Rita Levi-Montalcini växte upp och studerade i Turin, och det var vid universitetet i samma stad som hon 1936 avlade sin examen i medicin. Bland vännerna på universitetet fanns Salvador Luria och Renato Dulbecco, som också skulle komma att tilldelas Nobelpriset i medicin eller fysiologi 1969 respektive 1975.
Som judinna drabbades Levi-Montalcini och hennes akademiska karriär av fascismens raslagar och andra världskrigets framfart. De viktiga grunderna till hennes vetenskapliga upptäckter lades följaktligen genom experiment i ett egenbyggt hemmalaboratorium. Genom studier på kycklingembryon började hon undersökta vad som låg bakom tillväxten av nervvävnad. Detta förarbete tog Levi-Montalcini med sig till USA och University of Washington i S:t Louis, och efter tre decennier kunde Levi-Montalcini tillsammans med kollegan Stanley Cohen presentera sina stora upptäckter kring proteinmolekylen som de kallade ”Nerv Growth Factor”. Senare forskning har visat att NGF-proteinet kan relateras till vitt skilda företeelser som förälskelse och Alzheimer.
Fram till mitten av 90-talet tjänstgjorde Rita Levi-Montalcini vid Institutet för Neurobiologi i Rom, och trots sin aktningsvärda ålder är hon fortfarande idag i hög grad närvarande i det italienska samhället. Hon har under loppet av sitt liv ofta engagerat sig i en rad olika frågor som t.ex. miljö och hållbar utveckling, vetenskapsmannens ansvar gentemot samhället och kvinnligt ledarskap. 2001 utnämndes hon till livstidssenator i den italienska senaten, och hennes biografi som skrivits i samarbete med Giuseppina Tripodi publicerades tidigare i år.
För information om Rita Levi-Montalcini och 1986 års Nobelpris se Nobelprisets internationella hemsida.