Över hundra personer kom och lyssnade när årets Nobelpristagare i medicin Françoise Barré-Sinoussi, 1997 års pristagare i fysik, Claud Cohen-Tannoudji och 2000 års pristagare i litteratur Gao Xingijan tillsammans med chefen för Nobelstiftelsen Michael Sohlman, professor Jan Andersson från Karolinska Institutets Nobelkommitté samt förre tekniska rådgivaren vid ambassaden Bertil Carstam samtalade om priset och om dess konsekvenser såväl för forskningen som för pristagarna. Seminariet leddes av Frankrikes tidigare Stockholmsambassadör Patrick Imhaus och öppnades med några inledande ord av ambassadör Gunnar Lund och chefen för le Palais de la Découverte Jack Guichard.

Alla tre Nobelpristagarna kunde vittna om att det fanns ett liv före och ett liv efter nobelpriset. Gao konstaterade att han från att ha varit en i princip okänd författare idag är översatt till 36 språk. 1997 års fysikpristagare Cohen Tannoudji pekade på det oändliga antal inbjudningar till colloquier, seminarier, luncher och middagar som fortfarande elva år efter att han fick priset strömmar in till honom. En ström av inbjudningar som redan Françoise Barré-Sinoussi börja känna av . Hon blev för övrigt tvungen att lämna seminariet lite i förtid för att hon skulle hinna till Paris borgmästare för att ta emot staden Paris förtjänstmedalj.

Nobelstiftelsens chef Michael Sohlman kåserade kring varför Nobelpriset kommit att få den prestige det har idag. Bland flera orsaker pekade han bland annat på att priset när det instiftades var det första priset av internationell karaktär. Visst fanns andra utmärkelser men de var i princip samtliga av nationell natur.  Han menade också att såväl Kungliga vetenskapsakademiens som Karolinska institutets Nobelkommittéer redan från början hade lyckats identifiera mycket framstående och i den vetenskapliga världen väl anskrivna mottagare av priset vilket har gett det en kvalitetsstämpel.

Jan Andersson från Karolinska Institutet redogjorde därefter just för den mycket noggranna urvalsprocessen som leder fram till valet av pristagare. Han pekade också på att medan det under många år ofta var en enskild vetenskapsman som fick priset så är det idag snarare legio att två eller tre personer delar ett pris. I början av förra seklet fortfarande var det fortfarande vanligt att en ensam forskare gjorde en upptäckt medan nya rön idag nästa alltid är resultatet av ett forskningsteams gemensamma ansträngningar. Eftersom Nobels testamente stipulerar att högst tre personer får dela ett pris kan det, menade Jan Andersson, ibland vara svårt att identifiera vilka tre som är mest förtjänta. Den ansedda franska forskningstidskriften La Recherche, som ägnar större delen av sin senaste utgåva åt Nobelpriset, rubricerar en av artiklarna ”L’Injustice faite au quatrième homme”, som handlar just om de som ”hamnat på fjärde plats”.

Ambassadens tidigare vetenskaplige rådgivare Bertil Carstam bidrog till seminariet med ett kåseri kring Alfred Nobels tämligen okända liv i Paris. Att Nobels förmögenhet och därmed också Nobelpriset kom att hamna i Sverige var inte helt självklart då Nobel tillbringade största delen av sitt liv utanför Sveriges gränser, varav 17 år i Paris. En stad som han för övrigt mer eller mindre tvingades lämna då han av franska myndigheter och polis snarare betraktades som en industrispion som ägnade sig åt framställning av sprängmedel, något som var förbehållet den franska staten.

Seminariet avslutades med frågor från publiken som handlade om allt från vetenskapligt innehåll till om någon vetenskapsman likt den av svenska akademin designerade litteraturpristagaren Jean Paul Sartre tackat nej till priset. Bortsett från fyra tyska forskare som under naziregimen i Tyskland tvingats tacka nej kunde inte Michael Sohlman erinra sig att det skulle ha skett. Problemet var snarare att fler personer än det finns priser både skulle vilja komma i fråga och kanske också skulle vara förtjänta av det.