I den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse som presenterades i februari 2009 hänvisas till vad som sägs i Riksdagens uppföljningsgrupp vid den beredning av redogörelsen som gjorts i regeringens kansli: ”Finland är ett land som inte hör till någon militär allians och bedriver samarbete med Nato samt upprätthåller möjligheten att ansöka om medlemskap i Nato.” Därefter lägger regeringen till: ”Det finns också i fortsättningen starka grunder för att överväga ett finländskt Natomedlemskap. Ett omfattande politiskt samförstånd är nödvändigt och beaktandet av medborgarnas åsikt är viktigt när man fattar beslut om ett eventuellt medlemskap”.
Det har förts en relativt livlig debatt om den militära alliansfriheten och om Finland borde ansluta sig till Nato. Finlands president har emellertid vid flera tillfällen sagt att hon för närvarande inte ser någon anledning att frångå alliansfriheten. Liknande uttalanden har gjorts av statsministern. Till detta skall också läggas att vid regelbundet återkommande opinionsundersökningar är en stor majoritet av de tillfrågade mot ett finskt Natomedlemskap. Den politiken förväntas bestå åtminstone denna mandatperiod. Den nuvarande regeringen fortsätter samtidigt att pragmatiskt och efter nära samråd med Sverige utveckla samarbetet med Nato.
Medlemskapet i EU har för Finlands del inneburit en särskild bekräftelse på samhörigheten med övriga Västeuropa. Enligt finskt synsätt erbjuder EU en möjlighet att svara på de utmaningar som en globaliserad värld skapar, och Finland stöder en förstärkning av EU som aktör i den internationella politiken och ekonomin. De finska prioriteringarna i EU-arbetet, formulerade av statsminister Vanhanen, är förbättrandet av konkurrenskraften, stödjandet av innovationer, bekämpandet av klimatförändringen och stärkandet av EU:s roll i världspolitiken.
Sverige och Finland står varandra nära i EU-samarbetet, och det finns på finsk sida ett ofta uttalat och genuint uppfattat intresse av samarbete med Sverige. I många sakfrågor liknar Sveriges och Finlands positioner varandra, även om Finland kanske oftare än Sverige förhåller sig passivt eller intar en position nära EU:s mittfåra i frågor som inte uppfattas som centrala för det nationella intresset.
EU-medlemskapet har för Finland samtidigt också inneburit en markering av att den gamla anknytningen till dåvarande Sovjetunionen upphört. Den ca 1300 km långa gränsen mot Ryssland och den särskilda historiska relationen gör givetvis ändå att utvecklingen i Ryssland förblir central i finsk politik.