Son till Henri och Jeanne Bernadotte föddes Jean-Baptiste den 26 januari 1763 i Pau i sydvästra Frankrike som den yngste av fem syskon. Bernadotte, vars undervisning verkar ha skett i hemmet, var förutbestämd att fortsätta i faderns yrke och bli advokat. Han visade dock inget intresse för detta, och efter faderns död måste han mer allvarligt börja tänka på sin framtid. Ledd av ett brinnande intresse för soldatlivet tog han den 3 september 1780 värvning vid regementet Royal-la-Marine, som då var förlagt på Korsika, där han blev kvar i tre år.
Avancemang inom armén
Under de kort därpå utbrytande revolutionskrigen fick han dra i fält med Rhenarmén och utmärkte sig så vid striderna att befordringarna gick med stormsteg. I mars 1792 blev han utnämnd till löjtnant, 1793 överste och redan 1794 fick han utmärkelse för ”tapperhet och lysande bragder” och blev befordrad till brigadgeneral för att några månader senare bli divisionsgeneral.
1797 beordrades Bernadotte att med en armékår avgå till Lombardiet för att understödja Napoleon Bonaparte i fälttåget mot österrikarna och 1798 utnämndes han till ambassadör i Wien. Som ambassadör gjorde han ett utmärkt arbete men valde att lämna tjänsten i april 1798 efter ett upplopp där deltagarna skymfat trikoloren och ambassadhotellet.
Efter återkomsten till Frankrike tillbringade Jean-Baptiste en lugn period. Den 16 augusti 1798 gifte han sig med Desirée Clary, köpmansdotter från Marseille och svägerska till Bonapartes äldste broder Joseph. Desirée hade tidigare varit förlovad med Napoleon Bonaparte själv, och därigenom blev giftermålet i viss mån ett band mellan Bonapartarna och Bernadotte.
Administration och politik
1799 blir Bernadotte utnämnd till krigsminister och han får bland annat i uppgift att omorganisera armén, som då lidit flera nederlag. Den 14 september samma år under det pågående politiska intrigspelet blir han avlägsnad från ämbetet precis innan det att Bonaparte återvände från Egypten och verkställde en ny statskupp den 18-19 Brumaire år VIII (9-10 november 1799). Vid kejsardömets upprättande 1804 utnämndes Bernadotte som en av de förste till marskalk av Frankrike och blev samma år guvernör över Hannover. Han visade sig under tiden där (juni 1804-september 1805) vara en god administratör som genom kloka och sakkunniga anordningar på olika områden och välvillig hänsynsfullhet mot de styrda förvärvade ett stort rykte för humanitet.
Under det tredje koalitionskriget fick han dock åter dra i fält och deltog bland annat i trekejsarslaget vid Austerlitz den 2 december 1805 där han som kårchef medverkade till segern. Den 5 juni 1806 följde hans utnämning till furste av Pontecorvo.
I samband med stormningen av Lübeck kom han för första gången i närmare beröring med svenskar, då han tillfångatog en svensk kår på över 1000 man. De behandlades väl och fick lov av den franske marskalken att åka vidare till hemlandet.
1809 deltog han med stor tapperhet i kriget mot Österrike, där förde han en dagorder i vilken han tillskrev sina trupper, en enligt Bonapartes uppfattning, alltför stor andel i segern. Detta framkallade en brytning mellan Bernadotte och Bonaparte, vilket ledde till att han begärde och fick avsked samt begav sig till Paris. En slags försoning kom tillslut till stånd men Bonaparte ville helst ha Bernadotte på avstånd. Då förslaget om tronföljarskap i Sverige kom på tal skulle Bernadotte just resa till Rom som generalguvernör över Kyrkostaten,
Valet av Marskalk Bernadotte som Sveriges kronprins
1809 dog plötsligt den danske kronprinsen Karl August som kung Karl XIII hade utnämnt till tronföljare då han själv inte hade några egna barn. Karl XIII blev nu tvungen att hitta en annan tronföljare. Löjtnanten Carl Otto Mörner började därmed driva tesen om att endast en fransk marskalk kunde lyfta Sverige ur dess förfall och leda en revansch österut. Mörner anlände till Paris den 20 juni där han träffade en gammal vän från en tidigare vistelse i Paris. Denne förordar bland olika franska marskalker, särskilt Bernadotte. Mörner beslutar sig för att fråga Bernadotte om han ville bestiga tronen i Sverige. Detta var han intresserad av vilket han tydligt tillkännagav sin benägenhet att göra och lät dessutom förstå att Napoleon inte skulle ha något emot hans val. Med detta svar återvände Mörner hem den 29 juni.
Karl XIII gav omsider, fastän med tvekan, sitt samtycke. Den allmänna känslan var behovet att en stark hand tog rikets ledning med tanke på de dåliga tiderna, fjolårets olyckor och förhoppningen att under den franske härföraren och med Napoleons hjälp vinna revansch österut.
Bernadotte löstes från sina förpliktelser som fransk undersåte och avreste från Paris den 30 september. Den 19 oktober i Helsingör i närvaro av ärkebiskop Jakob Axelsson Lindblom och några svenskar, antog han den lutherska läran och följande dag landsteg han i Helsingborg. Den 2 november höll han sitt högtidliga intåg i Stockholm och den 5 november mottog han i rikssalen ständernas hyllning, sedan han avlagt trohetsed åt Karl XIII och av honom adopterats under namnet Karl Johan.
Karl XIV Johan och Desiré fick en son, Oskar I som blev tronföljare efter sin fars bortgång den 8 mars 1844.
Detta var början till Bernadotte dynastins historia.