I den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen från 2009 sägs följande om Finlands militära alliansfrihet och frågan om ett eventuellt framtida medlemskap i Nato: ”Finland är ett land som inte hör till någon militär allians och bedriver samarbete med Nato samt upprätthåller möjligheten att ansöka om medlemskap i Nato.” Därefter lägger regeringen till: ”Det finns också i fortsättningen starka grunder för att överväga ett finländskt Natomedlemskap. Ett omfattande politiskt samförstånd är nödvändigt och beaktandet av medborgarnas åsikt är viktigt när man fattar beslut om ett eventuellt medlemskap”.
Det har förts en relativt livlig debatt om den militära alliansfriheten och om Finland borde ansluta sig till Nato. Finlands president har emellertid vid flera tillfällen sagt att hon för närvarande inte ser någon anledning att frångå allians¬friheten. Liknande uttalanden har gjorts av de flesta politiska partierna. Den politiken förväntas bestå åtminstone denna och nästa mandatperiod. Till detta skall också läggas att vid regelbundet återkommande opinionsundersökningar är en stor majoritet av de tillfrågade mot ett finskt Natomedlemskap. Den nuvarande regeringen fortsätter samtidigt att pragmatiskt och efter nära samråd med Sverige utveckla samarbetet med Nato.
Finland kandiderar till en plats i FN:s säkerhetsråd under perioden 2013-2014. President Tarja Halonen är aktiv i FN- och andra globala frågor, och leder f.n. FN:s nya Högnivåpanel för Global Hållbarhet (tillsammans med Sydafrikas president).
Finland är aktivt inom internationell krishanering (mer om detta nedan i avsnittet Förbindelser med Sverige) och har ambitioner att göra mer inom fredsmäkling, ett arbete som inletts såväl på nationell nivå som inom EU (Finland och Sverige har föreslagit inrättandet av ett EU Institute of Peace) och FN (Finland och Turkiet har inrättat en vängrupp för FN-fredsmäkling och förbereder en resolution i Generalförsamlingen).
Medlemskapet i EU har för Finlands del inneburit en särskild bekräftelse på samhörigheten med övriga Västeuropa. Enligt finskt synsätt erbjuder EU en möjlighet att svara på de utmaningar som en globaliserad värld skapar, och Finland stöder en förstärkning av EU som aktör i den internationella politiken och ekonomin. De finska prioriteringarna i EU-arbetet är förbättrandet av konkurrenskraften, stödjandet av innovationer, bekämpandet av klimatförändringen och stärkandet av EU:s roll i världspolitiken.
Sverige och Finland står varandra nära i EU-samarbetet, och det finns på finsk sida ett ofta uttalat och genuint uppfattat intresse av samarbete med Sverige. I många sakfrågor liknar Sveriges och Finlands positioner varandra, även om Finland kanske oftare än Sverige förhåller sig passivt eller intar en position nära EU:s mittfåra i frågor som inte uppfattas som centrala för det nationella intresset. I jordbruksfrågorna innebär Finlands nordligare läge, bättre återflöde från den gemensamma budgeten och jordbruksstruktur med många små gårdar att man intar helt andra ståndpunkter och söker andra allierade än Sverige.
EU-medlemskapet har för Finland samtidigt också inneburit en markering av att den gamla anknytningen till dåvarande Sovjetunionen upphört. Den ca 1300 km långa gränsen mot Ryssland och den särskilda historiska relationen gör givetvis ändå att utvecklingen i och relationen till Ryssland förblir central i finsk politik.