Om Österrike

Historisk bakgrund

Österrike har en lång historia av politiskt inflytande på den europeiska kontinenten. Namnet Ostarrichi nämns redan år 996 och genom ätten Habsburgs långa styre (1282-1918) utvecklades landets inflytande i Centraleuropa. 
 
Under Trettioåriga kriget nådde svenska arméer fram till Wien och som två europeiska stormakter hade länderna därefter anledning att politiskt och diplomatiskt fördjupa sina kontakter. Redan 1651 öppnades den svenska ambassaden i Wien, tre år efter den westfaliska freden. 
 
Första världskriget innebar att Österrike förlorade stora delar av sitt territorium i det habsburgska imperiet och landet kom att bestå av det tyskspråkiga kärnlandet i imperiets västra del. Av imperiets 48 miljoner invånare blev bara sex miljoner kvar i den första republiken 1918. I samband med första- och andra världskrigen bistod Sverige Österrike med humanitär hjälp. Under efterkrigstiden fördjupades de båda ländernas kontakter ytterligare, framförallt under eran Kreisky-Palme. En gemensam nämnare för Österrike och Sverige utöver den befolkningsmässiga storleken är att båda länder är utvecklade välfärdssamhällen. Neutraliteten respektive alliansfriheten liksom det gemensamma EU-inträdet och engagemanget för FN är några andra exempel.
 
Författning och förvaltning

Österrike är sedan 1918 en federal stat med nio delstater (Bundesländer). Landets president väljs i allmänna val vart sjätte år. Presidenten har i huvudsak representativa uppgifter, men har det formella ansvaret för regeringsbildningen. Parlamentet består av två kamrar: nationalrådet (Nationalrat), vars 183 medlemmar väljs i direkta proportionella val för en mandatperiod på numera fem år (en annan nyhet är att rösträttsåldern sänkts till 16 år) , och förbundsrådet (Bundesrat) med 64 ledamöter som utses av delstatsparlamenten. 
 
De nio förbundsländerna Burgenland, Kärnten, Niederösterreich, Oberösterreich, Salzburg, Steiermark, Tyrolen, Vorarlberg och Wien har långtgående självstyre med egna parlament och regeringar. De regionala regeringarna leds av en Landeshauptmann/Landeshauptfrau. Förbundsländerna indelas i sin tur i administrativa förvaltningsenheter, Bezirk (motsvarar ung. svenska län) och vidare i stads- eller landkommuner.

Inrikespolitik

Österrike har under efterkrigstiden kännetecknats av politisk stabilitet grundad på låg väljarrörlighet och den relativa balansen mellan de två största partierna Kristdemokraterna (Österreichische Volkspartei, ÖVP) och Socialdemokraterna (Sozialdemokratische Partei Österreichs, SPÖ). Sedan 1945 har de två partierna trots ideologiska motsättningar samverkat i långvariga ”stora koalitioner”, inte minst under åren 1945-1966 och 1983-1999. Traditionen med blocköverskridande samlingsregeringar bröts under Bruno Kreisky-eran 1970-1983, då SPÖ ensamt hade regeringsmakten, samt under åren 2000-2006, då förbundskansler Wolfgang Schüssels ÖVP samregerade med Jörg Haiders högerpopulistiska partier FPÖ (Freiheitliche Partei Österreichs) resp BZÖ. 
 
Den österrikiska politiken präglas också av de tre viktigaste intresseorganisationernas (arbetsgivar-, löntagar- och jordbrukarkamrarnas) direkta inflytande i den parlamentariska beslutsprocessen. Det intima – och inte alltid lika transparenta – korporativistiska samarbetet ses av många som ett väl fungerande och positivt ”Sozialpartnerschaft”. En annat betydande särdrag, det så kallade ”Proporz” (dvs. proportionalitetsprincipen), möter däremot betydande kritik. Med ”Proporz” menas de partipolitiska uppgörelser som träffas mellan främst SPÖ och ÖVP om fördelning av viktiga poster inom den politiska förvaltningen, statsägda företag och offentligfinansierade verksamheter (t.ex. inom skol-, universitets- och sjukhusväsendet). 
 
De många koalitionsregeringarna har tidvis lett till frustration hos väljarkåren över att samma politiker ofta kan sitta kvar vid makten oavsett valresultat. Detta blev inte minst tydligt under 1990-talet då den österrikiska politiken genomgick stora förändringar. Besparingarna i välfärdssystemet ledde då till att SPÖ förlorade traditionella väljare, samtidigt som ÖVP stagnerade på grund av interna problem. De två partierna tappade väljare åt både höger och vänster, främst till Jörg Haiders högerpopulistiska FPÖ, men också till De Gröna. I valet 1999 blev FPÖ med 27 procents väljarstöd landets näst största parti, vilket resulterade i en omtvistad koalitionsregering ÖVP-FPÖ under förbundskansler Schüssel. FPÖ:s deltagande i regeringen utlöste politiska sanktioner från EU:s (och Sveriges) sida, men dessa sanktioner drogs tillbaka efter ett par månader.

Vid parlamentsvalet 2006 fick SPÖ ett knappt försprång framför ÖVP som oväntat gick tillbaka med åtta procentenheter. Efter svåra förhandlingar och en regeringsbildning som tog mer än 100 dagar kunde en ny SPÖ/ÖVP-regering, så kallad stor koalition, under förbundskansler Alfred Gusenbauers (SPÖ) ledning tillträda i januari 2007. Denna regering präglades av inre stridigheter och oförmåga att genomföra reformer inom en rad centrala politikområden såsom utbildning, pensioner, äldrevård och sjukförsäkringar. Ett ökat missnöje med regeringen och ett överraskande politiskt utspel av SPÖ-ledningen för att blidka den EU-skeptiska befolkningen sommaren 2008 tvingade fram ett nyval i september, vilket ledde till en ny SPÖ-ledd stor koalition efter det att ledningarna i bägge partierna bytts ut. Den nya stora koalitionen har dock blivit allt mindre, både ÖVP och SPÖ förlorade mandat, och de högerpopulistiska partierna FPÖ och BZÖ gick kraftigt framåt. Det är dock osäkert om man kan tala om en högervåg i österrikisk politik. Både SPÖ och ÖVP har gått något snäpp till vänster, och FPÖ är när det gäller migrationsfrågor ett typiskt högernationalistiskt parti, men avseende sociala och ekonomiska frågor är man snarast att betrakta som ett vänsterpopulistiskt parti. Den nya koalitionsregeringens arbete har hittills, under förbundskansler Faymanns och vice förbundskansler Prölls ledning, präglats av samförståndsanda.   
 
Utrikes- och säkerhetspolitik

Det statsfördrag som slöts mellan Österrike och de allierade i maj 1955 innebar att ockupationen av Österrike upphörde. Landets neutralitet är dock varken omnämnd eller garanterad i statsfördraget. Neutraliteten regleras istället i en lag med grundlagsstatus vilken antogs i oktober 1955. När Österrike 1995 blev medlem i EU skedde det med bibehållen neutralitet. Ställningen som neutralt land har dock inte hindrat Österrike från att delta i EU:s fördjupade utrikes- och försvarspolitiska samarbete. 
 
Österrike har under 1990-talet närmat sig NATO, dels genom att delta i NATO-samarbetet PfP (Partnership for Peace), dels genom att österrikiska styrkor numera får delta i internationella fredsuppdrag som leds av NATO. Efter attackerna i New York den 11 september 2001 beslöt regeringen att amerikansk militär skulle få nyttja det österrikiska luftrummet för överflygningar, något som inte beviljades NATO under Kosovokriget. Neutraliteten är dock alltjämt en hörnsten i landets politiska identitet. 
 
Som en reaktion på att ÖVP i februari 2000 bildade regering med det främlingsfientliga FPÖ vidtog EU-länderna åtgärder mot Österrike, vilka bl. a förbjöd officiella kontakter på politisk nivå med den österrikiska regeringen. Sedan en av EU-14 utsedd grupp "vise män" i september 2000 gett en relativt positiv bild av Österrikes respekt för mänskliga rättigheter hävdes EU-ländernas åtgärder. Israel kallade efter regeringsbildningen såsom protest hem sin ambassadör. Posten återbesattes först 2005. 
 
Försvarsbudgeten var på 1,81 mrd. euro år 2006 (1,81 mrd euro 2005, 1,74 mrd. Euro 2004). I relation till BNP har försvarsbudgeten sjunkit från 0,82 procent år 2000 till 0,71 procent år 2006. Armén består i fredstid av ca 50 000 man; efter mobilisering ca 110 000. Flygvapnet är en avdelning inom armén med ett femtiotal stridsflygplan (Sverige 300), bland vilka 24 Drakenplan ännu till slutet av 2005 utgjorde ryggraden. Dessa har 2007 börjat ersättas av Eurofighter. 
 
Medlemskap i internationella och regionala organisationer/fora: EU (t.ex. PfP [Partnership for Peace], EAPC [Euro-Atlantic Partnership Council] och EMU), FN, Europarådet, OECD, OSSE, WTO).
 
Ekonomi, handel och investeringar

Österrike är ett av de rikaste länderna inom den Europeiska Unionen. Landets ekonomi gynnas av flera faktorer som kan anses vara unika för Österrike, faktorer betingade både utifrån historiska och geografiska förhållanden så väl som politiska beslut. Österrike kännetecknas som en stabil och mogen marknad, med hög köpkraft och låg arbetslöshet.

Den österrikiska industrin kännetecknas av bl a småföretagande och högteknologi. En av landets traditionellt viktigaste tillverkningsindustrier är (främst underleverantörer till) fordonsindustrin. Inom servicesektorn är turism och banksektorn två betydelsefulla branscher. Ca 2/3 av landets BNP kommer från tjänstesektorn medan 31% kommer från industrin och resterande knappa 2% från lantbruket.

En av de faktorer som påverkar den österrikiska ekonomin positivt är dess geografiska, kulturella och språkliga närhet till några av världens mest utvecklade ekonomier. Bland landets närmaste grannar finns de dynamiska marknaderna och kvalificerade leverantörerna i Bayern, Schweiz och Norditalien. Kalla kriget slut och öppnandet av marknaderna i öst samt EU-inträdet 1995 har internationaliserat den österrikiska ekonomin och bidragit till de senaste årens ekonomiska framgångar. Efter kommunismens sammanbrott i Östeuropa har det uppstått stora möjligheter för österrikiskt näringsliv i de central- och östeuropeiska grannländerna.

EU-kommissionen bekräftade i en studie våren 2006 att Österrike är det medlemsland bland EU-15 som har profiterat mest från utvidgningen. Bredvid grannlandet Tyskland har Österrike intagit en dominant position i Östeuropa. Österrike har försvarat sin position som största investerare i flera av dessa länder, bl.a. i Kroatien och Bulgarien. I Kroatien exempelvis, har sedan 1993 29% av de totala utländska investeringarna som gjorts i landet kommit från Österrike. Särskilt framgångsrika i den östeuropeiska regionen har de österrikiska bankerna varit. Ett annat exempel är det österrikiska oljeföretaget OMV.

Under det senaste årtiondet har också Österrikes huvudstad Wien utvecklats till en naturlig utgångspunkt för internationella företag som vill göra affärer i den centraleuropeiska regionen. Företag väljer i allt större utsträckning idag att ha sin strategiska ”hub” i Wien och härifrån bearbeta dessa marknader.

De svensk- österrikiska handelsrelationerna är relativt blygsamma, men på uppåtgående. Exporten till Österrike utgör 1% procent av den totala svenska exporten och uppgick 2008 (för perioden januari – november) till 11,3 miljarder SEK, vilket var en ökning med 4% sedan 2007. Österrike låg sålunda på 19:e plats i statistiken över Sverige viktigaste handelspartner för export år 2008. Exporten från Sverige till Österrike består främst av mekaniska produkter, halvfabrikat som papper och papp men även trä och kemiska produkter.

Importen från Österrike utgör ca 1,1 procent av den totala svenska importen och omsatte 2008 (för perioden januari-november) ca 11,2 miljarder svenska kronor.  Dessa siffror innebär att Österrike intar plats 17 på listan över Sveriges viktigaste handelspartner vad gäller import. Importen från Österrike till Sverige består främst av mekaniska och halvförädlade produkter. Dessutom bidrar Sverige till Österrikes turismindustri genom att svenskar i mycket stor utsträckning turistar i Österrike.

I dagsläget finns drygt ett 100-tal svenska företag etablerade i Österrike. Bland de viktigaste svenskanknutna företagen i Österrike kan exempelvis ABB, Hennes & Mauritz, IKEA, Securitas, SKF, Scania och Volvo nämnas. Till de viktigaste österrikiska företagen i Sverige hör Böhler Uddeholm, Fluckinger Transport, Andritz, Voest Alpine och Raiffeisen Bank.

Turismen

Turismen är en betydande inkomstkälla för Österrike. Ca 175 000 svensk turister besäker Österrike årligen (motsvarande ca 700 000 kommersiella gästnätter). Den österrikiska turismen i Sverige har sedan 1999 haft ett snitt på knappt 39.000 kommersiella.

Press

Svenska nyhetsmedier har inga korrespondenter i Österrike, den svenska mediebevakningen sker oftast från de i Berlin stationerade reportrarna, detta gäller t ex för DN och Sveriges radio.

Den österrikiska Sverigebevakningen sker från Stockholm och Köpenhamn. I Stockholm finns en frilansande medarbetare för Der Standard och Die Presse har en korrespondent i Köpenhamn.

Österrikisk media uppmärksammar ofta Sverige som ett föregångsland beträffande barnomsorg, miljöfrågor, trafiksäkerhet och jämställdhet.

Aktuella EU- och utrikespolitiska prioriteringar

Det nya EU-fördraget (Lissabonfördraget) ratificerades under våren 2008, trots en massiv kampanj från oppositionspartierna och landets största dagstidning Kronen Zeitung (med två-tre miljoner läsare) med krav på folkomröstning om fördraget. SPÖ och ÖVP hade i stort sett varit eniga i fråga om EU-politiken fram till sommaren 2008, då SPÖ deklarerade att ev nya ändringar i fördraget måste underställas en folkomröstning (liksom frågan om ev turkiskt EU-medlemskap), i syfte att blidka en EU-skeptisk och –kritisk befolkning.

Österrike engagerar sig starkt för en utvidgning av EU till länderna på Västra Balkan men ställer sig avvaktande till Ukraina och andra. Trots att Turkiet inlett förhandlingar om EU-medlemskap förespråkar man från österrikisk sida att EU bör söka efter alternativ till fullt medlemskap för Turkiet.

Österrike är sedan den 1 januari 2009 medlem av FN:s säkerhetsråd (för en period av två år). 

Förbindelserna Sverige - Österrike

Spåren från trettioåriga kriget lever kvar i form av minnesmärken och namn med svenskanknytning såväl i huvudstaden som ute i landet. Efter de båda världskrigen bistod Sverige Österrike med humanitär hjälp. Kontakterna under efterkrigstiden präglades bl.a. av de nära band som knutits mellan de socialdemokratiska partierna i Österrike och Sverige. Grunden lades av Bruno Kreisky, sedermera den förste socialdemokratiske förbundskanslern i Österrike, som tog sin tillflykt till Sverige under andra världskriget. Dessa kontaktytor har sedan mitten av 1990-talet och de båda ländernas inträde i EU förändrats. De enskilda österrikare som främjat förbindelserna har gått ur tiden och de politiska kontakterna har inte varit lika frekventa. Istället bärs Sverigebilden i dag effektivt upp av företag som IKEA och populära deckarförfattare. 

Inom områdena säkerhets- och försvarspolitik har det funnits likheter och beröringspunkter genom de båda ländernas neutralitet. Det har gällt rollen som brobyggare och medlare i internationella konflikter, medverkan i Partnership for Peace (PfP) och internationella fredsbevarande operationer samt konkret försvarsmaterielsamarbete. Frågan om neutraliteten var också av stor betydelse för såväl Sverige som Österrike inför de båda ländernas EU-medlemskap 1995. I Österrike finns dock ett betydande motstånd mot att aktivt engagera sig i fredsframtvingande missioner vilket hänger ihop med krigsupplevelserna och kalla kriget.

Svensk representation i Österrike

Sveriges ambassad i Wien är både en FN-delegation och en bilateral myndighet. Den multilaterala verksamheten är lika viktig som den bilaterala och mer än hälften av arbetet på ambassaden ägnas åt multilateral verksamhet. Här ingår bevakning av IAEA (internationella atomenergiorganet), UNODC (FN:s byrå mot droger och brottslighet), UNIDO (FN:s organisation för industriell utveckling), CTBTO (provstoppsavtalet) med flera andra FN-organisationer. Den prioriterade verksamheten består i övrigt av bevakning av österrikisk inrikes- och EU-politik, främjande av svenskt näringsliv, information och kulturverksamhet samt konsulära frågor.

Ambassaden delar lokaler med Sveriges ständiga delegation vid Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE. Delegationen bevakar verksamheten inom OSSE som spänner över det breda säkerhetsbegreppet. Prioriterade svenska politikområden är MR, trafficking, terrorism och att bevara organisationens operativa verksamhet, bl.a. genom missionerna i Centralasien, Kaukasus och på Balkan.

Under ambassaden i Wien lyder sex honorärkonsulat, belägna i Dornbirn, Graz, Innsbruck, Klagenfurt, Linz och Salzburg. Exportrådet  har ett utlandskontor i Wien med utsänd handelssekreterare och är en länk till Svenska Handelskammaren i Wien.

Svenska kyrkan (www.skut.svenska.kyrkan.se/wien) har sedan 1982 en fast kyrkoherdetjänst i Wien. Svenska skolan i Wien (www.svenskaskolan.at) erbjuder grundskoleundervisning upp till årskurs 6, distansundervisning med handledning för högstadiet och gymnasiet samt kompletterande svenskundervisning för externa elever. Läsåret 2007/2008 har skolan ett 60-tal elever.

SWEA- Swedish Women's Educational Association International Wien med ca 70 medlemmar är en del av en global ideell förening för svenskor och svensktalande kvinnor som är eller har varit bosatta utomlands.

Det Österrikisk - svenska sällskapets (www.osterreichschweden.com) syfte är att vårda och främja det svenska språket samt de kulturella, ekonomiska och politiska relationerna mellan Österrike och Sverige.

Förbundet för nordiska länder, Verband Nordische Länder, arbetar också med att främja det österrikiska/nordiska förbindelserna och har nyligen inbjudit de baltiska staterna i samarbetet.
 
2008 fanns det 2.954 svenskar med permanent uppehållstillstånd i Österrike, varav 1162 bor i Wien. Samtidigt bor knappt 3000 österrikare i Sverige.

Österrikisk representation i Sverige
Österrike har ambassad (www.aussenministerium.at/stockholm) i Stockholm samt honorärt generalkonsulat i Göteborg och honorärkonsulat i Stockholm, Luleå och Malmö. I Stockholm finns även Österrikes Handelsråd (www.austriantrade.org/sweden) och Österrikiska turistbyrån (www.austria-tourism.at). Högskolan i Skövde driver tillsammans med österrikiska myndigheter Centrum för Österrikestudier, (www.his.se/osterrike). Österrikiska eller svensk-österrikiska föreningar finns i Stockholm, Göteborg, Malmö, Gävle och Vetlanda.

Besöksutbyte

Senaste svenska statsbesöket i Österrike avlades i november 2007 (föregående statsbesök ägde rum1979) av kung Carl XVI Gustaf. Österrikes förre president Thomas Klestil avlade statsbesök i Sverige 1997. President Klestil gjorde även ett officiellt besök i Sverige 2001.

I det följande redovisas de besök på ministernivå som företagits mellan länderna sedan 1998.

Svenska besök i Österrike:   

2009
statsminister Fredrik Reinfeldt
migrationsminister Tobias Billström
justitieminister Beatrice Ask

2008
statsminister Fredrik Reinfeldt

2007
statsminister Fredrik Reinfeldt
migrationsminister Tobias Billström
kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth
vice statsminister och näringsminister Maud Olofsson

2006
utrikesminister Jan Eliasson
utrikesminister Laila Freivalds
finansminister Pär Nuder
näringsminister Thomas Östros
arbetslivsminister Hans Karlsson
socialminister Berit Andnor
infrastrukturminister Ulrica Messing
folkhälsominister Morgan Johansson
vård och äldreomsorgsminister Ylva Johansson
migrationsminister Barbro Holmberg
biståndsminister Carin Jämtin
ungdomsminister Lena Hallengren
EU-kommissionär Margot Wallström

2005
utrikesminister Laila Freivalds

2004
barn- och familjeminister Berit Andnor

2002
statsminister Göran Persson
migrations- och biståndsminister Jan O Karlsson

2001
vice statsminister Lena Hjelm Wallén
försvarsminister Björn von Sydow

2000
bistånds och migrationsminister Jan O Karlsson
jordbruks- och jämställdhetsminister Margareta Winberg

1998
justitieminister Laila Freivalds
näringsminister Anders Sundström

Dessutom har en del besök skett vid de internationella organisationerna i Wien.

Österrikiska besök i Sverige:

2008
försvarsminister Darabos

2007
Vice förbundskansler tillika finansminister Wilhelm Molterer

2005
socialminister Ursula Haubner

2004
försvarsminister Günther Platter

2001
försvarsminister Herbert Scheibner

1998
förbundskansler Viktor Klima (vid tre tillfällen i samband med Österrikes ordförandeskap i EU)
försvarsminister Werner Fasslabend
utrikesminister Wolfgang Schüssel
arbetsmarknads-, social- och hälsominister Eleonora Hostasch