Sedan 1990 har tillväxten i den norska ekonomin varit drygt 3% per år; snittet skulle dock varit högre om det inte vore den för den svagare ökningen i början av 2000-talet.
Olje- och gassektorn står för knappt 50% av den norska ekonomin. Tjänstesektorn inkl. offentliga tjänster svarar för ca 26% och industrisektorn för 8,5%. Exporten av fossila bränslen och el svarar för ca 68% av den totala norska exporten. Efter Ryssland och Kanada är Norge världens tredje största gasexportör, under 2006 exporterade man 86,2 miljarder kubikmeter gas. Olje- och gasexporten leder till mycket stora överskott i handels- och bytesbalanserna (överskottet i bytesbalansen var 351 mrd NOK år 2007).
Statens netto betalningsström från oljesektorn uppgick 2008 till ca 425 mrd NOK. De enorma oljetillgångarna och de därpå följande stora inkomsterna utgör samtidigt en utmaning för varje norsk regering. Det gäller att se till att oljeinkomsterna också kommer framtida generationer till del samt att även säkerställa att man skyddar ekonomin från fluktuationer i såväl produktionsvolym som pris. För detta ändamål har man tillskapat Statens Pensionsfond – Utland (tidigare Statens petroleumfond). Fondens storlek var 30 juni 2008 1992 miljarder NOK. Enligt den s.k. handlingsregeln får ca 4%, vilket motsvarar den förväntade avkastningen, överföras till statsbudgeten. År 2007 var dock det första år som man faktiskt höll sig till denna ram. I 2008 års budget har man till och med använt mindre än vad handlingsregeln tillåter. Detta på grund av ökningen i fastlandsekonomin som gjort att ett större tillskott inte behövts. Samtidigt kan konstateras att till följd av att fondens värde ökat kraftigt under senare år är detta belopp i år större än tidigare (ca 71 mrd NOK). Till följd av den rådande finanskrisen har fondens värde minskat. I höstbudgeten angavs att fondens tillgångar förväntades uppgå till 2300 miljarder NOK vid slutet av 2009, en siffra som många nu tror kommer at bli högst 2000 miljarder NOK. Den förväntade avkastningen 2010 ligger runt 100 miljarder NOK, men även denna prognos är mycket osäker då den finansiella utvecklingen f.n. präglas av stor osäkerhet.
Kapacitetsutnyttjandet är högt (Norge har en sysselsättningsgrad som ligger långt över EUs) och arbetslösheten ligger på låga nivåer (2,5 procent 2007) jämfört med EU-genomsnittet. Bristen på arbetskraft har under senare år begränsat tillväxten och lett till löneökningar som ligger ca 30% över löneökningarna i Norges viktigare konkurrentländer.
Sysselsättningen i den offentliga sektorn har ökat mycket kraftigt och den offentliga sektorns andel av fastlands-BNP är den högsta i OECD-området. Prisnivån i Norge är mycket hög.
Den norska centralbankens mål är att begränsa inflationen till 2,5%. Detta lyckades man med under en period av 2000-talet, men sedan början av 2006 har inflationen ökat och i oktober 2008 var KPI uppe i 5,5%. Räntan var under 2004 nere på låga 1,75% för att sedan stiga till toppnoteringen 5,75% juni 2008. Under 2008 års ekonomiska kris har räntan igen sänkts och i oktober 2008 var den 4,75%.
Genom EES avtalet tillhör Norge EU:s inre marknad för varor och tjänster, de sk. fyra friheterna. EES-avtalet omfattar dock inte bl.a. jordbruksimporten. Den norska jordbrukspolitiken syftar till ge det norska jordbruket överlevnadsmöjligheter och därmed bidra till en levande landsbygd. Jordbruket är därför starkt subventionerat och åtnjuter starkt skydd, bl.a. i form av höga tullmurar. Under 2008 har det stormat kring det så kallade tjänstedirektivet i Norge. Tjänstedirektivet är det avtal som skall reglera EU:s inre tjänstemarknad och kritiska röster i Norge menar att om man godkänner avtalet kan detta leda till en sänkning av de norska lönenivåerna. Norge har en reservationsrätt inom EES-avtalet som gör det möjligt för dem att inte acceptera alla avtal, men denna har till dagens dato aldrig blivit utnyttjad. Statsminister Stoltenberg har deklarerat att Norge inte avser använda sig av reservationsrätten. De två andra partierna i regeringskoalitionen, Socialistisk Venstre och Senterpartiet, har anmält avvikande åsikt. Även norska LO och flera andra fackförbund anser att Norge inte bör anta tjänstedirektivet.
"Distriktspolitikken", dvs. regionalpolitiken inkl. jordbrukspolitiken har ett brett folkligt stöd. Samtidigt leder värnandet om det traditionella jordbruket till höga matpriser och omfattande gränshandel. Gränshandels omfattning har uppskattats till mellan 9 och 12 mrd NOK och är av stor betydelse för de svenska gränsregionerna. Många norska företag har också etablerat sig i Sverige på grund av de mer gynnsamma kostnadsläget och fördelar sammanhängande med EU-medlemskapet.
Efterfrågan på arbetskraft har under senare år varit högre än tillgången. Import av arbetskraft har skett i betydande utsträckning, huvudsakligen från Sverige och andra länder i östersjöregionen. Uppskattningsvis arbetar ca 50 000 svenskar bara i Oslo men det finns inga tillförlitliga siffror, antalet folkbokförda svenskar i Norge är 25 000. Den huvudsakliga orsaken till att så många svenskar väljer att arbeta i Norge är lönenivån som är betydligt högre än i Sverige.
Värdet av den svenska importen från Norge uppgick januari - september 2008 till ca. 74,5 mrd kr. Den svenska exporten till Norge uppgick under samma period till ca. 86,2 mrd kr, vilket innebar att Norge var det andra viktigaste exportlandet.
Värdet av norska investeringar i Sverige uppskattas till 59 mrd SEK år 2006. Det gjorde Norge till det sjunde största investerarlandet. Stora koncerner som StatoilHydro och Orkla har flera dotterbolag i Sverige. Bland de största är Pripps, Procordia Food och Abba Seafood. Inom mediasektorn äger Schibsted, Aftonbladet och Svenska Dagbladet och Narvesen Pressbyrån. Det finns en stark vilja till ytterligare fördjupat ekonomiskt samarbete, framförallt i regioner som Göteborg-Oslo, Oslo-Karlstad-Stockholm, Sundsvall-Östersund-Trondheim samt Kiruna-Narvik-Nordområdena.