Kära vänner, svenskar och kanadensare!
Tack för inbjudan att komma och tala på ert nationadagsfirande. Det är första gången jag är här för ert firande. Hade hoppats få fira Robin Söderlings seger i franska öppna men Federer är en alltför tuff motståndare. Normalt stannar ju vi ambassadörer i Ottawa för att fira nationaldagen med andra diplomater. Nationaldagsfirande tillhör ju vardagen för oss. Minst en nationaldagsmottagning i veckan. De sista veckorna har jag firat med Kamerun, Italien och Danmark.
I år har Sverige inte haft något firande i Ottawa utan valt att komma hit till Toronto. Det är ett på många sätt naturligt val. Dels för att det alltid är trevligt att komma till Toronto tack vare bland andra Lars Henriksson, Anna Runesson, Sweorna och hela församligen här. Det är ju också här i Toronto som den största svenskkolonin finns och här finns dessutom de mest livaktiga föreningarna, en svensk församling och de flesta svenska företagen. Jag bör nämna att här i publiken finns en representant för den näst största svenskkolonin i Kanada, den i Vancouver. Det är Anders Neumuller, svensk honorär konsul i Vancouver men också utgivare av en av de två överlevande svenska immigranttidningarna i Nordamerika, 80-årsjubilerande Swedish Press
Dagens firande är speciellt. I år att det jämnt 200 är sedan Sverige fick sin första moderna författning som kom att bana väg för det moderna demokratiska Sverige. Samtidigt förlorade vi detta år Finland till Ryssland. Finland hade då tillhört Sverige i mer än 600 år. I år högtidlighålls denna delning genom något som kallas Märkesåret 1809 med en rad evenemang, utställningar, seminarier, konserter i både Sverige och Finland för att upmärksamma de starka banden - både de historiska och dagsaktuella mellan Sverige och Finland. En unik manifestation under märkesåret var det gemensamma regeringssamträde som den svensk och finska regerigen höll för ett par månader sedan. Och här idag ser vi också exempel på svenskt finskt samarbete i kyrkan.
Jag tycker att en dag som denna ska vi också fira det nordiska samarbetet, som gör att vi 200 år efter en då för Sverige tung förlust av Finland efter Napoleonkrigen - och att vi år 2005 hundra år efter en ganska smärtsamma unionsuplösningen med Norge - kan fira vår nordiska vänskap och sammanhållning.
Det här året är spciellt också på andra sätt. För tre dagar sedan var jag på den polska ambassaden för att fira 20-årsdagen av första demokratiska valet i Polen sedan andra världskriget. Det var alltså under 1989 som muren föll och Europas karta började ritas om. I dag har vi med några undantag ett fritt och demokratiskt Europa.
När Sverige nu för andra gången den 1 juli 2009 tar över EU-ordförandeskapet - det första hade vi våren 2001 - har den Europeiska unionen 27 medlemmar de allra flesta stater i det gamla s k östblocket. Det är en större utmaning att vara ”president” denna gång med så många länder.
Sverige har som ni säkert vet varit mycket pådrianvade i EU-utdvidgning.
Vårt ordförandeskap som innebär att vi är talesman för hela EU och leder alla EU:s möten innebär många utmaningar. En del vet vi redan om men många kommer att komma utan förvarning. Vi har den ekonmiska krisen i världen, och i höst i Köpenhamn ska världens alla länder försöka komma överens om nya mål och verktyg för att komma tillrätta med den globala uppvärnmningen. EU har satt mer ambitiösa mål för minskningen av utsläpp av växthusgaser än någon annan del i världen – och Europa är den kontinent där man lyckts bäst med att bryta oljeberoendet. I många länder i Europa kan precis som Sverige visa att det går att ha både stark ekonomisk tillväxt och minska koldioxidutsläppen. En annan utmaning för oss är att arbeta för att ännu fler länder kommer in i unionen. Kroatien och Turkiet knackar på dörren.
Idag är det val till Europaparlamentet i Sverige och i hela förra veckan har EU-medborgarna gått till val för att välja representanter till det allt mer mäktiga och inflytelserika Europaparlamentet. Sverige väljer 19 idag.
Jag har ännu inte sett de slutliga resultaten, men det finns oroande tendenser i Europa. Det tycks som om främtlingsfientliga skördar framgångar i många länder. Farliga tendenser i ett Europa som väl borde har lärt sig av 1930- och 40-talens katastrofala krig och folkmord.
Om det är någonting ytterst viktigt som Kanada kan lära ut till Europa så är det hur man kan leva sida vid sida i ett multikulturellt samhälle. Visst förutsättningarna är förstås inte desamma i Kanada som i Europa. Men det finns ändå så mycket att ta till sig i det här samhällets av tolerans och av glädje och stolthet över att leva i ett samhälle tillsamans med människor från hela världen.
Med detta vill jag sluta och utbringa ett leve för Sverige i Norden, i Europa och i världen!