Om Indien

Basfakta:

Kort Historik
I Indusflodens bördiga dalgångar, i gränslandet mellan nuvarande Indien och Pakistan, började människor bruka jorden för 9000 år sedan. Gynnsamma jordbruksförhållanden och ett bra klimat har under århundradens lopp skapat utmärkta förutsättningar för högkulturer och mäktiga riken att uppstå och falla. Den indiska subkontinenten har ofta varit utsatt för attacker utifrån, allt från ariska stammar under förkristen tid, muslimska erövrare under medeltiden till britter i modern tid. Alla har de lämnat sina olika avtryck i Indiens historia, samhällsliv och religion.

Den första indiska civilisationen uppstod i Indusdalen någon gång kring
2500 f.Kr och kom att bestå i nära tusen år. Flera städer anlades, jordbruket utvecklades och ett omfattande handelsutbyte skedde med angränsande områden i Persien, Mesopotamien, Afghanistan och Centralasien. Den första kända indiska litteraturen, Vedaböckerna, härstammar från årtusendet före Kristus och kom att utöva stort inflytande på det religiösa tänkandet.

Under början av 1500-talet skedde omvälvande förändringar. Portugiser och senare britter, holländare och fransmän inrättade handelsstationer på platser längs den indiska kusten. Efterfrågan på kryddor, siden, bomull och indigo var stor i Europa. Samtidigt, år 1526, grundades Mogulväldet i norra Indien och det kom att dominera samhällsliv, ekonomi och religion de kommande tvåhundra åren. Under Mogulernas maktinnehav anlades städer och storslagna byggnadsverk såsom Taj Mahal och forten i Agra och Delhi. De allra sydligaste delarna av subkontinenten behärskades av Hinduriken. Dit lyckades Mogulerna aldrig att tränga ned.

Från 1840-talet kontrollerade britterna i stort sett hela landet antingen direkt eller genom furstestater. Efter det stora indiska upproret år 1857 kom Indien att direkt underställas den brittiska kronan. Det indiska Kongresspartiet (India National Congress/INC) bildades 1885 och blev den viktigaste rörelsen i kampen för frihet. Mahatma Gandhis tankar om icke-våld samt hans ifrågasättande av den brittiska kolonialmaktens legitimitet fick stort genomslag och ledde så småningom till Indiens självständighet 1947. Vid tidpunkten för frigörelsen delades landet upp i två separata stater, Indien samt Öst- och Västpakistan (Östpakistan bröt sig sedermera ut 1971 och bildade staten Bangladesh). Delningen skedde under blodiga former och utgör en traumatisk del av såväl Indiens som Pakistans historia.
 
Indien har sedan självständigheten lyckats utveckla och upprätthålla ett demokratiskt styrelseskick som verkar enligt rättsstatens principer. Kongresspartiet och familjen Nehru-Gandhi har spelat en dominerande roll i det politiska livet i Indien, men har under de senaste 10-15 åren utmanats av andra politiska krafter. Däribland det hindunationalistiska Bharatiya Janata Party (BJP) som har vuxit fram som det andra stora nationella partiet.
 
Utrikespolitik
Indien har stärkt sin ställning som aspirerande politisk och ekonomisk stormakt. Detta har skett genom en fortsatt god ekonomisk tillväxt samt en målmedveten strategi att utveckla det politiska och ekonomiska utbytet med omvärlden, framför allt med andra större länder och handelsområden. Indien strävar efter en plats som ständig medlem av FN:s säkerhetsråd.

Strategiska partnerskap har ingåtts med USA, Japan, EU och Kina, ett trilateralt samarbete inom flera områden har inletts med Brasilien och Sydafrika, och de sedan länge nära relationerna med Ryssland, särskilt inom försvarsområdet, är fortsatt starka. Indien bedriver en aktiv östasienpolitik ("Look East Policy") och medverkar bland annat i "East Asia Summit" och har status som observatör i Shanghai Cooperation Organisation.

Relationerna mellan EU och Indien har successivt fördjupats och utgår ifrån ett ”Joint Political Statement” från 1993 och ett samarbetsavtal från 1994. Sedan 2000 hålls årligen toppmöten mellan EU och Indien. Under toppmötet 2005 i New Delhi skrev EU och Indien på ”EU-India Joint Action Plan” som har öppnat för fördjupat samarbete på en rad olika områden, forskning och utveckling, klimat, energieffektivitet och terrorismbekämpning.  

Det potentiellt mest långtgående samarbetet är det strategiska partnerskapet med USA. Hösten 2008 godkände den amerikanska kongressen och det indiska parlamentet ett avtal om att inleda samarbete på det civila kärntekniska området. Avtalet kan komma att få stor betydelse för Indiens framtida energiförsörjning.

Den växande indiska ekonomin är i stort behov av säker och kostnadseffektiv tillgång till energi. Samtidigt som Indien arbetar intensivt för att öka den inhemska energiproduktionen på olika sätt är medvetenheten stor om att landet under överskådlig tid kommer att vara beroende av omvärlden för sin energiförsörjning.

Oljan spelar en mycket viktig roll för energiförsörjningen och Indien ser ett behov av att skaffa sig en mer långsiktig kontroll över produktion och tillgång. Delar av Centralasien, Mellanöstern och Afrika är föremål för ett växande intresse hos Indien i sökandet efter investeringar i olje- och gasfält. Konkurrensen från Kina är kännbar.
 
Den indiska regeringen har tydligare prioriterat det övergripande och ömsesidiga intresset av kontakter och handelsutbyte mellan länderna i Sydasien. Man har samtidigt aktivt arbetat vidare för att Sydasien bättre ska integreras med andra delar av Asien, inte minst mot bakgrund av det långsiktiga, strategiska intresset av tryggad energisäkerhet. De politiska spänningarna i regionen försvårar det ekonomiska samarbetet och integrationen inom Sydasien. Ekonomierna kompletterar heller inte varandra i någon större utsträckning. Fortfarande är bara 4 procent av handeln inom Sydasien intraregional.

De terrorattentat som genomfördes i Mumbai den 26 november 2008 medförde att relationerna med grannlandet Pakistan återigen försämrades efter en period av försiktigt närmande. Vapenvilan som inleddes 2003 råder fortfarande men de förhandlingar som inleddes i januari 2004 ligger på is.

Indien har sedan länge öppet testat och erkänt innehav av kärnvapen. Kärnvapenprogrammet anses som nödvändigt i avskräckningssyfte för att garantera den nationella säkerheten då två av grannländerna, Kina och Pakistan, har kärnvapen. Indien har inte bidragit till spridning av kärnteknologi till andra länder. Indien har inte anslutit sig till Fördraget om ickespridning av kärnvapen (NPT). Indien har heller inte undertecknat provstoppsavtalet för kärnvapen (CTBT), men tillämpar ett ensidigt moratorium för nya kärnvapenprov.

Inrikespolitik
Indien är världens största demokrati med cirka 723 miljoner röstberättigade i parlamentsvalet. Den indiska demokratin är baserad på grundlagsskyddade fri- och rättigheter, ett självständigt rättsväsende, en varierad och aktiv fri press, starka enskilda organisationer och en livlig samhällsdebatt.

Enligt konstitutionen är Indien en sekulär republik. Religionen spelar dock en stor roll i den indiska vardagen, liksom i den politiska debatten. Indien är en federation, bestående av 28 delstater. Dessutom finns sju "Union Territories". Delstatsguvernörer utses av presidenten, medan "premiärministern" (Chief Minister) är folkvald från delstatsparlamentet. Konstitutionen medger att centralregeringen i krissituationer och på guvernörens rekommendation kan avsätta delstatsregeringar och införa presidentstyre. Unionsterritorierna styrs av en, av presidenten utsedd, guvernör.

Kongresspartiet dominerade indisk politik från självständigheten 1947 fram till 1990-talet. Familjen Nehru-Gandhi har utövat ett stort inflytande men har också fått betala ett högt pris. 1991 mördades premiärminister Rajiv Gandhi av en självmordsbombare på ett valmöte. Han gick samma öde till mötes som sin mor, Indira, som dödades av sina egna säkerhetsvakter 1984. Indira Gandhi hade då innehaft premiärministerposten i nära nog obruten följd sedan 1966. Hon valdes till uppdraget strax efter det att hennes far, Indiens första premiärminister Jawaharlal Nehru, gick bort 1964. Nehru, som anses vara Indiens landsfader vid sidan av Mahatma Gandhi, dominerade indisk politik från självständigheten 1947 fram till sin död. Nehru förespråkade en sekulär, centraliserad nationalstat. Kongresspartiet fortsatte att dominera indisk politik även efter Nehrus död. Under 70-talet tappade dock partiet mark och allt fler regions- eller kastbaserade partier fick ta plats.

En annan betydelsefull trend inom indisk inrikespolitik är de hindunationalistiska strömningarna. Redan 1925 bildades Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS), Nationella frivilligkåren, med målet att göra Indien till en hinduisk stat. RSS politiska gren grundades 1951 vilket sedermera ledde till bildandet av Indiens andra stora nationella parti, Bharatiya Janata Party (BJP).

Till denna bild skall läggas det indiska kommunistpartierna som har en mycket stark ställning i delstaterna Västbengalen och Kerala.

Av Indiens många politiska partier kan endast Kongresspartiet och BJP sägas vara nationella partier. Sedan valet 1989 har samtliga regeringar varit flerpartikoalitioner. Det starka regionala inflytandet innebär svårigheter att bedriva politik på nationell nivå. De regionala partiernas inflytande har också lett till att delstaterna får ökad frihet. Delstaternas ökade självbestämmande har lett till att de regioner som har en stark ekonomi och en bra förvaltning har dragit nytta av förändringen. Samtidigt har de som inte har lika goda förutsättningar fortsatt att halka efter.

BJP ledde under åren 1998-2004 en koalitionsregering i vilken ett stort antal regionala partier ingick. Koalitionen baserades på ett samarbete inom NDA, den Nationella Demokratiska Alliansen.
 
En bred koalitionsregering under Kongresspartiets ledning bildades efter valet i maj 2004. Ordförande i Kongresspartiet är Sonia Gandhi, änka efter  Rajiv Gandhi. Koalitionen, United Progressive Alliance (UPA), består av ett tiotal partier av vilka flera bara finns representerade i en eller ett fåtal delstater. Koalitionen hade ingen egen majoritet i parlamentet men fick stöd utifrån av  fem kommunistpartier som gott samman under namnet Left Front. Regeringskoalitionens ekonomiska reformprogram och  de utvidgade relationerna med USA bidrog till ökade motsättningar mellan regeringen och dess stödpartierna i Left Front. Till följd av Indiens civilkärntekniska avtal med USA drog Left Front till slut helt tillbaka sitt stöd till regeringen hösten 2008.

Detta fick dock inga avgörande konsekvenser för UPA i det senaste valet april/maj 2009. UPA och Kongresspartiet lyckades mycket väl och fick nästan en majoritet av platserna i parlamentet. Bakgrunden till UPA:s valframgångar var framförallt de framgångsrika utvecklingsprogram som bedrivits under tidigare mandatperiod samt de senaste årens stora ekonomiska tillväxt. Betoningen av värdet av ett sekulärt Indien samt fördelningsfrågor bidrog . Koalitionsregeringen prioriterar jordbruk, vatten, utbildning, sjukvård, sysselsättning, stadsförnyelse och infrastruktur.

Oppositionen gjorde ett svagt val framförallt på grund av splittring såväl inom det ledande oppositionspartiet Bharatiya Janata Party (BJP) som inom dess allians, NDA. BJP slits också av spänningar mellan partiets högerfalang, som får stöd av hindunationalistiska gräsrotsorganisationer, och mer moderata röster som försöker föra partiet närmare den politiska mittfåran. En missbedömning av väljarkårens prioriteringar och ett alltför hindunationalistiskt budskap bidrog till valnederlaget.

Ekonomisk politik
Indiens ekonomi har vuxit med cirka sex procent per år sedan början av 1990-talet och mellan 2005 och 2007 var tillväxten över nio procent. Indien är därmed en av de snabbast växande ekonomierna i världen. Delvis på grund av den globala finanskrisen och otillräcklig monsun har tillväxttakten under 08/09 sjunkit.  Prognoser pekar på att tillväxttakten under kommande år kan stabiliseras kring 6-7 procent. Den ekonomiska utvecklingen tog fart på allvar 1991 när den indiska regeringen påbörjade ett omfattande ekonomiskt reformprogram som ännu  pågår.   Reformerna syftar till att öppna upp den tidigare slutna och skyddade indiska ekonomin samt att öka möjligheterna för privata investeringar och företagsamhet. Reformpolitiken har skapat stabilitet och angivit färdriktningen för Indiens ekonomiska utveckling. Huvuddragen av reformpolitiken åtnjuter ett starkt stöd över den politiska blockgränsen, vilket bidragit till långsiktig stabilitet och kontinuitet. Bristfällig infrastruktur, strikta arbetsmarknadslagar, en reglerad detaljhandel, svaga statsfinanser samt omfattande byråkrati och utbredd korruption anses utgöra de viktigaste frågorna för indiska reformpolitiker att ta itu med.

Indiens ekonomiska utveckling har i hög grad drivits av tjänstesektorn, som har haft en genomsnittlig tillväxttakt på nära åtta procent per år under den senaste tioårsperioden. Tjänstesektorn utgör över hälften av landets BNP. Indien har under det senaste decenniet haft en positiv utveckling inom tjänsteexportområdet. Låga kostnader och en ung, välutbildad, engelsktalande arbetskraft i kombination med förbättrade Internet- och telekommunikationer har medfört en utlokalisering av tjänster från högkostnadsländer till Indien. Allt tyder på att Indien kommer att stärka sin position ytterligare inom tjänsteexportområdet. Tjänsterna blir alltmer avancerade och får ett större kunskapsinnehåll. Parallellt har Indien också utvecklat en betydelsefull mjukvaruindustri. 

En växande tillverkningsindustri har gradvis etablerat sig som den andra drivkraften i den indiska ekonomin vilket i sin tur skapar möjligheter för en bredare del av befolkningen att få arbete. Sänkta handelshinder och avregleringar har tvingat industrin att förbättra sin konkurrensförmåga. Industriproduktionen har i genomsnitt vuxit med 6,7 procent per år under det senaste decenniet och den svarar idag för cirka 29 procent av BNP. Viktiga exportvaror är verkstadsprodukter (inklusive fordon och tillhörande komponenter), textilier, läkemedel, kemiska produkter, järnmalm, lädervaror och ädelstenar. Förhoppningen är att tillverkningsindustrin skall skapa nya arbetstillfällen. Tillgången på kostnadseffektiv arbetskraft är stor och över hälften av befolkningen är under 25 år.

Jordbruket sysselsätter 2/3 av befolkningen men utgör endast en knapp femtedel av BNP. Inom jordbruket återfinns en stor del av den oorganiserade arbetskraften. Det indiska jordbruket är ineffektivt och bygger fortfarande på små, självförsörjande enheter. Den bristfälliga infrastrukturen, framför allt inom bevattning och distribution, hindrar effektiv resursfördelning och gör avkastningen beroende av utfallet av monsunregnen. Den nuvarande regeringen har lovat att vidta ett antal åtgärder för att förbättra villkoren för landsbygdens befolkning, bland annat genom att öka tillgången på krediter och göra omfattande satsningar på forskning och utbyggnad av bevattningssystem. Ett stort problem är att bönderna har svårt att få avsättning för sina produkter utanför den lokala marknaden. Endast en begränsad del av den indiska jordbruksproduktionen är inriktad på export.

Handelspolitik
Indiens utrikeshandel har stigit markant mellan 2004 och 2008 men under 2009 har tillväxttakten i handeln sjunkit igen. Globalt sett är  Indien fortfarande en liten spelare med endast 1,5 procent av världshandeln. För jämförelsens skull kan nämnas att Kinas andel är 8,7  procent och Sveriges 1,2 procent. Indien har en negativ handelsbalans som i första hand kan tillskrivas beroendet av olja från utlandet vilket utgör dryga 30 (26,2) procent av varuimporten. Handel med tjänster har ökat kraftigt de senaste åren – idag uppgår den indiska tjänsteexporten till nästan 40 procent av landets totala export.

Indien spelar en aktiv roll i de multilaterala handelsförhandlingarna inom ramen för WTO. Landet ser sig i första hand som en förespråkare för de fattiga ländernas intressen och driver krav på att EU och USA skall öppna upp sina marknader och avskaffa sina subventioner till jordbruket. Tjänstehandelsområdet är också av stor betydelse.

Indien har även närmat sig flera av sina grannar i frågor som rör handel och ekonomiskt samarbete. Det första långtgående bilaterala handelsavtalet slöts med Singapore under 2005. Ett ytterligare exempel är att länderna inom sydasiatiska samarbetsorganisationen SAARC (South Asian Association for Regional Cooperation) har lyckats få till stånd ett gemensamt handelsavtal, SAFTA (South Asia Free Trade Area). Avtalet är dock ännu i sin linda. Förhandlingar om ett brett frihandelsavtal (FTA) med EU inleddes 2007. Sommaren 2009 undertecknade Indien och Sydkorea ett tämligen långtgående frihandelsavtal som beräknas öka ländernas bilaterala handel och investeringsflöden. Samtidigt ingick Indien ett frihandelsavtal med den Sydostasiatiska samarbetsorganisationen, ASEAN (Association of Southeast Asian Nations). Avtalet innebär att tullar på en mängd varor tas bort och i framtiden förväntas även avtalet inkludera tjänstesektorn, investeringar och immaterialrätt.

Sveriges relationer med Indien
Sveriges relationer med det självständiga Indien har oftast karaktäriserats av vänskap och partnerskap. Diplomatiska förbindelser inleddes 1948, året efter det att landet blivit självständigt. Den första svenska företagsinvesteringen gjordes redan på 1920-talet. Relationerna med Indien har fått ökad prioritet de senaste åren och det har skett en omfattande ökning av kontakterna på ett stort antal områden. Den ekonomiska tillväxten och reformeringen av ekonomin gör att Indien blivit en allt viktigare marknad för svenska företag. Handeln mellan Sverige och Indien har ökat markant under de senaste fem åren. Under 2008  ökade den svenska exporten till Indien med 18 procent, medan den indiska exporten till Sverige samma år ökade med 20 procent.

Näringslivet svarar för den största ökningen i det bilaterala besöksutbytet. En rad större företagsdelegationer inom branscher som IT, fordonsindustri, flyg- och rymdindustri, skogsindustri och finansiella tjänster har besökt Indien. Allt fler företag upptäcker Indien och dess möjligheter. Företag anger att de ser Indien som en viktig tillväxtmarknad. Det starka intresset från näringslivet för den indiska marknaden ledde år 2003 till bildandet av Sweden-India Business Council (SIBC). 2007 bildades en svensk handelskammare i Indien (Swedish Chamber of Commerce  India). De flesta indiska företag i Sverige hör till IT-sektorn – totalt finns det 20 stycken  i Sverige idag. Exportrådet har kontor i New Delhi och Bangalore. Enligt en nyligen genomförd undersökning  anser 95 procent av svenska företag i Indien att dagens företagsklimat är väldigt fördelaktigt och 96 procent av dem bedömer att de kommer att utöka sin aktivitet i Indien de kommande tre åren. Svenska företag i Indien räknade under 2008 med att investera för uppemot 200 miljoner dollar.

Antalet besök på politisk nivå har också ökat. Näringsminister Maud Olofsson och utrikesminister Carl Bildt besökte Indien under 2007 och 2008 besökte bl a miljöminister Andreas Carlgren, folkhälsominister Maria Larsson och migrationsminister Tobias Billström Indien. Indiska parlamentsledamöter och ministrar har också kommit till Sverige, bland annat IT-minister Maran och forskningsminister Sibal under 2005 och ministern för indiska relationer i utlandet, Vayalar Ravi, under 2007. Kronprinsessan Viktoria besökte Indien hösten 2008.

Samarbetet mellan svenska och indiska lärosäten och forskningsinstitutioner ökar också stadigt. Sverige och Indien undertecknade ett forskningsavtal i december 2005. Svensk-indiskt forskningssamarbete inriktas bland annat på bioteknik, IT och miljö.

Under 2009 antogs en ny strategi för utvecklingssamarbetet med Indien 2009-2013. Strategin innebär en övergång till selektivt samarbete där den viktigaste samarbetsformen kommer att vara aktörssamverkan i syfte att uppnå självbärande relationer mellan svenska och indiska aktörer. Samarbetet ska främst inriktas mot sektorn miljö och klimat men kommer även omfatta andra områden såsom hälsa. På sikt kommer utvecklingssamarbetet att fasas ut.