Kuba blev en av de viktigaste brickorna i det politiska spelet under det kalla kriget med kulmen i missilkrisen år 1962. Det amerikanska embargot som då infördes bidrog sannolikt till det närmast totala ekonomiska beroendet av Sovjetunionen och Comecon (Council for Mutual Economic Assistance) som präglade Kubas utveckling fram till Östblockets fall.
En hög standard inom hälso- och utbildningsområdet har alltid varit den kubanska revolutionens stolthet, men en försämring har ägt rum. Generellt lever flertalet kubaner på en låg ekonomisk standard i ett system där utrymmet för enskilda initiativ för att förbättra sin livssituation är ytterst begränsat. Detta leder till frustration hos breda grupper av befolkningen.
Tendensen har under de senaste åren varit ökade åtstramningar på vissa samhällsområden, begränsningar av privat ekonomisk verksamhet, centralisering av ekonomin och tilltagande försök att minska kontakterna mellan turister och landets invånare.
Vissa lättnader på restriktioner har genomförts under 2008. Ett tidigare förbud för enskilda att köpa persondatorer, mobiltelefoner och bilar har avskaffats och anläggningar som tidigare bara kunde nyttjas av turister har gjorts tillgängliga för den kubanska allmänheten.
Enligt inhemska oberoende bedömare finns runt 200 politiska fångar i landet. I mars 2003 greps 75 oliktänkande, bland dem många journalister, vilka dömdes till långa fängelsestraff i summariska rättegångar. Amnesty International uppger i sin årliga landrapport för 2008 att fyra samvetsfångar släpptes under året men att minst 62 samvetsfångar satt fängslade vid årets slut. Antalet korttidsarresteringar där personer förhörs och kvarhålls för att sedan släppas fria utan åtal har ökat i antal. Det förekommer att personer, som på grund av sitt levnadssätt eller uppförande bryter mot normerna för den socialistiska moralen, fängslas för ”farlighet”. Även dissidenter, oberoende journalister samt MR-försvarare fängslas enligt denna paragraf i den kubanska strafflagen. I december 2008 undertecknade Kuba FN - konventioner om politiska och civila rättigheter, dock finns det inga tecken som tyder på att regeringen avser att ratificera dem.