Om Indien

Kort historik
I Indusflodens bördiga dalgångar, i gränslandet mellan nuvarande Indien och Pakistan, började människor bruka jorden för 9000 år sedan. Gynnsamma jordbruksförhållanden och ett bra klimat har under århundradens lopp skapat utmärkta förutsättningar för högkulturer och mäktiga riken att uppstå och falla. Den indiska subkontinenten har ofta varit utsatt för attacker utifrån, från ariska stammar under förkristen tid, muslimska erövrare under medeltiden, till britter i modern tid. Alla har de lämnat olika avtryck i Indiens historia, samhällsliv och religion.

Den första indiska civilisationen uppstod i Indusdalen någon gång kring 2500 f.Kr och kom att bestå i nära tusen år. Flera städer anlades, jordbruket utvecklades och ett omfattande handelsutbyte skedde med angränsande områden i Persien, Mesopotamien, Afghanistan och Centralasien. Den första kända indiska litteraturen, Vedaböckerna, härstammar från årtusendet före Kristus och kom att utöva stort inflytande på det religiösa tänkandet.

Under början av 1500-talet skedde omvälvande förändringar. Portugiser och senare britter, holländare och fransmän inrättade handelsstationer längs den indiska kusten. Efterfrågan på kryddor, siden, bomull och indigo var stor i Europa. Ungefär samtidigt, år 1526, grundades mogulväldet i norra Indien som kom att dominera samhällsliv, ekonomi och religion under de kommande tvåhundra åren. Under mogulernas maktinnehav anlades städer och storslagna byggnadsverk såsom Taj Mahal och forten i Agra och Delhi. De allra sydligaste delarna av subkontinenten behärskades av hinduriken. Dit lyckades mogulerna aldrig att tränga ned.

Från 1840-talet kontrollerade britterna i stort sett hela landet antingen direkt eller genom furstestater. Efter det stora indiska upproret år 1858 kom Indien att direkt underställas den brittiska kronan. Det indiska Kongresspartiet (India National Congress, INC) bildades 1885 och blev den viktigaste rörelsen i kampen för frihet. Mahatma Gandhis tankar om icke-våld och hans ifrågasättande av den brittiska kolonialmaktens legitimitet fick stort genomslag och ledde så småningom till Indiens självständighet 1947. Vid tidpunkten för frigörelsen delades landet upp i två separata stater, Indien samt Öst- och Västpakistan (Östpakistan bröt sig sedermera ut och bildade staten Bangladesh 1971). Delningen skedde under blodiga former och utgör en traumatisk del av såväl Indiens som Pakistans historia.
 
Indien har sedan självständigheten lyckats utveckla och upprätthålla ett demokratiskt styrelseskick som verkar enligt rättsstatens principer. Kongresspartiet och familjen Nehru-Gandhi har spelat en dominerande roll i det politiska livet i Indien, men har under de senaste 10-15 åren utmanats av andra politiska krafter. Däribland det hindunationalistiska Bharatiya Janata Party (BJP) som har vuxit fram som det andra stora nationella partiet. De regionala partierna har kommit att bli alltmera betydelsefulla.
 
Utrikespolitik
Indien stärker kontinuerligt sin ställning som aspirerande politisk och ekonomisk stormakt. Detta sker genom en fortsatt god ekonomisk tillväxt samt en målmedveten strategi att utveckla det politiska och ekonomiska utbytet med omvärlden, framför allt i närregionen, med andra större länder, handelskonstellationer och i multilaterala fora.

Indien spelar en framträdande roll i FN och sitter under perioden 2011-12 som icke permanent medlem av säkerhetsrådet för sjunde gången.Indien strävar efter en plats som ständig medlem och ingår tillsammans med Brasilien, Tyskland och Japan i en konstellation av länder (G4) som arbetar för reform av säkerhetsrådet. I ekonomiska sammanhang har Indien också fått en allt mera framträdande roll, manifesterat inte minst av medlemskapet i G20 och agerande i WTO. Historiskt sett har Indien varit en dominerande röst i den alliansfria rörelsen, NAM, och betraktas ännu som en ledarnation för utvecklingsländer i stort. Indien är även en central aktör i sammanslutningar som BRICS, BASIC och IBSA.

Den indiska regeringen har tydligt prioriterat det övergripande och ömsesidiga intresset av kontakter och handelsutbyte mellan länderna i Sydasien. Indien är engagerade medlemmar i SAARC (South Asian Association for Regional Cooperation) och arbetar aktivt för att Sydasien bättre skall integreras med andra delar av Asien, inte minst mot bakgrund av det långsiktiga strategiska intresset av tryggad energitillgång. De politiska spänningarna i regionen försvårar dock det ekonomiska samarbetet och integrationen. Ekonomierna kompletterar heller inte varandra i någon större utsträckning. Fortfarande är bara 4 procent av handeln inom Sydasien intraregional. Indien bedriver även en aktiv Östasienpolitik ("Look East Policy") och medverkar bland annat i "East Asia Summit", samt har status som observatör i Shanghai Cooperation Organisation.

Strategiska partnerskap har ingåtts med ett trettiotal länder, bland andra USA, Kina, Japan och EU. Indien var det första landet som undertecknade ett strategiskt partnerskapsavtal med Afghanistan i oktober 2011. Ett trilateralt samarbete inom flera områden har inletts med Brasilien och Sydafrika, och de sedan länge nära relationerna med Ryssland, särskilt inom försvarsområdet, är fortsatt starka.

EU och Indien har ett nära ekonomiskt utbyte. EU är Indiens största handelspartner och en av Indiens största källor till direktinvesteringar. På det politiska planet inledde EU och Indien en närmare relation i början av 90-talet,  år 1994 undertecknades ett samarbetsavtal (, vilket har utvecklats till att omfatta årliga toppmöten där Indiens och EU:s ledare träffas. En gemensam handlingsplan för hur det strategiska partnerskapet ska utvecklas antogs under toppmötet 2005 i New Delhi.  Den s.k. EU-India Joint Action Plan, har öppnat för fördjupat samarbete på en rad olika områden, däribland trafikflygssäkerhet och terrorismbekämpning. En vidareutveckling av den gemensamma handlingsplanen har gjorts under efterkommande toppmöten.     

Det potentiellt mest långtgående samarbetet är det strategiska partnerskapet med USA. De senaste åren har präglats av en breddning och fördjupning av de bilaterala relationerna. Hösten 2008 godkände den amerikanska kongressen och det indiska parlamentet ett avtal om att inleda samarbete på det civila kärntekniska området som kan komma att få stor betydelse för Indiens framtida energiförsörjning.

De terrorattentat som genomfördes i Mumbai den 26 november 2008 medförde att relationerna med grannlandet Pakistan återigen försämrades efter en period av försiktiga närmanden. De förhandlingar som hade pågått under några år inom ramen för den s.k. sammansatta dialogen (”composite dialogue”) lades då på is. Ett upptinande i relationerna har märkts på senare tid och dialogen återupptogs officiellt igen i februari 2011.

Den växande indiska ekonomin är i stort behov av säker och kostnadseffektiv tillgång till energi. Samtidigt som Indien arbetar intensivt för att öka den inhemska energiproduktionen på olika sätt, bland annat genom avreglering av den tidigare hårt reglerade kolnäringen och utförsäljning av landets största kolproducent, är medvetenheten stor om att landet under överskådlig tid kommer att vara beroende av omvärlden för sin energiförsörjning. En utmaning för energiförsörjningen är den dåligt utbyggda infrastrukturen, vilken försvårar transporten av kol och olja och begränsar såväl tillväxten som användandet av fossila bränslen. 

Oljan spelar en mycket viktig roll för energiförsörjningen och Indien ser ett behov av att skaffa sig en mer långsiktig kontroll över produktion och tillgång. Delar av Centralasien, Mellanöstern och Afrika är föremål för ett växande intresse hos Indien i sökandet efter investeringar i olje- och gasfält. Konkurrensen från Kina är kännbar.

Indien har sedan länge öppet testat och erkänt innehav av kärnvapen. Kärnvapenprogrammet anses som nödvändigt i avskräckningssyfte för att garantera den nationella säkerheten då två av grannländerna, Kina och Pakistan, har kärnvapen. Indien har inte anslutit sig till Fördraget om ickespridning av kärnvapen (NPT) men har heller inte bidragit till spridning av kärnteknologi till andra länder. Indien har heller inte undertecknat provstoppsavtalet för kärnvapen (CTBT), men tillämpar ett ensidigt moratorium för nya kärnvapenprov.

Inrikespolitik
Indien brukar kallas världens största demokrati. Under senaste parlamentsvalet våren 2009 räknade man till cirka 723 miljoner röstberättigade . Den indiska demokratin är baserad på grundlagsskyddade fri- och rättigheter, ett självständigt rättsväsende, en varierad och aktiv fri press, starka enskilda organisationer och en livlig samhällsdebatt. Enligt konstitutionen är Indien en sekulär republik. Religionen spelar dock en stor roll i den indiska vardagen, liksom i den politiska debatten.

Indien är en federation bestående av 28 delstater. Dessutom finns sju unionsterritorier ("Union Territories"). Delstatsguvernörer utses av presidenten, medan "premiärministern" (”Chief Minister”) är parlamentariskt tillsatt utifrån den politiska situationen i  delstatsparlamentet. Konstitutionen medger att centralregeringen i krissituationer och på guvernörens rekommendation kan avsätta delstatsregeringar och införa presidentstyre. Unionsterritorierna styrs av en, av presidenten utsedd, guvernör.

Kongresspartiet har dominerat indisk politik från självständigheten 1947 fram till 1990-talet. Familjen Nehru-Gandhi har utövat ett stort inflytande, men har också fått betala ett högt pris. År 1991 mördades premiärminister Rajiv Gandhi av en självmordsbombare på ett valmöte. Han gick samma öde till mötes som sin mor, Indira, som dödades av sina säkerhetsvakter 1984. Indira Gandhi hade då innehaft premiärministerposten i nära nog obruten följd sedan 1966. Hon valdes till uppdraget strax efter det att hennes far, Indiens första premiärminister Jawaharlal Nehru, gick bort 1964. Nehru, som anses vara Indiens landsfader vid sidan av Mahatma Gandhi, dominerade indisk politik från självständigheten 1947 fram till sin död.  På senare år har Gandhidynastin letts av Kongresspartiets ordförande, Sonia Gandhi, änka efter Rajiv Gandhi. Även sonen Rahul Gandhi har kommit att spela en alltmer framträdande roll i indisk politik.
 
En annan betydelsefull trend inom indisk inrikespolitik är de hindunationalistiska strömningarna. Redan 1925 bildades Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS), Nationella frivilligkåren, med målet att göra Indien till en hinduisk stat. RSS politiska gren grundades 1951 och ledde sedermera till bildandet av Indiens andra stora nationella parti, Bharatiya Janata Party (BJP).   BJP slits av spänningar mellan partiets högerfalang, som får stöd av hindunationalistiska gräsrots-organisationer, och mer moderata röster som försöker föra partiet närmare den politiska mittfåran.  En missbedömning av väljarkårens prioriteringar och ett alltför hindunationalistiskt budskap bidrog till att BJP och deras koalitionspartners i NDA (Nationella Demokratiska Alliansen), förlorade makten 2004.

Av Indiens många politiska partier kan endast Kongresspartiet och BJP sägas vara nationella partier. Sedan valet 1989 har samtliga regeringar varit flerpartikoalitioner. Det starka regionala inflytandet innebär  svårigheter att bedriva politik på nationell nivå. De regionala partiernas inflytande har också lett till att delstaterna fått ökad frihet från centralregeringen. Delstaternas ökade självbestämmande har lett till att de regioner som har en stark ekonomi och en effektiv förvaltning har dragit nytta av förändringen. Samtidigt har de som inte har lika goda förutsättningar fortsatt att halka efter.

En bred koalitionsregering under Kongresspartiets ledning bildades efter valet i maj 2004. Koalitionen, United Progressive Alliance (UPA), består av ett tiotal partier av vilka flera endast finns representerade i en eller ett fåtal delstater. Koalitionen hade ingen egen majoritet i parlamentet, men fick stöd utifrån av fem kommunistpartier som gått samman under namnet Left Front. Regeringskoalitionens ekonomiska reformprogram och de utvidgade relationerna med USA bidrog till ökade motsättningar mellan regeringen och dess stödpartier och till följd av Indiens civilkärntekniska avtal med USA drog Left Front till slut helt tillbaka sitt stöd till regeringen hösten 2008.

Den av Kongresspartiet ledda koalitionsregeringen lyckades väl i det senaste parlamentsvalet 2009 och fick en majoritet av platserna i parlamentet. Bakgrunden till UPA:s valframgångar var framförallt de framgångsrika utvecklingsprogram som bedrivits under tidigare mandatperiod samt de senaste årens stora ekonomiska tillväxt.
Viktiga inslag i reformagendan under UPA-regeringen har varit införandet av inkomstgarantier på landsbygden (National Rural Employment Guarantee Act – NREGA), lanseringen av en ny typ av offentlighetsprincip (Right to Information – RTI), införandet av en personlig identitetshandling, samt satsningar på utbildning och tryggad matförsörjning.

Regeringskoalitionen står i sin andra mandatperiod inför enorma utmaningar när det gäller att lyfta Indiens många fattiga till drägliga levnadsförhållanden. Stor betoning läggs vid en tillväxt som kommer de stora fattiga befolkningslagren till del (”inclusive growth”). Samtidigt har regeringsalliansen under det senaste året ställts inför en lång rad allvarliga korruptionsskandaler som har tagit mycket tid ifrån reformagendan, och förväntningar på en än mer aktiv reformpolitik har hittills inte kunnat infrias.

Ekonomisk politik
Efter att regeringen med Kongresspartiet i spetsen år 1991 påbörjade ett omfattande reformprogram med liberaliseringen av den tidigare hårt reglerade indiska ekonomin växte landets ekonomi med cirka sex procentenheter per år fram till mitten av 2000-talet. Tillväxten steg efter det till över nio procent.

I samband med den globala finanskrisen 2008/09 sjönk tillväxten åter drygt sex procent och efter ett par års återhämtning med högre tillväxttakt beräknas ekonomin i år växa med drygt 7,5 procent. Detta ligger påtagligt under de prognoser (9 procent) som gällde före finanskrisens andra fas, men Indien är fortfarande en av världens snabbast växande ekonomier. Indien visade relativ motståndskraft mot 2008 års globala finansiella kris, vilket huvudsakligen förklaras med landets stora hemmamarknad och ett för omvärlden relativt oexponerat bankväsende. Under turbulensen på marknaden under 2011 reagerade marknaden mot regeringens bristande handlingskraft på reformområdet och oförmåga att komma tillrätta med inflationen och den nationella valutan, rupien, föll ca 20 procent mot den amerikanska dollarn.

Reformpolitiken har de senaste åren ansetts ange färdriktningen för Indiens ekonomiska utveckling. Det har funnits en relativ samsyn över blockgränserna kring vikten av att komma tillrätta med institutionella hinder mot tillväxten.  Det har dock blivit allt tydligare att reformskeptikerna, även inom Kongresspartiet, fått ett stadigt växande utrymme. Som en konsekvens av detta har reformerna tenderat att handla om detaljjusteringar inom ramen för utgiftsområden, snarare än om de stora strukturella frågorna.

Indiens ekonomiska utveckling drivs i hög grad av tjänstesektorn, som har haft en genomsnittlig tillväxttakt på nära åtta procent per år under den senaste tioårsperioden. Tjänstesektorn bidrar till ungefär 60 procent av landets BNP och Indien har under det senaste decenniet haft en positiv utveckling inom tjänsteexportområdet. Låga kostnader och en ung, välutbildad, engelsktalande arbetskraft i kombination med förbättrade internet- och telekommunikationer har medfört en utlokalisering av tjänster från högkostnadsländer till Indien. Lönerna för utbildad arbetskraft har under senare år stigit kraftigt, och Indien har fått stor konkurrens av inte minst Filippinerna på tjänsteexportområdet. Samtidigt är intresset för utlokalisering av tjänster i mogna ekonomier fortsatt stort. Tjänstesektorn växer snabbare än ekonomin i stort och kan förväntas fortsätta så i ytterligare några år. Tjänsterna blir alltmer avancerade och får ett större kunskapsinnehåll. Parallellt har Indien också utvecklat en betydelsefull mjukvaruindustri. 

Indiens ekonomi drivs också av en växande tillverkningsindustri, vilken gradvis har etablerat sig och skapar nya sysselsättningsmöjligheter för en bredare del av befolkningen. Sänkta handelshinder och avregleringar har tvingat industrin att förbättra sin konkurrensförmåga och tillgången till  kostnadseffektiv industriell arbetskraft är stor. Industriproduktionen har det senaste decenniet vuxit med närmare 7 procent per år. I samband med finanskrisens andra fas har en kraftig inbromsning dock skett och tillväxttalen för 2011 indikerar en industriell tillväxt på knappt 5 procent med lägre siffror än så för årets senare del. Industriproduktionen svarar för knappt 30 procent av BNP. Viktiga exportvaror är verkstadsprodukter (inklusive fordon och tillhörande komponenter), textilier, läkemedel, kemiska produkter, järnmalm, lädervaror och ädelstenar.

Jordbruket sysselsätter två tredjedelar av befolkningen men utgör bara drygt tio procent BNP. Andelen sjunker stadigt, då tillväxten inom området endast ligger kring tre procent per år under normal monsun.   Inom jordbruket återfinns en stor del av den oorganiserade arbetskraften. Det indiska jordbruket bygger i stor utsträckning på små, självförsörjande enheter. Den bristfälliga infrastrukturen, framför allt inom bevattning och distribution, hindrar effektiv resursfördelning och gör avkastningen beroende av utfallet av monsunregnen. Till följd av den dåliga infrastrukturen, bristfälliga magasineringsmöjligheter, outvecklad livsmedelsprocessering och frånvaro av s.k. cold chains, såväl inom producent- som distributörs- och återförsäljningsleden, når endast knappt hälften av skörden slutkonsumenterna. Denna andel sjunker för känsligare produkter, som frukt och grönt. Den nuvarande regeringen har lovat att vidta ett antal åtgärder för att förbättra villkoren för landsbygdens befolkning, bland annat genom att öka tillgången på krediter och göra omfattande satsningar på forskning och utbyggnad av bevattningssystem. Ett stort problem är att bönderna har svårt att få avsättning för sina produkter utanför den lokala marknaden. Endast en begränsad del av den indiska jordbruksproduktionen är inriktad på export.

Handelspolitik
Indiens utrikeshandel har det senaste årtiondet stigit markant och regeringen har ett långsiktigt tillväxtmål för exporten på 25 procent per år. Utrikeshandeln påverkas dock kraftigt av omvärldssituationen. Som en följd av finanskrisens första fas sjönk såväl exporten som värdet av importen (det senare huvudsakligen till följd av lägre världsmarknadspriser på olja) med närmare 10 procent under räkenskapsåret 2009-10. Året därpå ökade exporten närmare 38 procent medan beräkningarna för 2011-12 indikerar ökningar på omkring 15 procent. Handelsbalansen är negativ (80 procent högre import än export) och värdet på importen ökar för närvarande i en dubbelt så snabb takt som exporten. Detta kan i första hand tillskrivas beroendet av olja från utlandet vilket utgör ca en tredjedel av varuimporten. Handel med tjänster har ökat kraftigt de senaste åren – idag uppgår den indiska tjänsteexporten till nästan 40 procent av landets totala export. Globalt sett är Indien fortfarande en liten spelare med endast 1,5  procent av världshandeln (att jämföra med Kinas 8,7 procent, och Sveriges 1,2  procent).

Indien har på senare år slutit en rad frihandels- och investeringsavtal med enskilda länder och ländersammanslutningar, senast Japan 2010 och Sydkorea och ASEAN 2009. Frihandelsförhandlingarna mellan EU och Indien, som inleddes 2007 börjar närma sig slutfasen med stark politisk vilja från båda sidor. Indien spelar också en aktiv roll i de multilaterala handelsförhandlingarna inom ramen för WTO. Landet ser sig i första hand som en förespråkare för de fattiga ländernas intressen och driver krav på att EU och USA skall öppna upp sina marknader och avskaffa sina subventioner till jordbruket. Tjänstehandelsområdet är också av stor betydelse. Den indiska regeringen har på senare år vinnlagt sig om att tvätta bort stämpeln av bromskloss i handelsförhandlingar och agerar konstruktivt såväl i WTO som i andra frihandelsförhandlingar.

Sveriges relationer med Indien
Sveriges relationer med det självständiga Indien karaktäriseras av vänskap och partnerskap. Diplomatiska förbindelser inleddes 1948, året efter det att landet blivit självständigt. Den första svenska företagsinvesteringen gjordes redan på 1920-talet. Relationerna med Indien har givits en allt större prioritet med en omfattande ökning av kontakterna på ett stort antal områden som följd. Ett tecken på de intensifierade relationerna är att Sverige och Indien under de senaste åren undertecknat ett flertal bilaterala samarbetsavtal inom områden som tekniskt och vetenskapligt samarbete (2005), försvar (2009), hälsa (2009), miljö (2009) samt förnybar energi (2010). 

Indiens starka ekonomiska tillväxt och stora hemmamarknad gör landet till en allt viktigare marknad för svenska företag. Handeln mellan Sverige och Indien har ökat markant på senare år och ett stadigt växande antal svenska företag har etablerat sig i Indien. År 2011 var antalet ca 140, vilka tillsammans direkt sysselsätter 100 000 personer i Indien och indirekt, via underleverantörer och temporära engagemang, ungefär det dubbla. Mellan femton och tjugo bolag svenska företag tillkommer på den indiska marknaden varje år. Enligt en nyligen genomförd undersökning anser flertalet svenska företag i Indien att dagens företagsklimat är fördelaktigt och en stor majoritet bedömer att de kommer att utöka sin aktivitet i Indien de kommande tre åren. Fler och fler kapitalstarka indiska företag gör också investeringar i Sverige, framför allt inom IT-sektorn. Totalt finns ett sjuttiotal indiska företag i Sverige idag. Under 2010 ökade såväl svensk export till Indien som svensk import från Indien med en bit över 20 procent.

Näringslivet svarar naturligen för den största ökningen i det bilaterala besöksutbytet. En rad större företagsdelegationer inom branscher som IT, infrastruktur, miljö och förnybar energi, fordonsindustri, flyg- och rymdindustri, skogsindustri och finansiella tjänster har besökt Indien på senare år.

Det starka intresset från näringslivet för den indiska marknaden ledde år 2003 till bildandet av Sweden-India Business Council (SIBC). År 2007 bildades en svensk handelskammare i Indien (Swedish Chamber of Commerce India). Under hösten 2011 fattade regeringen beslut om att öppna ett nytt generalkonsulat i Mumbai, som kommer att fokusera på handelsfrämjande. Exportrådet har kontor i New Delhi och Bangalore.

Samarbetet mellan svenska och indiska lärosäten och forsknings-institutioner ökar också stadigt. Svensk-indiskt forskningssamarbete inriktas bland annat på fysik, materialvetenskap,  bioteknik, IT och miljö. Antalet vetenskapliga sampublikationer har ökat markant på senare år.

Under det senaste året har också betydande utveckling skett i relationerna avseende miljö och förnybar energi. Denna utveckling har dels skett genom etableringen av en miljöattachétjänst vid ambassaden, samt genom i huvudsak två bilaterala avtal inom miljö och förnybar energi. Energimyndigheten är den svenska huvudparten i implementering av detta samarbete. Ett antal aktiviteter inom områden som waste-to-energy, geotermisk energi samt innovationsinriktat forskningssamarbete diskuteras. 

En strategi för utvecklingssamarbetet med Indien för perioden 2009-2013 finns på plats. Strategin innebär en övergång till selektivt samarbete där den viktigaste samarbetsformen är aktörssamverkan i syfte att uppnå självbärande relationer mellan svenska och indiska aktörer. Samarbetet ska främst inriktas mot sektorn miljö och klimat men kommer även omfatta andra områden såsom hälsa. Det traditionella utvecklingssamarbetet håller på att fasas ut.

Till följd av de intensifierade relationerna med Indien har besöksutbytet på politisk nivå ökat. I samband med EU-Indien toppmötet under det svenska EU-ordförandeskapet hösten 2009 genomfördes ett bilateralt toppmöte med deltagande av statsminister Fredrik Reinfeldt, utrikesminister Carl Bildt och handelsminister Ewa Björling. Under 2010 besökte folkhälsominister Maria Larsson Indien i samband med den indiska hälsoveckan och närings- och energiminister Maud Olofsson i samband med Delhi International Renewable Energy Conference. Hösten 2011 besöket utrikesminister Carl Bildt ånyo landet i samband med ambassadens stora främjandesatsning Sweden India Nobel Memorial Week. Statsrådet Tolgfors har besökt landet både som handels- och försvarsminister.

Indiska ministrar besöker också regelbundet Sverige. Under 2008 genomförde hälsominister Ramadoss och vetenskaps- och teknologiminister Sibal  besök och året därpå var vattenresursminister Bansal och handels- och industriminister Sharma i Stockholm. Under 2011 var såväl  energiminister Shinde som Sibal i Sverige, den sistnämnde då i rollen som minister för telekommunikation och utbildning.

Det parlamentariska utbytet mellan Sverige och Indien är mycket aktivt. Talmannen för det indiska parlamentets andrakammare (Lok Sabha) Meira Kumar, besökte Stockholm i juni 2011 och inte mindre än tre svenska parlamentarikerdelegationer besökte Indien under året.