Om Lettland

LETTLAND Land-PM

Basfakta

Officiellt namn:  Republiken Lettland (Latvijas Republika)
Huvudstad:   Riga (ca 720 000 inv)
Språk: Lettiska (officiella statsspråket), ryska modersmål för ca 30% av befolkningen
Yta:  64 589 km2 (ca 1/7 av Sverige)
Folkmängd:   2,26 miljoner.
    Letter (59,2%), ryssar (28%), vitryssar      (3,7%), ukrainare (2,5%), polacker (2,4%)    litauer (1,3%), övriga (2,9%).
Födelsetal: - 0,6%
Religion: Lutheraner, katoliker, rysk-ortodoxa
  (de tre trosinriktningarna har idag ungefär lika många anhängare)
Statsskick: Republik
President: Valdis Zatlers (vald i juli 2007)
Regeringschef: Valdis Dombrovskis (sedan mars 2009)
Regeringspartier: Enighet och De Gröna och Bondeförbundet.
Parlament: Saeiman, består av en kammare med 100 platser.
Partier i parlamentet: Förutom regeringspartierna: Harmonicenter, För ett bättre Lettland!, Nationella Alliansen
Senaste allmänna val: Oktober 2010
Nästa allmänna val: Oktober 2014
Valuta:   Lat (LVL) 1 Lat=ca 13,90 SEK(november     2010)
BNP/capita:   5400 EUR (Eurostat, ej pps)
Viktigaste export- Litauen, Estland,  Ryssland och Tyskland
marknader  Sverige nr 5 (6%)
Viktigaste importländer: Tyskland, Litauen, Ryssland och Estland Sverige nr 7 (4%)
Viktigaste export- 
produkter: Trävaror, metallprodukter
Tillväxt: -1% (prognos 2010) 
Inflation:   0,4% (oktober 2010)
Budgetunderskott:  8,9% av BNP (ESA95), 5,6% prognos      enligt budgeten för 2011.
Statsskuld:   32,1% av BNP
Bytesbalans:   5,8 % av BNP (2:e kv 2010)
Bistånd:   0,07% av BNP (2008).        80% via multilaterala        organisationer. Mottagarländer för det      bilaterala biståndet: Georgien, Vitryssland,     Ukraina samt  Moldavien.  Pga. den      ekonomiska krisen har biståndsmålet om      0,1% av BNI skjutits upp. År 2009       beviljades inga medel för bilateralt bistånd.
Arbetslöshet:   14,3% (Bank of Latvia oktober 2010),      19,4 %(Eurostat juni 2010). Stora regionala    skillnader.  
Energikällor:   Ca 70%  av den totala energikonsumtion  importeras, resterande del produceras inom  landet i form av vattenkraft och trädbränslen.
Ryssland levererar i stort sett all olja och naturgas som används och står därmed för 60% av energiimporten. Ca 70% av  elektriciteten som används i Lettland  produceras inom landet genom bland annat  vattenkraftverk.

Kort historik
Letterna har sedan tidig historia varit en folkgrupp med ett eget språk och en egen identitet. Den första självständiga lettiska staten grundades dock först efter det första världskriget. Fram till dess hade det territorium som idag utgör Lettland under århundraden dominerats av andra, större nationer: tyskar, svenskar, polacker, ryssar.

Tyskar grundade staden Riga år 1201 och under Hansaförbundets tid blev Riga ett betydande handelscentrum vid Östersjön. I slutet av 1500-talet föll Tyska Orden samman. Efter strider mellan Sverige och Polen hamnade Livland under svenskt styre (med Livland avses det område som idag motsvarar södra Estland och mellersta samt norra Lettland, inklusive Riga).

Riga erövrades av Gustav II Adolf år 1621 och fem år senare stod hela Livland under svensk överhöghet. Den tyska eliten i staden fick dock behålla sina privilegier och fortsatte att dominera stadens ekonomiska och kulturella liv.

Under den svenska tiden (1621- 1710) skedde en viss invandring från Sverige och de ekonomiska förbindelserna med Livland och Sverige stärktes. Att Karl XII och hans arme besegrades vid Poltava 1709 ledde i förlängningen till att Sverige förlorade kontrollen över Livland som en del av nederlaget i det Stora Nordiska kriget. Det område som idag är Lettland kom gradvis fram till slutet av 1700-talet att hamna under ryskt styre och var en del av tsarryssland fram till första världskriget. Under 1800-talet kom Riga att utvecklas till en av tsarrysslands viktigaste handelsstäder. Under denna period växte också ett starkt nationellt medvetande fram hos letterna, inte så mycket i opposition mot Ryssland som i opposition mot det fortfarande starka tyska inflytandet i Lettland.

1918 utropades Lettland till en självständig stat. Denna händelse följdes av ett krig där Lettland erkändes av Lenins Sovjetryssland som en fri och självständig nation år 1920.

Lettland utsattes från 1940 av tre på varandra följande ockupationer.

Efter Molotov-Ribbentroppakten kom Lettland våren 1940 under sovjetisk styre och införlivades som en republik i Sovjetunionen. En sovjetisk terrorregim infördes med avrättningar av politiska motståndare och deportationer till Sibirien av ”borgerliga element” från Lettland.

I enlighet med den överenskommelse som gjordes mellan Hitler och Stalin i och med Molotov-Ribbentroppakten lämnade den stora och historiskt sett viktiga tyska minoriteten Lettland senhösten 1939 (de ”kallades hem” av Hitler till Tyskland). Tyskarna lämnade nästan mangrant och en nära 800-årig tysk närvaro i Baltikum upphörde därmed.

Den 22 juni 1941 anföll Nazityskland Sovjetunionen och ockuperade Baltikum under åren 1941-1944. Den judiska befolkningen i Lettland – ca 90.000 före kriget – mördades  nästintill mangrant, redan i början av det tyska styret.

Hösten 1944 ryckte den Röda Armén fram och återtog Baltikum som återigen kom att falla under sovjetiskt styre. Det sovjetiska styret kom att vara under 47 år, fram till hösten 1991. Inför hotet att åter hamna under Moskvas terrorregim flydde hundratusentals balter till Väst under senhösten 1944 och början av 1945.

Av dessa kom ca 6.000 letter till Sverige. Uppskattningsvis 5.000 av dem blev kvar i Sverige medan resten så småningom flyttade vidare. Den stora strömmen flyende letter (uppskattningsvis 150.000) flydde via Tyskland där de sattes i uppsamlingsläger under några år innan de flyttade vidare till främst Nordamerika och Australien, där det idag fortfarande finns stora lettiska diasporor.

Den sovjetiska tiden i Lettland kom under åren fram till Stalins död (år  1953) att innebära fortsatt terror med nya massdeportationer till Sibirien. Under de nästföljande decennierna och i och med det sovjetiska ”tövädret” under Chrusjtjov minskade förtrycket något i omfattning men ersattes av ineffektiv socialistisk planhushållning och massindustrialisering i sovjetisk stil, utan miljöhänsyn. En stark inflyttning skedde av sovjetmedborgare från andra republiker under dessa decennier, främst från Ryssland.

Lettland var den centrala av de tre baltiska republikerna och Riga var bl.a. centrum för det baltiska militärområdet inom de sovjetiska stridskrafterna, något som innebar en stor inflyttning av sovjetisk militär och deras familjer samt säkerhetspersonal till Lettland. Detta ledde till en påtaglig förryskning i landet och vid tiden för Lettlands självständighet 1991 utgjorde letterna blott ca 58% av befolkningen i landet och var i klar minoritet i huvudstaden Riga.

1980-talets ”Perstrojka” i Sovjetunionen öppnade upp dörrarna till en mer intensifierad självständighetskamp i Baltikum. Den 4 maj 1990 antog det nyvalda lettiska Högsta Sovjet en deklaration om självständighet. Efter en övergångsperiod för att återetablera en självständig republik utropade sig Lettland åter självständigt den 21 augusti 1991, efter den misslyckade statskuppen i Moskva och vann internationellt erkännande.

Inrikespolitik
Lettland är en parlamentarisk republik med en författning ursprungligen från 1922 (återinförds när Lettland återfick sin självständighet 1991). Parlamentet, Saeima, består av en kammare med 100 platser där ledamöterna väljs på fyra år. Nästa ordinarie parlamentsval kommer att hållas i oktober 2014. Presidenten väljs av parlamentet för en period av fyra år och kan sitta maximalt i två fyraårsperioder. Kirurgen Valdis Zatlers valdes till president i juli 2007 och är den tredje presidenten sedan Lettland återfick sin självständighet.

Den lettiska inrikespolitiken har, allt sedan landet återfick sin självständighet 1991 varit tidvis turbulent och regeringarna har ofta varit kortvariga.  Det senaste parlamentsvalet – i oktober 2010 – fick den sittande premiärministern Dombrovskis förnyat förtroende att bilda regering vilket är andra gången någonsin en sittande regering får förnyat mandat av väljarna.

Hösten 2007 tvingades den dåvarande premiärministern, Aigars Kalvitis, avgå pga. allmänhetens protester med anledning av ett antal skandaler där främst den regelvidriga suspenderingen av anti-korruptionsmyndighetens chef upprörde befolkningen. Kalvitis ersattes i december 2007 av inrikesministern i Kalvitis regering, Ivars Godmanis. Samma uppsättning regeringspartier, med fem nya ministrar, bildade ny regering under Godmanis.

Godmanis regering tvingades i slutet av 2008 förhandla fram ett räddningspaket från IMF vilket innebär åtaganden om långtgående åtstramningar och budgetnedskärningar vilket återuppväckte allmänhetens missnöje mot regeringskoalitionen. Folkliga protester samt manifestationer i januari 2009 ledde fram till en förtroendekris mellan president och premiärminister samt till slitningar i regeringen. De två största regeringspartierna Folkpartiet samt De gröna och bondeförbundet uppmanade slutligen Godmanis att avgå vilket skedde den 20 februari 2009. Godmanis regering kom att bli den första regeringen i en EU-medlemsstat som tvingades avgå som en följd av den globala ekonomiska krisen.

Presidenten lät den 26 februari nominera europaparlamentarikern och f.d. finansministern, Valdis Dombrovskis från oppositionspartiet Nya Tiden, till ny premiärminister. Den 12 mars 2009 tillträdde den femtonde regeringen i Lettland sedan den återupprättade lettiska självständigheten med Dombrovskis som regeringschef. Liksom alla tidigare lettiska regeringar sedan 1991 var det en koalitionsregering  med partier i mitten och till höger på den politiska skalan.

Den 17 mars 2010 valde Folkpartiet, det dåvarande största partiet i Saeiman, att lämna regeringen. Anledningen var att premiärminister Dombrovskis avvisat partiets krav om att sluta ett bilateralt avtal om ett ekonomiskt program. Efter Folkpartiets avhopp saknade premiärminister Dombrovskis regering egen majoritet i parlamentet men regerade utan större problem fram till parlamentsvalet i oktober.

Parlamentsval till den 10:e Saeima hölls den 2 oktober 2010 där den sittande premiärministern Dombrovskis från partialliansen Enighet(bestående av de tre partierna Nya tiden, Medborgerlig union samt Samhälle för en annorlunda politik) gjorde ett succéval och fick förnyat förtroende att bilda regering. Det är första gången någonsin som återval sker i Lettland under en ekonomisk kris där dessutom regeringen drivit igenom ett av de tuffaste åtstramningspaketeten i Europa. Anmärkningsvärt var att Dombrovskis parti fick ökat stöd och flest röster (ca 31 %) och därmed 33 mandat i det 100-hövdade parlamentet.

Utöver Enighet klarade ytterligare fyra partier 5%-spärren till parlamentet;  oppositionspartiet Harmonicenter ( ca 26%), regeringspartierna De gröna och bondeförbundet, (ca 20%) och Nationella alliansen( ca 8%) och slutligen partialliansen För bättre Lettland! (ca 8%). Valets stora förlorare blev För bättre Lettland! som förlorade 18 av sina mandat i parlamentet och hamnade i en svag oppositionsställning. Folkpartiet, vilket ingår i För bättre Lettland! vann endast fyra mandat av partialliansens totalt åtta. Efter att ha varit en dominerande kraft inom lettisk politik ända sedan grundandet 1998, med flera regeringsposter inklusive premiärministerposter, har Folkpartiet nu kraftigt försvagats.

Den nya regeringen, formellt bildad den 3 november, består av två partiallianser (egentligen 5 småpartier); Enighet och De gröna och bondeförbundet som tillsammans samlar 55 mandat av 100.

De viktigaste prioriteringarna för regeringen utgörs av hanteringen av de ekonomiska frågorna, inklusive att uppfylla åtagandena i överenskommelsen med IMF och EU.

Lettland har, liksom många andra av transitionsländerna i Östeuropa, haft problem med korruption. Exempel på sådan är bl.a. den så kallade politiska korruptionen (”state capture”). I den välrenommerade organisationens, Transparency International, senaste undersökning av korruptionen i världen (”Annual Corruption Perception Index”) placerar sig Lettland på plats 59 av de 180 länder som undersökts . Flera EU-länder placerar sig dock sämre än Lettland och uppfattningen är att korruptionen minskat med åren i landet, bland annat som ett resultat av massmedias och flertalet NGO:s starka och självständiga roll i landet

År 2002 inrättades en antikorruptionsbyrå, KNAB, vars huvudsyfte är att bekämpa korruption inom den politiska sfären. Ett av de mer uppmärksammade fallen inbegriper den f.d. borgmästaren i Ventspils, Lembergs, där en av flera väntade rättegångar påbörjades i februari 2009. Fler brottsutredningar vilka inbegriper politiker och högre tjänstemän, bl.a. i Riga stadsfullmäktige är igångsatta.

Den s.k. minoritetsfrågan i Lettland har viss betydelse i inrikespolitiken men spelar idag en mindre roll än i början och mitten av 1990-talet. Ca 17 procent av Lettlands 2,2 miljoner invånare är idag fortfarande så kallade ”icke-medborgare”, vilka främst är av rysk etnicitet. ”Icke-medborgarna” är tillförsäkrade fulla sociala rättigheter men saknar rösträtt i samtliga val. Statliga ämbeten är också förbehållna personer med lettiskt medborgarskap.

Andelen ”icke-medborgare” har minskat stadigt sedan 1991, delvis som en följd av utflyttning. Drygt 134 000 personer har sedan 1995 och fram till dags dato erhållit lettiskt medborgarskap genom en s.k. naturaliseringsprocess (en process att förvärva lettiskt medborgarskap  som bl.a. inbegriper kunskapsprov om Lettlands historia, dess konstitution och i det lettiska språket). Naturaliseringstakten har dock avstannat rejält och intresset för ansöka om medborgarskap har minskat kraftigt sedan 2007. Den inrikespolitiska debatten i minoritetsfrågan är för närvarande relativt lågmäld och upptar liten plats i media.

EU-politik
Lettland ligger nära Sverige i de flesta frågor. Energisäkerhet är en viktig fråga och landet är tillfreds med att denna nu har kommit högt upp på EU:s dagordning. Lettland tillhör de utvidgningsvänliga länderna och ser det som angeläget att förhandlingsprocessen med Turkiet fortskrider. Östersjöstrategin välkomnas liksom närmare samarbete med grannländerna inom ramen för det östliga partnerskapet.

Utrikes- och säkerhetspolitik
För Lettland utgör den transatlantiska länken och förhållandet till USA grundbulten i utrikes- och säkerhetspolitiken. År 2004 uppnåddes de två största utrikespolitiska målen sedan den återupprättade självständigheten, nämligen att bli medlem i EU och NATO. Lettland värnar också om det goda samarbetet kring Östersjön och det nordisk-baltiska samarbetet inom EU.

Närheten och förhållandet till Ryssland präglar utrikespolitiken. Förbindelserna mellan länderna har periodvis varit mycket ansträngda. Ryssland har genom åren i internationella sammanhang ofta anklagat Lettland för att bryta mot internationella MR-normer genom behandlingen av ”icke-medborgarna”.  I dag präglar dock en relativt hög grad av pragmatism relationen mellan de två länderna.

Den 18 december 2007, i samband med ratificeringen av ett gränsavtal, besökte, för första gången sedan den återupprättade självständigheten, en rysk utrikesminister officiellt Lettland. Besöket togs som tecken på bättre förbindelser mellan länderna. Ett svarsbesök genomfördes i oktober 2008 i Moskva, vilket även detta var historiskt.

Det är möjligt att Lettlands president kommer att avlägga ett officiellt besök i Ryssland under 2010 vilket i så fall blir första gången sedan självständigheten .  President Zatlers deltog också i firandet av Segerdagen i Moskva den 9 maj.

Det finns ett antal viktiga utestående bilaterala avtal på det ekonomiska och kulturella området som förhandlas i en mellanstatlig kommission. Inget av länderna har dock ändrat sin grundinställning till de historiska och politiska skeendena.

I samband med konflikten i Georgien den 8 augusti 2008 framförde Lettland kraftig kritik mot Ryssland och gav starkt politiskt stöd för Georgiens territoriella integritet. Lettland föredrar dock att hantera Rysslandsrelationen multilateralt genom EU eller NATO.

Energifrågan är för regeringen en prioriterad fråga som inbegriper både inrikes-, utrikes- och säkerhetspolitik då man alltjämt är beroende av rysk gas samt olja för att täcka den största delen av energibehovet. Liksom fallet är med de andra baltiska staterna ingår elnätet i Lettland till sin struktur i det tidigare sovjetiska nätet. Lettland önskar bryta sin isolering genom att koppla upp sig mot EU:s eldistributionsnät. Elförbindelsen Nordbalt mellan Sverige och Baltikum beräknas öka energisäkerheten. Samtidigt betonas även behoven av att utveckla en fungerande elmarknad i Baltikum.

Lettland ser gärna att EU utvecklar ENP-arbetet och då främst till det östra grannskapet. Landet prioriterar sitt närområde och i biståndssamarbeten fokuserar man främst på Georgien, Moldavien, Ukraina, samt Vitryssland och i viss mån i de områden där lettisk trupp verkar i Afghanistan. Lettland vill gärna dela med sig av expertis och erfarenheter av övergången från sovjetrepublik till EU- och NATO-medlemsland och söker trepartssamarbeten med Sverige då lettiska biståndsbudgeten är liten. I förhållande till Moldavien samt Vitryssland finns visst samarbete mellan Lettland och Sverige.

Lettland deltar i flera internationella fredsbevarande missioner varav den viktigaste utgörs av ISAF-missionen i Afghanistan vilken prioriteras trots ansträngda försvarsanslag. I början av 2008 togs de sista trupperna hem från Irak.

Ekonomi
Lettland hade fram till år 2008 en mycket stark ekonomisk tillväxt med en årlig tillväxt på 10-11%. Samtidigt ökade överhettningstendenserna i ekonomin med höga inflationsnivåer, låg produkt¬ivitet och kraftiga löne¬ökningar, vilket bidrog till en urholkning av Lettlands konkurrenskraft. I spåren av den globala finanskrisen skedde en kraftig inbromsning i ekonomin och problemen blev akuta när staten tvingades ta över den största lettiska banken i landet, Parexbanken, som fått likviditetsproblem. Lettland tvingades vända sig till IMF för att klara sig ur den allt djupare krisen. IMF, EU, Norden m fl. långivare beviljade ett lån om totalt 7,5 mdr euro att utbetalas under en treårsperiod .

Som villkor ställdes krav på den lettiska regeringen att genomföra en stabiliseringsplan som bl. a syftar till att bringa statsbudgeten i balans, stabilisera den finansiella sektorn och öka konkurrenskraften. Regeringen åtar sig att genomföra kraftiga besparingar för att nedbringa statsutgifterna och genom lönesänkningar ska kostnadsläget i landet sänkas. Budgeten för år 2010 innehöll såväl skattehöjningar som utgiftsnedskärningar motsvarande 500 milj LVL (Euro 700 MEUR) i enlighet med överenskommelsen med långivarna. Budgeten byggde på prognoser om fortsatt negativ BNP-tillväxt 2010 på -4%, men sedan dess har prognoserna förbättrats och Lettland kan nu uppnå nolltillväxt under 2010, för att sedan växa under 2011 och de kommande åren. Konsolideringskraven från IMF har därmed mildrats något.

Budgetunderskottet år 2011 ska nedbringas till max 6% och förhandlingar pågår f n med IMF/EU-KOM om hur detta ska uppnås. Det slutliga målet är att kvalificera sig till för Euro-inträde år 2014.
Ett problem för Lettland är den låga produktiviteten och de senaste årens kraftiga löneökningar som har bidragit till urholkad konkurrenskraft. En diskussion kring huruvida en devalvering vore en lämpligare väg fördes under 2009 men har nu stannat av. Ett starkt argument mot en devalvering är att den skulle få mycket kännbara effekter för de låntagare som har lån i euro (ca 80%). Flera indikatorer visar att den nu inslagna vägen (”intern devalvering”) har fått önskade effekter: den tidigare höga inflationen har förbytts i deflation och underskottet i betalningsbalansen har eliminerats. De kraftiga neddragningarna av de statliga utgifterna har också fått negativa konsekvenser: arbetslösheten har ökat dramatiskt, vilket har lett till minskad köpkraft och konsumtion. På grund av den minskade inhemska konsumtionen är Lettland starkt beroende av en ökning av exporten. En ljusning på den fronten har skett under de senaste månaderna och flera bedömare menar att den ekonomiska krisen nu nått botten.

Lettland är sedan 2005 ansluten till ERM II vilket innebär att landets valuta är knuten till euron och får endast fluktuera inom ett spann om +/-1%. Den fasta valutakursen gentemot euron bibehålls och planen är att Lettland ska uppnå Maastrichtkriterierna och inträda i eurozonen år 2014. Budgetunderskottet ska successivt nedbringas från 8,5% i år till 3% år 2012.

Näringsliv
Lettland har sedan självständigheten fört en i huvudsak liberalt inriktad ekonomisk politik och rankas högt i internationella jämförelser vad avser ekonomisk frihet och företags¬vänlighet. Tilltron till tillväxtens positiva effekter har genomgående varit stark och fokus har snarare legat på ekonomisk tillväxt än på sociala frågor. Inkomst¬skatte¬satsen är platt och låga bolagsskatter erbjuder goda villkor för utländska direkt¬investeringar.

Lettland har ett strategiskt gynnsamt geografiskt läge som knutpunkt mellan såväl nord-syd som öst-väst. Transittrafik och logistik utgör viktiga näringsgrenar. Landet har också en stark tillverkningsindustri för kemikalier och läkemedel. Industrin har dock under senare år minskat då den förlorat i konkurrenskraft pga. de kraftigt stigande kostnaderna.

Lettisk export domineras av träprodukter men andra viktiga exportprodukter är också metall och maskinell utrustning. Även livsmedelsexporten har på senare år utvecklats positivt.

Ca 80% av Lettlands export går till EU, varav de viktigaste marknaderna är de baltiska länderna samt Tyskland. Under senare tid har också exporten till Ryssland ökat.  Sverige hamnar på 5:e plats med ca 8% av den lettiska exporten.

Handeln mellan Sverige och Lettland har utvecklats positivt under de senaste åren, men har avmattats i spåren av finanskrisen.

De utländska investeringarna ökade kraftigt efter EU-inträdet vilket var en viktig faktor i den ekonomiska tillväxten. Inledningsvis var det framförallt tillverkningsindustrin som pga. det låga löneläget drog till sig investeringar. På senare år är det dock framförallt inom finanssektorn och fastighetsmarknaden som de utländska direktinvesteringarna har skett.

Lettlands förbindelser med Sverige
Sverige är en viktig aktör i Lettland och dialogen är tät, såväl politiskt, ekonomiskt som genom lokalt och regionalt samarbete. Många letter har kommit som flyktingar till Sverige varför det också finns starka band mellan Sverige och Lettland på det personliga planet. Sverige var starkt engagerat i uppbyggnaden av samhället i samband med Lettlands återvunna självständighet och senare i förberedelserna inför EU-inträdet. Sverige och Lettland samarbetar på flera områden inom EU. Länderna är inte bara grannar utan har även likartad syn på ett flertal EU-frågor. Även inom ramen för Östersjösamarbetet finns väl upparbetade kontakter på olika områden.

Sverige har en stor företagsnärvaro i Lettland och över 500 svenskrelaterade företag är verksamma i landet. Sverige står också för den största delen av de utländska investeringarna. Swedbank,  SEB och Nordea är Lettlands största banker med ca 50% av marknaden. ICA/Rimi är ett av de största detaljhandelsföretagen och Telia Sonera och Tele2 är betydande aktörer i telekomsektorn. Bland övriga företag kan nämnas bygg/konsultföretaget Hifab samt industriföretag såsom ABB, Lesjöfors och Tetra Pak.

Ett hundratal svenskar är bosatta i Lettland och turismen i båda riktningarna har ökat på senare år pga. de förbättrade flyg- och båtförbindelserna.

Sveriges ambassad i Lettland leds av ambassadör Mats Staffansson som tillträdde i augusti 2008. Exportrådet har ett kontor i Riga och den svenska handelskammaren i Lettland har ett hundratal medlemsföretag. Stockholm School of Economics (SSER), som grundades på initiativ av Handelshögskolan i Stockholm 1993, är idag väletablerad, har mycket gott renommé och deltar aktivt i den ekonomiska debatten i Lettland.

Den lettiska ambassaden i Stockholm leds av ambassadör Maija Manika som tillträdde i mars 2010. Dessutom har den statliga lettiska Investerings- och Utvecklingsagenturen (LIAA) ett kontor i Stockholm.

Besöksutbyte under senare år:
Lettland-Sverige
- Premiärminister Aigars Kalvitis – statsminister Fredrik Reinfeldt november 2006
- Talman Indulis Emsis – talman Per Westerberg februari 2007
- President Valdis Zatlers – statsminister Fredrik Reinfeldt sept 2007
- Utrikesminister Artis Pabriks – utrikesminister Carl Bildt okt 2007
- Utrikesminister Maris Riekstins – utrikesminister Carl Bildt januari 2008
- Talman Gundars Daudze – talman Per Westerberg mars 2008
- Utrikesminister Maris Riekstins – utrikesminister Carl Bildt och biståndsminister Gunilla Carlsson juni 2008
- Premiärminister Ivars Godmanis – statsminister Fredrik Reinfeldt mars 2008 samt även i september 2008
- Miljöminister Vejonis – miljöminister Andreas Carlgren januari 2009
- Premiärminister Dombrovskis- statsministern maj 2009 och oktober 2009

Sverige-Lettland
- Utrikesminister Carl Bildt januari 2007
- Försvarsminister Mikael Odenberg mars 2007
- Jordbruksminister Eskil Erlandsson  maj 2007
  (konferens om förnybar energi)
- Migrationsminister Tobias Billström juni 2007 (deltog i Riga PRIDE)
- Finansmarknadsminister Mats Odell februari 2008
- Statsminister Fredrik Reinfeldt juni 2008(CBSS)
- Utrikesminister Carl Bildt februari 2009
- Finansminister Anders Borg mars 2009
- Integrationsminister Nyamko Sabuni maj 2009 (deltog i Riga PRIDE)
- EU-minister Birgitta Ohlsson 3 mars 2010