Genom freden i Nystad 1721 förlorade Sverige sydöstra Finland till Ryssland, och 1809 avträddes resten av Finland som blev ett autonomt storfurstendöme under den ryske tsaren. Finland fick behålla sitt (svenska) styrelseskick, sin lutherska religion och sina egna (svenska) lagar. De finska bönderna blev inte heller livegna. År 1812 tillfördes de till Ryssland 1721 avträdda områdena det nya storfurstendömet, och huvudstaden flyttades österut från Åbo till Helsingfors.
Under 1800-talet vidareutvecklades, i Finland liksom i andra delar av Europa, den nationella identiteten bl a genom publikationen av nationaleposet Kalevala (1835). Tsar Alexander II beslöt år 1863 i ett dekret att finska skulle vara jämställt svenskan som administrativt språk i Finland.
Genom det s k februarimanifestet 1899 ansågs tsar Nikolaj II ha brutit löftet att upprätthålla Finlands autonomi och den finska konstitutionen och en period av motstånd mot Ryssland inleddes. Denna kulminerade i självständighets¬förklaringen den 6 december 1917 efter bolsjevikernas revolution i Ryssland.
Ett blodigt inbördeskrig bröt 1918 ut mellan 'röda' och 'vita'. Under ledning av generalen Carl Gustav Mannerheim gick de vita segrande ur kriget, och 1919 antogs en republikansk regeringsform.
Som en följd av Molotov-Ribbentroppakten anföll Sovjetunionen 1939 Finland. Finland lyckades under general Mannerheims ledning, hålla Sovjet stången under vinterkriget, men tvingades trots detta avträda en stor del av Viborgs län till Sovjetunionen 1940. 1941-1944 följde fortsättningskriget mot Sovjetunionen under vilket Finland fick stöd av Tyskland för att återta det förlorade territoriet. Man ansåg sig 'medkrigförande' till Tyskland men inte som en del av den tysk-sovjetiska konflikten eller såsom ideologiskt förenat med det nazistiska Tyskland. Vapenstilleståndet 1944 bekräftade 1940 års gränser förutom att Petsamo och Finlands kust mot Barents hav återgick till Ryssland. Finland förlorade därmed sin näst största stad, Viborg. 450 000 personer från de avträdda områdena flydde till Finland. Sovjetunionen krävde och fick såväl enorma krigsskadestånd som rätten att i femtio år ha en stor flottbas på Porkala, en halvö strax utanför Helsingfors.
Finland valde 1947, efter sovjetiska påtryckningar, att avstå från Marshallhjälp och ingick 1948 den s k vänskaps-, samarbets- och biståndpakten (VSB) med Sovjetunionen. 1955 gick Finland med i FN och nordiska rådet, och 1956 återlämnades Porkala i förtid till Finland. Samma år valdes Urho Kekkonen till president, en post han kom att inneha ända fram till 1981. 1961 gick Finland med i EFTA och 1975 stod man värd för den europeiska säkerhetskonferensen ESK. Finland blev 1989 medlem i Europarådet.
År 1991 efter Sovjetunionens upplösning, sades VSB upp och Finland inträdde 1995 i Europeiska unionen. 1999 gick Finland med i EMU, och euron ersatte marken år 2002. År 2000 antogs en ny konstitution som stärkte parlamentarismen och reducerade presidentens makt i det finska politiska systemet.