Om ambassaden

Den svenska ambassaden i Riga ligger i ett fint område av Riga som bebyggdes av välbeställda köpmän i slutet av 1800-talet. Från floden Daugava och upp till Elizabetes iela bredde ett vackert bostadsområde ut sig, med gott om grönområden och hus som enligt tidens stadsplaneringsstil låg en bit in på tomten. På så sätt skapades ljus och rymd i kvarteren. I dag finns hela området, jämte Gamla stan, med på Unesco:s lista över världens kulturarv.

Det var i det här området den lettiska staten började söka när det i början av 1990-talet stod klart att Sverige behövde en ambassad i Riga. På julafton 1992 fick Sverige köpa Pumpura iela 8 för en lettisk rubel - två svenska öre. Å andra sidan skulle renoveringen visa sig kosta 32 miljoner kronor.

Ambassadens kansli finns på första och andra våningen, vilken även utökats med en tvåvånings flygelbyggnad på 640 kvadratmeter. Totalt disponerar kansliet 806 kvadratmeter. Taket på den nya flygeln bildar en stor härlig terrass i anslutning till residensets matsal.

På andra våningen finns även entrén till residenset och representationsvåningen som i huvudsak ligger på våning tre, medan den fjärde våningen utgör ambassadörens privata bostad.

Även utomhus har det gjorts en rejäl upprustning. Trädgården var knappt värd namnet när renoveringen påbörjades. I dag vajar ett par späda björkar ovanför en enkel sittgrupp på gården. En liten gräsmatta och en anspråkslös men vacker blomprakt skapar en oas i den stenbebyggda diplomatstaden.

Den verkliga pärlan är dock terrassen som breder ut sig på över 300 kvadratmeter. Ljumma sommarkvällar är det bara att slå upp dörrarna från matsalen och låta mottagningen fortsätta ute på terrassen.

Ett par kvarter från svenska ambassaden i Riga ligger en av världens främsta samlingar av jugendhus, Alberta iela. Här uppförde arkitekten Eisenstein, far till den berömde ryske filmskaparen, en hel rad hyresfastigheter i flera våningar. Sakta men säkert pågår nu en upprustning av byggnaderna, men även hårt nedslitna är de värda en resa.

(ur en artikel av Margareta Jonilson, Frilansjournalist, "Kultur och världen, 2002)