Politisk överblick
Efter mer än 20 år av konflikt och avsaknad av en fungerande central regering befinner sig Somalia i ännu ett av många fredsförsök. Den politiska utvecklingen går långsamt och säkerhetsläget är fortsatt allvarligt.
Förhållandena är emellertid olika i olika delar av landet. I Somaliland i nordvästra Somalia gränsande till Djibouti råder stabilitet och en gryende demokratisk utveckling. I juni 2010 företogs allmänna val till ny president och maktöverlämnandet gick fredlig till. Den nya regeringen samarbetar nära med ett antal givarländer, bl.a. Sverige för att öka demokratin och ge bättre service till medborgarna. Somaliland strävar efter att bryta sig ur Somalia och bilda en egen oberoende stat, något som de hittills inte fått något positivt gensvar från omvärlden för.
Även i Puntland i nordvästra Somalia råder ett visst mått av stabilitet och en positiv utveckling kan skönjas. Puntland har emellertid varit centrum för den växande sjöröveriverksamheten, något som möjligen bidragit till att utvecklingen inte tagit den fart många hoppats på.
I de centrala delarna har på senare år flera lokala administrationer växt fram såsom Galmudug och ”Himan and Heb” vilka strävar efter stabilitet och att ge service till befolkningen. Den religiösa sufistiska rörelsen Ahlu sunna Wal Jamaaca (ASWJ) kontrollerar dessutom genom sin milis andra områden i de centrala delarna som därigenom stabliserats men man har inte tagit över det politiska och administrativa ansvaret för dessa. Till följd av dessa lokala fredssyftande intitativ har den internationella närvaron i centrala Somalia ökat.
Dessa lokala och regionala administrationer, med undantag för Somaliland, ser sig själva som delar av en framtida Somalisk federativ stat och har relationer med övergångsregeringen TFG (Transitional Federal Government).
TFG har sitt säte i huvudstaden Mogadishu liksom övergångsparlamentet TFP (Transitional Federal Parliamnet) och övriga övergångsinstitutioner. Den fredsbevarande styrkan från Afrikanska Unionen, AMISOM (African Union Mission in Somalia) har till uppgift att skydda övergångsinstitutionerna. TFG:s säkerhetsstyrkor kontrollerar tillsammans med AMISOM och viss regeringsvänlig milis kontrollerar numera ca. 80% av Mogadishu. Strider och terror attacker förekommer emellertid fortfarande och rörelsefriheten för internationella organisationer är i princip begränsad till flygplatsområdet. Transporter utanför detta området sker i bepansrade fordon och med väpnad eskort.
Övriga delar av landet dvs södra Somalia inklusive kustområdet upp till Mogadishu kontrolleras till övervägande del av al Shabaab. Al Shabaab har av FN betecknats som en terroristorganisation. TFG inledde i februari 2011 med stöd av AMISOM och i samarbete med ett antal klanmiliser och Ahlusunna Wal Jamaa en militär offensiv som hittills lett till att man lyckats återta områden i Mogadishu och längs gränsen mot Kenya och Etiopien.
De somaliska övergångsinstitutionerna, inklusive president, TFG och TFP, grundar sig i en övergångsstadga (Transitional Federal Charter) vilken tillskapades efter långdragna förhandlingar år 2004. Övergångsinstitutionerna gavs ett mandat att under fem år förbereda en ny konstitution och val till permanenta församlingar. År 2009 hade mycket lite uppnåtts varför övergångsperioden förlängdes med ytterligare två år till augusti 2011. I början av 2011 stod det emmelertid klart att övergångsuppgifterna inte skulle kunna avslutas inom den utstakade tidsramen. Efter diskussioner i juni 2011 i Kampala mellan president Sheikh Sharif Sheikh Ahmed och TFP:s talman Sharif Hassan Sheikh Aden med stöd av SRSG Augustin Mahiga och Ugandas president Yoveri Museveni beslutades att övergångsinstitutionerna skulle få ytterligare ett år på sig att ta fram och genomföra en vägkarta med tidsramar och implementeringsmekanismer. Denna vägkarta skall leda fram till att övergångsuppgifterna avslutas och att permanenta institutioner tar vid.
Sverige har varit och är en aktiv och central aktör i de internationella diskussionerna såväl bilateralt gentemot Somaliska företrädare som i EU och FN-kretsen. Genom ambassaden i Nairobi har vi ett brett kontaktnät och en nära relation med bl.a. FN:s politiska kontor för Somalia (UNPOS), EU, AU, IGAD och övriga bilaterala- och andra aktörer, såväl somaliska som internationella. Sverige är en av initiativtagarna till den Internationella kontaktgruppen för Somalia (ICG) vilken träffas ungefär två gånger per år på huvudstadsnivå. Gruppen har växt och omfattar numera ett drygt 40-tal länder och ett 10-tal organisationer. Mötena förbereds och leds av SRSG Mahiga. Utvecklingssamarbete
Målet för Sveriges engagemang i Somalia är att främja varaktig försoning, stabilitet och återupprättandet av ett effektivt samhällsstyre viket krävs för att uppnå det övergripande svenska målet om fattigdomsbekämpning och att skapa möjligheter för fattiga männisor att förbättra sina levnadsvillkor.
Ett övergripande ramverk för internationellt bistånd till Somalia, ”Reconstruction and Development Programme” (RDP), har tagits fram under ledning av FN i samarbete med övergångsregeringen. Ramverket utvecklades i en bred process som täckte hela landet och involverade ett stort antal somaliska intressenter. Dokumentet åtnjuter därigenom ägarskap bland myndigheter och det civila samhället i Somalia, liksom det internationella samfundet. Målet för RDP är att stärka och utöka freden och minska fattigdomen. Genom den svenska målsättningen bidrar även Sverige till genomförandet av detta ramverk.
Parisdeklarationen och handlingsplanen från Accra liksom OECD/DACs riktlinjer för engagemang i sviktande stater ska vara vägledande för att öka biståndseffektiviteten.
EU:s och FN:s politik och stöd till Somalia utgör en plattform för det svenska stödet, vilket till stor del kanaliseras via FN-organ.
Sveriges bistånd till Somalia kräver flexibilitet, kreativitet och samordning med andra givare för att fungera effektivt. Långsiktig planering försvåras av den ofta oförutsägbara utvecklingen i landet. God beredskap ska finnas för att snabbt kunna möta uppkomna behov av stöd till försoning, konfliktförebyggande och liknande insatser som stärker genomförandet av fredsprocessen, för att nå en bestående politisk lösning, för att få bukt med Somalias eftersläpande utveckling och utbredda fattigdom.
Under 2010 var finansiering genom Sida cirka 90 miljoner kronor för utvecklingssamarbete och cirka 105 miljoner kronor för humanitärt bistånd i Somalia.
Det svenska biståndet till Somalia styrs för närvarande av ett regeringsbeslut 2009-09-23 i vilket ett dokument kallat ”Förhållningssätt för svenskt utvecklingssamarbete med Somalia” daterat 2009-07-16 antogs. Biståndet inriktas för närvarande på följande huvudområden:
• Fördjupa fred, förbättra säkerhet och etablera gott samhällsstyre där stöd ska ges för fred, försoning och stabilisering i Somalia, med utgångspunkt i de överenskommelser som ingåtts och kan komma att ingås inom ramen för Djiboutiprocessen, övergångsstadgan och övergångsinstitutionerna. Kvinnors deltagande är av särskild vikt. En stor del av stödet genomförs inom ramen för ett strategist parnerskap med UNDP som omfattar bl.a. till polis- och rättsväsende, institutionsutveckling, framtagande av en ny konstitution och experter från diasporan. Ett separat samarbete med UNDP syftar till att utveckla lokalt självstyre. En annan viktigt mottagare är den internationella organisationen Interpeace som är aktiv inom institutionell demokratisk utveckling och som bl.a. har varit instrumentell i den demokratiska processen i Somaliland.
• Investera i människor genom förbättrade sociala tjänster inom vilket stöd ska lämnas för att fattiga i konfliktdrabbade områden ska ha tillgång till dessa tjänster. Trots det svåra säkerhetsläget i stora delar av landet pågår arbete med att utveckla långsiktigt hållbara system för att kunna erbjuda hälsovård, utbildning, rent vatten och sanitet, samt socialt skydd för eftersatta och konfliktdrabbade grupper. I detta läggs stor vikt vid att utveckla och stärka den lokala somaliska kapaciteten och ägarskapet. Stödet ska söka säkerställa att de mest marginaliserade grupperna, som ofta är kvinnor och barn, kan deltaga i utformningen av dessa tjänster, samt får tillgång till dem. Ett exempel är den svenska organisationen Diakonia som med fokus i Puntland driver ett framgångsrikt projekt för att öka kapaciteten hos målgrupper och partners i fredsbyggande och konflikt ledarkompetens, ökad läskunnighet och yrkesfärdigheter stärkt förmåga bland lokala partners för att underlätta utveckling och konsolideringen av den demokratiska kulturen, principer och styrelseformer genom utbildning och kompetensutveckling. Ett tydligt fokus ligger på utbildning av flickor och kvinnor.
Ett annat exempel är ett samarbete med WHO, UNICEF och UNFPA inom tre områden: Child Health Day (CHD) kampanjer då barn bl.a. vaccineras, ökad tillgång till ett baspaket av hälsa och sjukvård samt avskaffandet av kvinnlig könsstympning och skärning (FGM/C).
• Humanitärt bistånd genom främst FN och enskilda organisationer, t.ex. inom ramen för FN:s konsoliderade appeller (CAP), FN:s katastroffond (CERF), UNHCR, WFP och ICRC. En stor del av Somalias befolkning är och bedöms att fortstt vara i stort behov av humanitärt stöd. En hög beredskap för ett snabbt gensvar på humanitära behov i Somalia upprätthålls, vare sig de är förorsakade av naturkatastrofer såsom torka och översvämningar, eller har sin upprinnelse i bristande säkerhet och väpnad konflikt – eller en kombination av dessa. Ömsesidigt förstärkande samverkan mellan humanitära och långsiktiga insatser eftersträvas.
Det humanitära biståndet styrs av den svenska regeringens politik för humanitärt bistånd och Sidas strategi för humanitärt bistånd, vars mål är att rädda liv, lindra nöd och upprätthålla mänsklig värdighet i anslutning till katastrofsituationer.