).Även den hittillsvarande ”regeringskanslichefen”  (Bundeskanzlerin), Corina Casanova (CVP), fick förnyat förtroende.  

Fördelningen av departement sker under det första regeringssammanträdet i januari. Inte heller där väntas några större förändringar, utan det mest sannolika scenariot är att alla behåller sina respektive departement.

Kommunikations-, miljö- och energiminister: Doris Leuthard (CVP)
Utrikesminister: Didier Burkhalter (FDP)
Förbundspresident; Finansminister: Eveline Widmer-Schlumpf (BDP)
Inrikesminister: Alain Berset (SP)
Justitie- och migrationsminister: Simonetta Sommaruga (SP)
Ekonomi- och handelsminister: Johann Schneider-Ammann (FDP)
Försvarsminister: Ueli Maurer (SVP)

Parlament

Schweiz har ett parlament bestående av två kammare; Nationalrat och Ständerat. Båda kamrarna samlas i den förenade federala församlingen, vilken bl.a. väljer medlemmarna i regeringen och domare i Högsta domstolen.

I Nationalrat, parlamentets direktvalda kammare, med 200 ledamöter valda på fyra år är ställningen efter valet hösten 2011 följande med 2007 i parantes:

Det preliminära valresultet (alla poströster har ännu inte räknats) och mandatfördelningen i den stora kammaren (Nationalrat med 200 mandat) ser ut som följer (resultat 2007 inom parantes):

SVP:   25,3%    (28,9%)   54   (62)
SP:     17,6%    (19,5%)   45   (43)
FDP:   14,7%    (17,7%)   30   (35)
CVP:   13,0%    (14,5%)   28   (31)
Gröna:  8,0%     (9,6%)    15   (20)
GLP:    5,2%     (1,4%)    12     (3)
BDP:    5,2%     (0,0%)     9     (0)

Återstående sju mandat är fördelade mellan småpartier.

Ständerat är parlamentets kantonala kammare och består av två representanter per kanton; med undantag av sex s.k. halvkantoner som enbart har en representant. I år var det bara 27 ledamöter som fick tillräcklig majoritet i den första omgången (Ständerat med 46 mandat). De fördelas enligt följande:

CVP (Kristdemokratiska folkpartiet): 7 mandat
FDP (Liberala partiet): 7 mandat
SP (Socialdemokratiska partiet): 8 mandat
SVP (Schweiziska folkpartiet): 4 mandat
GPS (De gröna): 1 mandat

Författning

Schweiz är sedan 1848 en förbundsstat som idag består av 26 kantoner, varav tre kantoner är uppdelade i s.k. halvkantoner. Kantonerna åtnjuter en mycket hög grad av autonomi. Statsskicket är avsett att skapa stabilitet och kontinuitet och landet har en s.k. konkordansregering som i princip står utanför partipolitiken. Med konkordans menas att landets viktigaste politiska krafter från vänster till höger är representerade i regeringen, d.v.s. i en form av permanent samlingsregering.

Schweiz tillämpar inte parlamentarism. Varje regeringsmedlem väljs separat av parlamentet. Parlamentet kan inte tvinga en regeringsledamot eller regeringen att avgå genom misstroendevotum. Regeringen kan å andra sidan heller inte upplösa parlamentet och utlysa nyval.

Ett annat särdrag i det schweiziska statsskicket är direktdemokratin i vilken medborgare över 18 år har rätt att delta i tre typer av beslutande folkomröstningar. Folkomröstningar äger i allmänhet rum tre till fyra gånger per år och valdeltagandet brukar ligga på ca 40 procent. Systemet utnyttjas i stor utsträckning av partierna för att bedriva opposition mot regeringen (i vilken de största partierna ingår):

• Initiativrätten, vilken innebär att om minst 100 000 medborgare begär en ändring eller ett tillägg i författningen så måste frågan underställas folket i en allmän folkomröstning.

• Fakultativ folkomröstning, i vilken medborgarna yttrar sig om parlamentsbeslut om minst 50 000 röstberättigade medborgare begär detta inom 100 dagar efter att beslutet fattats. Denna vetoliknande medbestämmanderätt bidrar till att göra den politiska beslutsprocessen trögare.

• Obligatorisk folkomröstning vid författningsändringar samt schweiziskt medlemskap i internationella organisationer. Vid folkomröstningar om ändringar i författningen tillämpas "dubbel majoritet", d.v.s. såväl en majoritet av de röstande som en majoritet av kantonerna måste godkänna förslaget.

Det inrikespolitiska läget

Det politiska landskapet kommer inte att förändras på något avgörande sätt efter det senaste parlamentsvalet. Därtill är Schweiz styrelseskick för mångfacetterat. Om något har mitten – litet överraskande efter hösten opinionsunderökningar – stärkts genom BDPs och GLPs framgångar. Högerpartierna SVP och FDP kommer att få svårare att driva igenom sina positioner och därmed tvingas till fler kompromisser. Även vänsterkanten försvagas genom de grönas dåliga val.

Folkomröstningar

I slutet av 2009 hölls en uppmärksammad folkomröstning om ett förbud att bygga fler minareter i landet. Med 57,5 procent röstades förslaget igenom vilket föranledde kritik från omvärlden, framför allt från muslimska länder.

I november 2010 hölls en annan omdiskuterad folkomröstning på folkligt initiativ gällande automatisk utvisningen av invandrare som begått allvarliga brott.  Det högerpopulistiska schweiziska folkpartiet SVP lyckades driva igenom sitt initiativ till tillägg till landets konstitution (artikel 121) och förslaget röstades igenom med 52.9% av de som röstade.

Den 13 februari 2011 hölls även en nationell folkomröstning i Schweiz, dels om huruvida man skulle få förvara militärens vapen i hushållen, dels om man skulle införa ett nationellt vapenregister. Efter en intensiv och inte helt saklig valkampanj blev förslaget tillslut nedröstat. Det flesta verkar eniga om att den främsta anledningen till att förslaget inte gick igenom är att vapenlagstiftning kom att bli en symbolfråga som snarare handlade om att bevara det ”gamla Schweiz” än huruvida man skulle få förvara skjutvapen i hemmet.

Utrikes- och säkerhetspolitik

FN, NATO och Neutralitetspolitik
Medlemskap i FN ansågs mycket länge vara oförenligt med den schweiziska neutraliteten. 2002 röstade dock det schweiziska folket med knapp marginal ja till medlemskap i FN och landet blev samma år organisationens 190:e medlem. Schweiz har därefter drivit en engagerad FN-politik, och var en av de drivande krafterna bakom rådet för mänskliga rättigheter.

Under den första arbetsdagen av parlamentets tre veckor långa vårsession i början av 2011 godkände den direktvalda kammaren regeringens förslag om att höja det schweiziska biståndet till 0,5% av BNI per 2015. För 2013 och 2014 beslutade man att öka biståndet med 640MCHF. Ett bärande argument för ökningen var att Schweiz, som är ett rikt land, framstår i jämförelse med övriga OECD länder i biståndsfrågan som en medelmåtta med sina tidigare 0.47%.  Ett annat argument var att en ökning av bistånd även låg i Schweiz egenintresse i kopplingen mellan utveckling i ursprungsländer och minskat migrationstryck.

EU
Schweiz förhållande till EU är p.g.a. de ekonomiska banden och landets geografiska position ett övergripande utrikespolitiskt tema. Schweiz lämnade 1992 in en medlemskapsansökan men då befolkningen samma år röstade nej till EES-avtalet kom medlemskapsförhandlingarna inte igång. Våren 2001 avslog schweizarna i en folkomröstning ett förslag om att inleda omedelbara anslutningsförhandlingar. Det schweiziska folkpartiet (SVP) har upprepade gånger krävt att 1992 års ansökan formellt ska återkallas, hittills utan framgång. Regeringen anser att det på ett onödigt sätt skulle störa förhållandet till EU.

För att motverka de nackdelar som utanförskapet medför har den schweiziska regeringen valt att ingå bilaterala sektoriella förhandlingar med EU (den s.k. ”bilaterala vägen”). Dessa inleddes omfattade i en första omgång områdena forskning, teknik och utveckling, tekniska handelshinder, offentlig upphandling, fri rörlighet för personer, jordbruksprodukter samt transportfrågor. Förhandlingarna avslutades 1998 och resulterade i ett avtal inom sju sektorer som trädde i kraft den 1 juni 2002.

Förhandlingar på nio andra områden - däribland bearbetade jordbruksvaror, statistik, bedrägeribekämpning, anslutning till Schengen- och Dublin-konventionerna, beskattning av ränteinkomster – slutfördes i maj 2004 (”bilaterala paketet II”). En för Schweiz avgörande fråga har varit skyddet av banksekretessen. Schweiz är operativ medlem i Schengen sedan december 2008.

Ett EU-delegationskontor finns i landet sedan 2007. Enligt EU utgör de schweiziska kantonernas skatterabatter till bl.a. utländska holdingbolag olagligt statsstöd och därmed ett brott mot frihandelsavtalet från 1972. Detta är en fråga som fått stor uppmärksamhet i Schweiz, där man inte anser att detta är något att förhandla om. EU och Schweiz har dock en dialog i ämnet.

NATO
Schweiz står utanför NATO och betecknar sig sedan 1815 som strikt neutralt. Traditionellt har neutraliteten lett till återhållsamhet med ställningstaganden i internationella frågor ("diskretion"), en beredskap att tillhandahålla förmedlande tjänster ("disponibilitet") och en prioritering av humanitära insatser ("solidaritet"). Sedan 1996 samarbetar dock Schweiz med NATO inom ramen för partnerskap för fred (PfP). Samarbetet är i första hand inriktat på fredsbevarande operationer, utbildning i säkerhetspolitik och minröjning, förstärkning av humanitär folkrätt och kampen mot spridning av lätta vapen. Ett schweiziskt kompani, Swisscoy, ingår i KFOR i Kosovo. Totalt har man ca. 250 personer i internationell tjänst. 

Schweiz är sedan många år medlem i FN:s fackorgan, Europarådet, OSSE, EFTA, IMF och IBRD. Från november 2009 till maj 2010 var Schweiz ordförande i Europarådet.