Efter det kalla krigets slut är USA den enda kvarvarande supermakten. Landets särställning kan skönjas inte bara i dess oöverträffade militära och ekonomiska styrka, utan även i den amerikanska kulturens attraktionskraft på omvärlden. Men trots att USA är den mäktigaste aktören på den internationella arenan, klarar man inte att på egen hand möta den globala tidsålderns alla gränsöverskridande utmaningar. Denna omständighet reflekteras i den motsättning som framför andra kommit att prägla amerikansk utrikespolitik efter det kalla kriget.
Det amerikanska engagemanget i internationella frågor har inte på allvar ifrågasatts av den allmänna opinionen. Den avgörande meningsskiljaktigheten i amerikansk utrikespolitisk debatt återfinns alltså inte mellan isolationister och internationalister. Istället har den i huvudsak gällt vilken metod som skall tillämpas när USA agerar internationellt. Med andra ord huruvida Washington bör agera på egen hand – unilateralt – eller samfällt med andra – multilateralt.
Amerikanska militära insatser under 1990-talet var förutom Gulfkriget 1991 begränsade och betingades i regel inte av direkta hot mot USA:s nationella säkerhet. Istället återspeglade de snarare den minskade risken för stormaktskrig, och det ökade utrymmet för humanitära interventioner och andra typer av fredsfrämjande insatser.
Till skillnad från Clintonadministrationernas aktivism tycktes utrikespolitiken under president Bushs första åtta månader indikera ett begränsat amerikanskt engagemang i världspolitiken. Allt detta kom emellertid att ändras av terroristattackerna mot New York och Washington den 11 september 2001. Bushadministrationens utrikespolitik är sedan dess betydligt mer aktiv och USA:s militära insatser i såväl Afghanistan som Irak motiverades av nationella säkerhetsskäl inom ramen för kampen mot terrorismen.
Kampen mot terrorismen präglar Washingtons uppfattning av världspolitiken i högre grad än övriga nationers, inklusive USA:s europeiska allierade. Under 2002-2003 förorsakade USA:s beslut att gå i krig mot Irak den djupaste transatlantiska krisen på decennier. Efter en tid av spända relationer råder nu dock enighet på båda sidor av Atlanten om att lägga dessa tvister bakom sig.
Trots skilda åsikter i viktiga frågor finns en insikt om den transatlantiska länkens styrka, inte bara i termer av gemensam säkerhet, utan även i termer av ett gemensamt förflutet och gemensamma värderingar.
Det finns också en insikt om nödvändigheten av samarbete för att möta globala utmaningar. Kampen mot terrorismen, bekämpningen av hiv/aids, kampen mot organiserad brottslighet, nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen samt miljöfrågor brukar lyftas fram som lämpliga samarbetsområden mellan USA och EU.
Bushadministrationen driver för närvarande en relativt aktiv utrikespolitik. Administrationen har återtagit initiativet för att försöka få liv i fredsprocessen i Mellanöstern. I slutet på november 2007 hölls Annapoliskonferensen med israeler och palestinier samt ett femtiotal inbjudna länder. Detta var början på en större process som kommer kräva stort internationellt stöd. Målet är att försöka nå ett fredsavtal i slutet av 2008.
President Bush har fram tills nu vunnit de viktiga inrikespolitiska striderna om kriget i Irak. Kongressen har, trots den demokratiska majoritetens krigsmotstånd, inte lyckats stoppa kriget. Det framstår nu som att säkerhetssituationen har förbättras delvis till följd av den truppförstärkning som genomfördes under mitten av 2007. Amerikansk trupp kommer att finnas i Irak under en överskådlig framtid.
Oron i USA över Irans kärntekniska program är fortsatt stor, trots att en ny bedömning av de amerikanska underrättelsetjänsterna i december 2007 konstaterade att Iran med hög sannolikhet inte längre försöker utveckla kärnvapen. USA tillsammans med andra menar dock att Iran också fortsatt utgör ett hot och förhandlingar pågår i FN om en ny säkerhetsrådsresolution innehållande utökade sanktioner mot Iran.
USA:s militära intervention i Afghanistan utmålades länge som en framgångssaga, delvis som motvikt till Irak. Det senaste året har dock säkerhetsläget i främst södra och östra Afghanistan försämrats, genom att bombattentat och självmordsattacker ökat. USA har därför ökat sina truppbidrag och lägger nu allt större tonvikt vid civila insatser som ett sätt att vinna förtroende bland lokalbefolkningen. Hälften av USA:s trupper ingår numera i den Natoledda ISAF-insatsen. USA är i kampen mot terrorismen beroende av Pakistan, och man reagerade starkt på införandet av undantagstillstånd i landet. Trots amerikanska uppmaningar till Pakistan att respektera demokratiska principer är det i nuläget inte aktuellt att skära ner det omfattande militära stöd som USA ger Pakistan för terroristbekämpning i gränsområdena.
Biståndet till Afrika har ökat kraftigt under Bush, och omfattande antiterrorisminsatser har lanserats på kontinenten. En stark inrikespolitisk opinion driver på USA:s ansträngningar för att förhindra en fortsatt kris i Darfur-regionen i Sudan. På västra Balkan spelar USA en viss roll i förhandlingarna om Kosovo, även om man allt mer betonar EU:s ansvar för regionen. Gentemot Latinamerika för USA en pragmatisk samarbetspolitik där man säger sig vilja samarbeta med alla demokratiska stater, oavsett ideologisk färg. Administrationen har tvingats överge ambitionen att upprätta ett frihandelsområde med hemisfärens samtliga länder förutom Kuba, Free Trade Area of the Americas (FTAA), och satsar nu i stället på bilaterala frihandelsavtal.
Asien är förmodligen den mest betydelsefulla regionen för amerikansk utrikespolitik på längre sikt. Kinas utveckling, liksom den växande styrkan hos flera andra stater i området, medför vissa farhågor i regionen om den framtida säkerheten. Den amerikanska militära närvaron i Ostasien kommer fortsatt vara en betydande komponent i den regionala maktbalansen. Japan och Sydkorea förblir viktiga allierade för USA, som samtidigt söker utveckla närmare förbindelser med Indien.
Inom ramen för den så kallade sexpartsprocessen förhandlar USA, Kina, Japan, Ryssland och Sydkorea med Nordkorea om dess nukleära kapacitet. I utbyte mot en fullständig avveckling förväntas USA upprätta diplomatiska förbindelser med Nordkorea och medverka till att ett fredsavtal i Koreakonflikten ingås. Från en trög start har förhandlingarna gått in i ett aktivare skede och den bilaterala relationen mellan USA och Nordkorea börjar försiktigt tinas upp.
I och med att Ryssland försöker återta sin roll som utrikespolitisk aktör har relationen till USA blivit allt mer spänd. Ryssland kritiserar USA allt oftare och är motståndare till planerna på ett missilförsvar i Centraleuropa. USA, å andra sidan, är öppet missnöjda med det demokratiska underskottet i Ryssland och landets beteende mot sina grannstater. Samtidigt söker USA samarbete med Ryssland i frågor som energisäkerhet, Kosovos framtid och Irans kärntekniska program.