Konferens om yttrandefrihet i den digitala tidsåldern

Syftet med konferensen var att utforska självreglering av Internet för att överse dagens situation i Korea och vad som kan göras i framtiden på detta området. Kim Hyung-o, ordförande för Korea National Assembly beskrev självreglering av Internet som när en person inte vill ta av sig sin kappa och man måste försöka få solen att skina starkare så att personen självmant väljer att ta av sig kappan. Två experter från Storbritannien och Japan deltog för att ge inblick i hur självreglering av Internet har hanterats och fungerat i respektive länder.

Regleringen och självreglering av Internet i Korea
Professor Kim You-seung presenterade sin text om möjligheterna för självreglering i det koreanska samhället. Han underströk vikten av att definiera självreglering och dess möjligheter att förbättra säkerheten för användarna innan det går att implementera i ett samhälle som det koreanska. Han delade in samhällen i världen under tre modeller av reglering av Internet: monopolistisk regleringsmodell, oligopolistisk regleringsmodell och kooperativ regleringsmodell.

Den monopolistiska regleringsmodellen används av totalitära regimer som Kina, Kuba och Burma (om så på olika nivåer), där den styrande makten reglerar vad som ska finnas och synas för dess medborgare. Den oligopolistiska modellen går ut på att regeringen fortfarande styr regleringen, men bjuder in den privata sektorn att delta i regleringen under förutsättning att de följer den av regeringen förbestämda hierarkin. Professor Kim ser Korea som ett land med oligopolistisk regleringsmodell. Vidare används den kooperativa modellen oftast i avancerade västländer som USA, Australien och inom EU. Inom den kooperativa modellen handhar regeringen fortfarande möjligheterna att reglera faktiska kriminella företeelser på Internet, men man uppmuntrar och stödjer den privata sektorn att självreglera i så stor mån som möjligt.

Professor Kim fortsatte med att förklara kort att regleringssystemet på media i Korea just nu baserar sig på ett statligt organ som åldersbestämmer lämpligheten på olika media, och även om han anser att det i vissa fall, som när det gäller tv och radio, kan vara till allmänhetens nytta, menar han också att man helt sonika har överfört systemet på Internet, där det inte har samma funktion som i mer traditionella media. Detta har påverkat tilliten till Internet bland användare på ett negativt sätt, då användare i Korea ofta tror eller kan tänka sig att de blir hindrade från tillgång till vissa media på Internet.

Medel för självreglering i Korea
Professor Hwang Seong-Gi presenterade sin text om vilka medel statliga institutioner i Korea kan använda sig av för att just förbättra självreglering av Internet i landet. Han menar att på grund av skillnader i den koreanska kulturen och de västerländska kulturer som man gärna vill efterlikna i det här fallet, så står Korea inför en utmaning att implementera ett liknande system, men som fungerar med den koreanska kulturen. Professor Hwang är övertygad om att självreglering från Internetbranschen aldrig helt kan ersätta statlig insyn och reglering av mediet. Han påpekar också vikten av en statlig överblick över branschens självreglering för att förhindra missbruk. Dock menar han att regeringen inte bör syssla med regelrätt reglering av Internet utan bör lägga en god grund för den privata sektorn att jobba ifrån, där alla och envar kan vara säker på vilka riktlinjer som ska följas för att inte bryta mot lagen.

Professor Hwang beskrev också den redan existerande Korea Internet Self-governance Organization (KISO) som var medorganisatör för konferensen, och att denna skapats av sju webbportaler just för syftet att ta socialt ansvar för vad som finns på deras sidor och för att förbättra Internetmiljön för användarna. KISO har tre huvudmål med sin organisation: att skapa en miljö på Internet där yttrandefrihet och ansvarsfullhet balanseras väl, att skydda användarnas intressen och arbeta för allmänhetens bästa, och att skapa ordning och producera ett avtal angående Internet genom rättvist och transparent beslutsfattande. I nuläget är KISO:s främsta uppgift att formu¬le¬ra standardprinciper för att hantera material som lagts upp på Internet.

Internetbranschens självreglering i Storbritannien
John Carr, internationell Internetkonsult från Storbritannien, var inbjuden för att tala om den brittiska situationen och hur man har löst problemen med att balansera yttrandefriheten mot Internetanvändares säkerhet. Från 1995 har mängden barnpornografi som sprids över Internet gått från 12 beslagtagna bilder under ett år i Liverpool till 1 miljon bilder från en enda person i samma stad några år senare. Som gensvar på detta samlade den brittiska polisen och myndigheterna de ledande inom Internetbranschen och gav dem ett ultimatum: ”antingen gör ni någonting åt det här själva eller så finner polisen något att gripa er för, och finns det inget att gripa er för så skapar myndigheterna lagarna som gör att ni kan gripas”.

Internetbranschen i Storbritannien svarade på detta ultimatum genom att skapa International Watch Foundation 1996 som är helt och hållet utan band till någon myndighet, utan finansieras till allra största grad av branschen med en minimal hjälp från EU. Det har alltid funnits konsensus kring att barnpornografi är ett brott så steg tagna för att stoppa spridningen av bilder på Internet har aldrig mötts av några protester, men däremot har det varit desto svårare få samma resultat när det gäller självmordssidor och andra sidor som kan vara skadliga för användarna, eftersom att skapa ramverk för att blockera dessa sidor skulle riskera att blockera sidor som även är till för att hjälpa självmordsbenägna eller liknande. När problemen kring barnpornografi på Internet utvecklades till problem med vuxna som ”groomar” barn på chatter och sociala forum på Internet insåg man att lagen behövde ändras för att ge större möjlighet för polisen att gripa in. Man skapade en ”good practice guide” som bland annat menade att Internetbranschen borde moderera chattar och andra interaktiva sidor och se till att god tillgång till filtreringsmjukvara finns.

Carr klargjorde att polisen i Storbritannien naturligtvis griper in i de fall då en brottslig handling har skett även om det är via Internet. Man har även ett system och en nyare lagstiftning som säger att ägaren av en plattform anses skyldig till att ha publicerat olagligt innehåll om han eller hon dröjer för länge (standard är 24 timmar) med att ta bort det olagliga materialet från sin sida efter att han eller hon har blivit uppmärksammad på det.

Problemet med systemet som byggdes upp på en ”good practice guide” som inte var tvingande är att det inte finns systematisk uppföljning av vilka som gör vad åt problemen som uppstår. Man vet att de stora företagen följde guiden väl just eftersom de är så pass stora och har ögonen på sig, medan mellanstora och små företag antingen inte har skött sig önskvärt, eller så har man inte kunnat få tillräcklig information kring hur de har uppfört sig.

E-identitet och brott via Internet i Japan
Professor Lee Joong-Sun vid Tokyo Institute of Technology berättade sedan om Internetanvändandet och situationen i Japan, och att de har stora problem med att kontrollera spridningen av ohälsosamma sidor. I samband med att Internet-användandet ökar snabbt även i Japan, som i andra delar av den industriella världen, ökar även problemen som det för med sig. Professor Lee jämförde Japan och Korea i och med att Korea än så länge anses relativt säkert från oprovocerade brott som våld emot främlingar, medan man i Japan nästan dagligen brottas med problem som uppstår på ”black sites”. Bland annat har möten på ”black sites” utmynnat i flertalet mord och rånmord, och även självmord som resultat av mobbing.

Som läget ser ut i dag i Japan så står de organisationer som jobbar med att reglera Internetbranschen under inflytande av myndigheter, men man planerar att frigöra detta så att en fristående administrativ kommitté i framtiden håller regeringen till svars, istället för att, som i dagsläget, regeringen kontrollerar de som kontrollerar dem. Dock har man nyligen fått igenom en lag som ska skydda främst ungdomar från att få tillgång till vad som anses skadligt material via Internet, och detta har väckt många frågor om inskränkning av det japanska folkets rättigheter till yttrandefrihet.

En fråga som i dagsläget är väldigt intressant för både Japan och Korea är även huruvida man ska införa e-identitet som gör att man helt och hållet kan identifiera sig via Internet. Huruvida detta är samma sak som existerar i bland annat Sverige i dag, där man kan identifiera sig på de flesta ställen som banken, när man e-handlar o.s.v. genom en e-legitimation, eller om tanken är att den koreanska och japanska motsvarigheten ska vara än mer omfattande framgick inte av konferensen, men oavsett är e-identiteter någonting som oroade de flesta närvarande som en ytterligare möjlig inskränkning på deras privatliv.

Slutsats
Sammanfattningsvis verkar det som att många koreaner vill gå mot en mer självreglerande Internetbransch, men samtidigt brottas man med en misstänksamhet gentemot både företag och regering som måste arbetas bort, och även regeringen måste börja lita på att företag och befolkningen tar sitt ansvar. Att försöka förhindra att barnpornografi sprids via Internet är en självklarhet för alla parter i de länder vi hörde från under konferensen, men till och med olagliga handlingar som detta är svåra att handskas med, även för Storbritannien, i en värld där Internet sträcker sig över gränserna i en takt som gör att lagstiftarna inte hänger med. Då blir den enda lösningen att branschen själv gör sitt bästa för att reglera och hantera den information som sprids via deras sidor, på ett ansvarsfullt men transparent vis.