Basfakta
Bilaterala förbindelser
Sverige och Tanzania har nära förbindelser. Redan före Tanzanias självständighet arbetade många svenska missionärer i landet (däribland Barbro Johansson som sedermera blev parlamentsledamot i Tanzania). Efter Tanganyikas självständighet 1961 har ett omfattande utvecklingssamarbete bedrivits.
Det officiella besöksutbytet har traditionellt varit stort men dämpats något på senare år. Ett statsbesök genomfördes 1981. Statsminister Palme besökte Tanzania 1984 och Tanzanias ”Father of the nation” Julius Nyerere besökte Sverige ett flertal gånger, sista gången i maj 1996. Hans efterträdare, Ali Hassan Mwinyi, var på besök 1990. Tanzanias tredje president Benjamin Mkapa besökte Sverige 1999 och president Jakaya Kikwete i februari 2007. Zanzibars president Karume besökte Sverige i mars 2005.
Senaste gången ett svenskt statsråd besökte Tanzania var i december 2006 (biståndsminister Gunilla Carlsson). Därefter har två statssekreterarbesök ägt rum (Joakim Stymne februari 2007 och Gunnar Wieslander januari 2008). I september 2007 var president Kikwete och statsminister Fredrik Reinfeldt gemensam ordförande för en klimatkommission i FN.
Utvecklingssamarbete
Biståndet under 60- och 70-talen bestod huvudsakligen av stöd till skolor, sjukhus och vattenförsörjning. President Kikwete var själv elev på Kibaha education centre som byggdes upp av de nordiska länderna och fungerar väl 40 år efter det tanzaniska övertagandet. Under 70-talet tillkom ett omfattande bistånd till den industriella sektorn.
Efter en ekonomisk kris i slutet av 70-talet och början av 80-talet förändrades det ekonomiska systemet i Tanzania i marknadsekonomisk riktning. Något senare inleddes en demokratiseringsprocess. Biståndet nådde sin största omfattning 1989/90 med utbetalningar på över en miljard svenska kronor (i 1993 års priser). Under 90-talets första hälft sjönk volymen i samband med att givarna intog en allt mer kritisk hållning till utvecklingen i Tanzania (lägsta värde 1994/95 på drygt 250 milj kr) men steg sedan åter efter att reformtakten intensifierades och resultaten förbättrades.
Utvecklingssamarbetet genomgick under 90-talet en förändring från enskilda utvecklingsprojekt till breda utvecklingsprogram i utvalda sektorer med den tanzaniska regeringen som huvudansvarig. Nära samverkan mellan givare och regering har etablerats på de flesta områden. En stor men stagnerande andel av biståndet betalas i form av generellt budgetstöd till fattigdomsbekämpning i nära samverkan med f n tretton andra givare.
Enligt samarbetsstrategin som nu förlängts till 2011 inriktas utvecklingssamarbetet på stöd till Tanzanias strategi för fattigdomsbekämpning och ökad tillväxt, Mkukuta (som nu håller på att revideras). I fokus för samarbetet står främjande av tillväxt som gynnar de fattiga, mänsklig utveckling och demokrati. Huvuddelen av biståndet till staten ges i form av generellt budgetstöd (under 2009 390 milj kr). Därutöver sker ett betydande utvecklingssamarbete med icke-statliga aktörer i det civila samhället och den privata sektorn.
Utbildning, forskning, energi, handelsrelaterad privatsektorutveckling samt demokratisk samhällsstyrning och mänskliga rättigheter är prioriterade områden för det svenska utvecklingssamarbetet med Tanzania. Utbyggnaden av primärskolan från ca 60% i mitten på 90-talet till över 95% idag är ett viktigt resultat inom vårt samarbete. Särskilda insatser görs också på Zanzibar bl.a. utbyggnad av skolan, stärkande av barns rätt och bevarande av stenstaden.
Den politiska situationen
Tanzania avskaffade enpartisystemet 1992. Landets tredje flerpartival ägde rum i december 2005. Den förre utrikesministern Jakaya Kikwete valdes med över 80% av rösterna till Tanzanias fjärde president sedan företrädaren Mkapa konstitutionsenligt stigit åt sidan efter att ha fullgjort två mandatperioder.
Även i parlamentsvalet vann regeringspartiet CCM en stor seger – om än med något lägre procentsiffror än presidenten - medan oppositionen reducerade sin representation ytterligare. President Kikwete deklarerade inledningsvis en ambitiös agenda på såväl den inrikespolitiska som den utrikespolitiska scenen och har bl.a. haft ett starkt fokus på att attrahera utländska investeringar. En generell trend är att det politiska klimatet blivit öppnare än under hans företrädare, medan däremot regeringsapparaten hittills levererat förhållandevis få konkreta åtgärder jämfört med de höga förväntningarna. Reformtakten får bedömas ha avtagit. Affärsklimatet är ett av flera områden där utvecklingen stagnerat. Parlamentet har dock genomgått en betydande vitalisering, inte minst genom energiska insatser av talmannen Samuel Sitta. Den Sverigestödda riksrevisionen tillhör de institutioner som blivit starkare och bidragit till att parlamentets kontrollfunktion fungerar allt bättre. En öppen debatt förs om korruptionen, och flera större skandaler bl.a. i riksbanken utreds. Två f d ministrar står f n åtalade i en av dessa affärer.
Övergången till flerpartidemokrati har varit en komplicerad process. Arvet från enpartieran är fortfarande påtagligt. Motsättningarna på Zanzibar utgör en av de största utmaningarna. De separata zanzibariska valen har präglats av oegentligheter och våldsamheter. Konflikten mellan regeringspartiet CCM och oppositionspartiet CUF kulminerade i januari 2001 då över 20 demonstranter sköts ihjäl av säkerhetsstyrkor på Pemba och hundratals utsattes för allvarliga MR-kränkningar.
I samband med valen 2005 anklagade oppositionen regeringen återigen för valfusk och accepterade inte valresultatet, men valde att ändå besätta sina platser i representanthuset. Efter att president Kikwete gjorde en lösning av konflikten på Zanzibar till en av sina huvudprioriteringar kom partierna nära en överenskommelse i förhandlingar (Mwafaka 3) som dock havererade i början av 2008. Till mångas förvåning har nyligen direkta samtal mellan president Karume och oppositionsledaren Seif Shariff Hamad (CUF) lett fram till ett principbeslut i det zanzibariska parlamentet om bildande av en s.k. Government of National Unity efter höstens val och givet att en folkomröstning i juli ger klartecken.
Handel och investeringar
Handeln mellan Sverige och Tanzania har fluktuerat kraftigt under den senaste tioårsperioden. Samtidigt som den svenska exporten ökat med mer än det dubbla till omkring 300 miljoner (2006) har importen från Tanzania minskat. Den ligger idag på ca 25 miljoner kronor och består framför allt av kaffe och bomull. Dock är detta en ökning från början av 2000-talet (2-5 milj kr). Sveriges export består främst av verkstadsprodukter och utgör knappt 8 % av den svenska exporten till Afrika söder om Sahara.
Den regionala integrationen i form av Östafrikanska gemenskapen, EAC, kommer på sikt att medföra större handelspotential för regionen. Tullunionen inom EAC är nu genomförd fullt ut. Ett avtal om en gemensam marknad undertecknades av de fem medlemsländerna i november 2009 och utgör ett ambitiöst ytterligare steg i ett lovande regionalt samarbete.
Scania har traditionellt en stark ställning i Tanzania. Företaget har varit etablerat i landet i över 30 år. Ericsson har ett starkt och ökande engagemang i Tanzania. Sekab (numera Ecodevelopment) inledde 2006 samarbete med tanzaniska regeringen om storskalig etanolproduktion. Även företag som Sandvik, Atlas Copco och Sweco finns representerade på plats. På Zanzibar verkar några mindre svenska företag inom framförallt möbel- och klädtillverkning samt turism.
Svenskar i Tanzania
I Tanzania finns en svensk koloni på ca 250 personer med ett betydande inslag av missionärer samt en växande grupp företagare. En ökande andel svenska turister besöker landet. Sedan 1 januari 1996 råder visumtvång.